morhontass

...en boll med formuleringar om mina barns fäder! Det kommer snart ett, två, tre, fyra inlägg om dem!

I väntan på att bollen är färdigtuggad och svald igen, ska jag berätta något roligt, som hände inatt!
 
Jag drömde en dröm, man gör ju gärna det ibland. Det var inte vilken dröm som helst; jag drömde att jag var hos Bonden. Det är ju egentligen rätt så hemskt, att man inte ens under nattens timmar kan få känna sig hemma och vilande.

Jag drömde att det var några ungdomar bakom ladugården och smög. Att de hade någon ogärningstanke för sig, var helt klart. Jag hörde också Vitgås' mässings-skälla, som hon har runt halsen! Flera kor har skällor, det är de som är lite mera ledartyper, och man lär sig att höra skillnad på klangen.

Ibland, särskilt om man har huvudvärk, blir man galen på ljudet inne i ladugården, då stoppar jag hö i dem, så de tiger. Skällorna alltså, ja, även korna förstås, tiger om de får hö stoppat i sig!

Hur som helst, i drömmen smög jag bakom några buskar, och oroade mig för Vitgås, att de skulle göra något med henne, hon som är så snäll och kontaktsökande. Jag tänkte att nu ska jag skrämma livet ur ungdomarna, jävlar anamma att de ska dö av skräck!

Och så vrålade jag mitt allra, allra hemskaste! För allt vad jag kunde, ett avgrundsvrål som fick blodet att stelna på var och en som hörde det. Jag vet inte vad jag försökte efterlikna; en björn, en galen ko, en dinosaur eller bulldozer- jag vet faktiskt inte, men sant är det att blodet verkligen stelnade! Inte minst på mig själv, som skräckslagen vaknade av att jag låg med vidöppen mun och gallskrek! Det tog flera sekunder innan jag hittade tillbaka till mig själv, och slog igen käften med en smäll!

Jag hörde sambon röra sig i andra änden av sängen, oh hjälp, tänkte jag, han som är så mörkrädd, han kommer att tro att det är demoner i sängen! Men han vaknade nog inte riktigt, kanske vävde han in vrålet i någon egen dröm, jag ska intervjua honom om det, när han kommer hem!

Hela dagen har jag gått och småskrattat för mig själv åt den makabra händelsen....

Man säger att ingen dag är den andra lik- det är sant, men en dag hände något som gjorde just den dagen lite mer olik än vanligt!

Jag hade kommit hem från jobbet, och var som vanligt, rasande hungrig! Man bränner en hel mängd energi hos bonden, och jag brukar bara ha med mig lite kaffe, och i bästa fall ett par mackor och en frukt. Jag äter förstås stadigt innan jag far, på morgonen.

Jag kom iallafall hem och slängde mig in i kylskåpet och fick fram alla grönsaker som gick att finna. Jag hackade tomater, gurka, paprika och lite rå morot i fånigt små bitar, jag vet inte varför! Undertiden värmde sig en Billys Panpizza i micron, själva den delen kanske inte är så nyttig, men det fick de små grönsaksbitarna jämna ut! Här gällde det bara att bli mätt fort!

Jag bredde en hårdmacka med ost, tillverkade ett glas svartvinbärssaft och sedan bar det då av, in i vardagsrummet, jag skulle slå mig till ro, med all min mat framför något tv-program- eller varför inte text-tv?

Jag balanserade tallriken på ena handen, eller inte balanserade jag höll den mellan tummen och de anrdra fingrarna, med handflatan vänd liksom uppåt, mot tallrikens botten. Nästan balanserade, gjorde jag iallafall. I andra handen höll jag glaset, med hårdmackan liggande uppepå, som ett lock.

Jag skulle just ta steget ut i hallen, när jag kände att "nu jävlar, bär det iväg"! Tallriken började glida, mellan mina fingrar. Säkert hade jag i min iver, glömt att skölja av dem, efter hantering av både grönsaker och pizza. Jag fick panik, min pizza, min pizza, jag ville inte på några villkors vis, förlora den till det hundhåriga golvet! På något vis gjorde jag ett balettsprång, för att hinna ikapp den flyende maten, glaset brydde jag mig inte om, det fick fara och flyga med sin smörgås om det ville, och det ville det, långt ut i hallen!

Jag fann mig ingen råd, inom några få sekunder skulle jag vara tomhänt, pizzan skulle ligga på golvet, omhöljd av en massa små röda, gula och gröna och håriga grönsaker. Hundarna skulle hoppa jämnfota av förtjusning, och jag skulle få nöja mig med ett nytt knäckebröd!

Då gjorde jag det; en ryggmärgsreaktion, en slags överlevnadsstrategisk grej, hämtat direkt från apstadiet!

Jag smackade tallriken med pizzan på, rätt in i väggen!

Sedan blev det alldeles tyst! Jag stod där och tittade på förödelsen, med handen tryckt mot tallriken, krampaktigt! Tallriken sprack, pizzan rann lite förtretligt söderut, men den levde! Sannerligen att den höll ihop. Även de flesta grönsaker hängde kvar, en del med våldsam kraft inpressade i Billys innanmäte!

Jag var mycket nöjd med mig själv, när jag skrapade bort en del detaljer från väggen- inte ¨många smulor gick till spillo där, inte!

Hundarna var något besvikna, men en och annan paprika hittade de på golvet! De var skurna så smått, att de smet emellan där tallriken sprack!

Så kan det gå!