morhontass

Jag vet att Monica inte gillar att vara med på bild, men här har hon ingenting att säga till om.

Bilden är tagen förra vintern, var och varenda dag gjorde vi utflykter med våra hästar. Det var lagom kallt, hela vintern, runt -10 grader. Denna vintern har än varit aningen för kall för att dra ut till skogs, och med en hemsk och seg förkylning är det nog lämpligast att hålla sig inne. Men snart så...

Vi hade så roligt på våra utflykter. Ett par gånger fick vi agera lik-skjuss och hade skogsbegravning av något av våra djur.

Sorgligt var min älskade kissekatt, Pipen, som blev tvungen att flytta till kattlandet! Först skulle sambon ta med honom till "sin skog",jobbet alltså, men kattstackarn fick åka runt på picup-flaket i åtskilliga dagar, väl omslagen av en coop-papperspåse.

Han kom bara inte ihåg att göra sig av med katten, så tillsist bestämde Moncia och jag oss för, att själva ta med kissen i släden och köra långt bort till skogen.

Andäktigt drog vi åstad, något tagna av stundens allvar kanhända. Gravöl hade vi inget, men väl kaffe och smörgås, det fick duga. Ett par, kanske tre hästar hade vi med oss, jag minns inte, båda Monicas lilla och min stora brukade följa med. Turbo, den stora klumpen fick dra oss alla och det är han bra på.

Vi kom till en fin plats i skogen, där jag tidigare lagt något djur, som ska återgå till kretsloppet. Jag steg in en bit i skogen, klappade min fina kisse och sade adjö. Det är iallafall det mest värdiga sätt, jag finner att ett djur, vilket som helst, får sluta på.

Ett par dagar efter, hade en av Monicas hönor gett upp livet, så vi spännde för likdroskan igen, packade matsäck och gav oss av. Vi tänkte oss till samma fina plats, där vi lagt katten.

En liten bit ifrån det stället, tvärstannade Turbo och skulle inte gå alls. Bakom kurvan bara, var vår begravningsplats och jag sade till Monica att det måste vara någon där framme....

Å nej, katten ligger ju inte långt ifrån vändplan, hoppas ingen hittar den....

Vi fick fart på Turbo, vill minnas att Monica fick gå ur och veva igång honom, han blir sådan ibland, liksom fryser fast!

Paniken steg i oss båda när vi kom runt kurvan! Inte långt ifrån där kissen låg, huserade ett helt gäng dagisbarn, med vidhängande fröknar. De stimmade och lekte, grillade korv och tumlade i snön...nåja, inte fröknarna då, de såg mest frusna ut.

"Vi stannar inte" viskade jag till Monica och smackade på hästen som motvilligt ökade sina steg. "Gode Gud,måtte något djur varit och hämtat kissen redan" tänkte jag och hoppades på att den djupa snön i annat fall, skulle hindra barnen från att tumla ut, en liten bit till i skogen.

"Vad gör vi med hönan nu då?" frågade jag Monica. Det kändes som om alla människor skulle hitta det vi gjorde oss av med till skogs.
 
"Jag vet inte", svarade Monica, "men jag tycker att vi gör så här", sade hon och ställde sig upprätt i släden och hivade den gamla hönan långt ut i skogen.

Jag kunde inte låta bli att gapskratta.

Dagen efter for vi ut igen med släden. Inga barn var i skogen, jag hoppade ur släden och följde barnens spår, som inte ledde fram till kattens sista viloplats. Katten själv, var föresten borta redan, det hade han nog varit ganska snart efter att vi lämnat honom, skogen är full av både räv, rovfågel och varg...

Och hönan- efter sin sista flygtur mellan träden, blev nog inte heller hon liggande länge tillspillogiven, utan återgick även hon, till det eviga kretsloppet.

Så skulle också jag vilja sluta, den dagen jag ger upp, kanske inte hel och hållen, det verkar inte så trevligt om dagisbarnen återigen tänker grilla korv. Men som aska, skulle det vara fint, ut på en slädtur och flyg mellan träden....
bilden är tagen precis vi begravningsplatsen...