morhontass

Men det var det inte, det var lilledotter som ropade att jag måste skriva i min blogg. Jag vet inte hur det har blivit, jag som gillar så att skriva, jag skriver aldrig, knappt ens mail. Jag antar att saker och ting går i perioder.

Jag har haft endel besvär med min hand, men som jag ser det, är det inget större besvär. Den har gjort så att jag fått vara sjukskriven i sex veckor, och blir sjukskriven ett par veckor till, tack vare- INTE på grund av- alltså tack vare att det blivit lite förhårdnader kring ärret, och handflatan värker, så fort jag gör något som kostar lite kraft. Blev remmiterad till arbetsterapeuten i Rättvik, finemang det!

Sambon tycker att det är skönt att "jag är tillbaka"! Det vill säga i det skick som jag var innan jag började hos bonden, och livet gick sönder, ork och glädje försvann. Men tänk så mycket roligt och fint som jag fått vara med om, så mycket spännande människor som jag fått lära känna- synd är att allt det överskuggas av det grönsvarta giftmoln, som bonden utgör.

Jag kommer inte tillbaka dit, efter sjukskrivningen, så nu letar jag med ljus och lykta efter något att göra, som jag kan klara. Kanske hos lilledotter på travet, jag kan tömma papperskorgar, eller skottkärror. Och hälla upp kaffe. Och saft, och kraftfoder...

Jag har inga problem med att få dagarna att gå. Jag börjar morgonen med att gå ut till hästarna som står och studsar intill staketet och vill ha sitt luzernhö. De får bara lite grann, för det är kraftiga grejer, i övrigt får de äta vårt egenhändigt producerade pinnhö... De blir iallafall mätta av det, och tjocka, mest på undersidan av magen- bukfylla kallas det nog.

Sedan sköter jag om mina höns, och det gör jag med största allvar, för nu har jag många- och med det menar jag MÅNGA. Förutom de hemuppfödda som har sina mammor, finns det ett stort gäng som föddes i Monicas maskin, i källaren, de ser roliga ut allihop, och blandar upp sig bra, med mina tråkiga bonnhönor. Ännu har tuppar och höns inte gett sig till känna, även om jag börjar ana här och där, vilka som är vilka. Sedan kommer det hemska, oundvikliga...Att ha ihjäl dem... Tupparna alltså, dem kan man inte ha kvar, och ingen vill ha dem, annat än i grytan.  Jag har redan en tupp som måste plockas bort, annars gör de andra tupparna det. Jag har sett att han är alldeles nedblodad ibland, och han sitter mest uppe i fönstret, för på golvet har han inget att hämta. Jag brukar hjälpa honom, så han får mat och vatten.

Hjälpa ja....i hundrummet i hallen bor "Lilla Kyckling". Hon är en av sommarens tillskott, som jag visat tidigare på bild. Jag tog inne henne och matade, men det blev så drygt så hon fick flytta in i en gammal hundbur, och där trivs hon vill jag lova. Hon är glad och rolig nu, inte alls förfärad och hopkrupen som innan, när hon fick vakta sitt liv för barbarerna. Men man måste byta tidningar i ett, annars luktar hon. Det roliga är, att höns i mörker blir alldeles lama- de somnar och blir alldeles borta när man hanterar dem. Men Lilla Kyckling, som lever i konstant mörker, hon sitter och äter och kvittrar i mörkret- hon har inte börjat kackla på hönors vis än.

Jag tror att hon iallafall kan skilja på ljus och mörker litegrann, för när jag sätter henne i hundarnas soffa, när jag städar hos henne, klättrar hon utmed ryggstödet, upp på fönsterbrädan, och så sitter hon och tittar ut.

Det är råttår i år, det är invasion! Så en av mina sysslor är att vittja fällorna. Den fega Jack Russeln har lyckats fånga en, annars blir han rädd när de skriker och sparkar. Jag trodde inte mina ögon när han stod på gården, med en mus i munnen.

Av grannen har han fått en skinnväst med nitar och kedjor! Den passar perfekt på den lilla tönten, jag antar att den hjälper honom att morska till sig, iallafall såg det så ut, när han studsade runt i hallen och visade husse, som strålade av förtjusning!

Min lilla bil har gett upp! Vid besiktningen- 10 månader efter att jag köpt den, hade den stackaren gått 20.000 mil! Är det någon som förstår att jag är trött på att köra bil???

Någonting har hänt i bakänden på den, den har sjunkit så däcken blir skurna på utsidan, mycket mystiskt. Och detta hände dagen efter att jag besiktat den, mystiskt att ingen sett något. Man tror ju att de ska kolla efter att bilen är hel!

Men det går ingen nöd på mig, vi har bilar så det räcker på gården, även om de inte är våra. Sambons stockholmsbror har lämnat en Ford efter sig, som han inte vill ha i stan, eftersom han redan har en. Det enda han gör med DEN bilen är att han byter parkering en gång i veckan, för de bor innerstan, där måste man tydligen göra så.

Nä men nu måste jag gå och mata Lilla Kyckling, så att hon inte magrar, sedan ska jag plocka ägg. Sommarens kycklingar börjar värpa nu, det är som att bli mormor...jag blir alldeles lycklig när det första lilla mjuka, runda ägget ligger där så fint, i sitt rede. Hellepluttanedå.....

Ha en fin dag, gott folk!