morhontass

De flesta av de som funnit min blogg, måste tro att jag inte längre lever. Jag lever, men inte så mycket! Har börjat jobba heltid på allvar- det innebär fyra timmar på förmiddagen och lika många på eftermiddagen/kvällen. Däremellan åker jag hem och gör inte så mycket! Det är nackdelen med kossor, de ska mjölkas två gånger om dagen.

Bondens kor har aldrig varit bortskämda med regelbundna mjölkningstider, senaste halvåret har de varit inställda på att jag kommer klockan sju på morgonen, men kvällen har varit som vanligt- de går hem till ladugården, men vet aldrig när bonden kommer ut för att mjölka.

Under bara några dagar har de lärt sig att även kvällarna är exakt i tiden, när de ser eller hör min bil, går de hem. I eftermiddags åkte jag i sambons picup, det var länge sedan de såg den, men ändå kände de igen den, och gick hem!

Jag har just duschat, sambon tycker att jag luktar konstigt! Jag tänker inte berätta det för honom, men jag har tvättat hela min skitiga lekamen med juversåpa- ärligt stulen ur en dunk under diskbänken i mjölkrummet. Vi hade slut på tvål hemma, och bättre att tvätta sig med än juversåpa, det finns inte! Mina spenar blev blanka och halkiga som aldrig förr!

Ska jobba i helgen också, nu går det på autopilot, det stör mig inte, det är bara några timmar, sedan är jag hemma igen, och så några timmar till och hemma.

Fast det är klart, att det borde ju finnas annat man kan göra....men inte just nu! Just nu mår jag så väl med kossorna, kossor har alltid varit det jag gillat mest i livet.

MEEEEEEN, jag borde läsa bloggar! Sanningen är den att det enda jag gör vid datorn, är att läsa Dalademokraten och en liten titt i Falukuriren! Jag bara orkar inte, och när jag inte gör det, skäms jag som tusan, och vågar inte läsa, precis som om någon sitter och kollar mig, och bannar mig när jag inte är där.

Det betyder inte att jag inte är intresserad- det betyder bara att jag har fullt upp att klara ut mitt liv! Var sak har sin tid, heter det ju.

För en liten tid sedan gick jag och lade mig klockan sju på kvällen, jag var totalt utmattad. Nu är det bättre, jag kan faktiskt vara uppe till 22.00, men jag har inte ork att engagera mig i saker och ting.

Ständig och idiotisk vansinnig värk gör inte saken lättare, men den får jag oavsett om jag jobbar eller ej, så det tjänar inget till att kämpa för en förtidspension. Bättre att jobba, ha ont och vara rätt så glad, än att ligga hemma, vara deppig och ha lika förbannat ont! Bra med ett jobb, där det inte gör något om man går omkring och ser ut som om man druckit ättika, det är bara Lola, en dum kossa, som blir förbannad när hon ser mig! Fast det beror inte på mig, vill jag tro iallafall.

Hon var ett psykfall innan hon fick sin kalv, fick stryk av alla andra kossor, stod skrämd i ett hörn av hagen och sket på sig av fasa.

Efter att hon kalvat slog hormonerna henne i frontalloben, eller någon annan lob, vad vet jag- det kanske var flera. Hon attackerar alla, med onda ögon siktar hon in sig på vad som helst, även mig och var gång jag ska sätta på henne- alltså sätta på mjölkmaskinen- måste jag ta av mig glasögonen, för att inte få dem söndersparkade! Mina ben är blå, och jag drömmer mardrömmar om nätterna.

Lola, denna försagda och förskräckta lilla kviga, som fick stryk av alla!

Sådan vill jag bli, problemet är bara att det var flera decennier sedan, jag var kviga, så min tid är nog ute. Jag får förbli ett förskrämt psykfall, som skiter på sig av fasa i ett hörn av hagen...

Nähä, kära vänner, om det nu finns någon kvar som tittar i min blogg, nu ska jag lägga mig för natten, klockan fem hoppar jag upp igen!

Ord på vägen, hört på P1 en dag:

"Det går ingenstans så underligt till, som i världen...."