Lovar runt och håller tunt...

När jag skulle börja att klippa min hund idag, blev hon inte så glad. Hon är den snällaste jag känner och det gör mig ont att jag oftast är så klumpig med saxen. Man kan säga att det gör nog mer ont i henne än i mig.

 

Än här, än där blir det små blodiga fläckar, någon gång piper hon till men hon ligger kvar, eller sitter eller står vilket det nu är hon gör. Klorna är svåra på henne, fast de är vita och det är för att pulpan alltid ligger väldigt nära spetsen. Ibland är det omöjligt att låta bli att klippa blod.

 

Någon gång emellanåt, när veterinären tar tandsten eller så, snaggar vi ned naglarna till förskräckelse, likväl växer pulpan ned på direkten. Jag tror att det beror på att hon är rätt smärt-okänslig. För annars skulle tårna göra ont på henne när hon springer på grus, och pulpan skulle dra sig tillbaka, så som sig bör.

 

Trots att hon blir ledsen och besviken när jag klipper blod, håller hon alltid fram sin tass så fint. Eller så ligger hon på sidan. Blundar och hoppas att det tar slut snart.

 

När jag nu skulle klippa henne med den fina maskinen som jag lånat av en väninna, Marina, så blev hon som sagt bekymrad och ville ligga i soffan och sova. Med maskinen blir det ju inget blod, inte i skinnet iallafall men hon förstod inte det.

 

Jag mutade henne: "Om du är snäll och lägger dig här så ska vi cykla runt Ockerån när det är klart"....Hon funderade nog en stund och cykla är det roligaste hon vet, så okay då.

 

Det tog ganska lång stund att klippa, eftersom jag gör ganska täta pauser. Jag har svårt att sitta på golvet någon längre stund, och så får ju Kelly vila sig, och äta godis.

 

Efter ett par timmar var vi klara. Att jag lovat henne en cykeltur hade jag redan glömt. Nu stod regnet som spööööön i backen, och klockan var kväller redan och björn och varg är rörligare än på dagen, får man anta.

Hur som helst; jag tänkte inte ens på cykeln, jag klädde på mig ytterkläder och tänkte gå en liten kantarell-promenad nedanför hästhagen bara. Typ tio minuter bara, det hinner man bli ordentligt blöt på. Särskilt en nysnaggad hund kommer att frysa.

 

Jag gick bakom ladugården och förbi hästarnas ligghall när jag upptäckte att bara den lille Jack var med. Jag ropade och ropade men hon kom inte, hon som annars är lyhörd och lydig som bara den.

 

Jag vände tillbaka och tänkte att hon ville nog inte vara ute men när jag kom upp till huset satt hon där. Intill min cykel....Hon huttrade lite, men reste sig och började vifta sådär förväntansfullt på svansen som hon gör när hon ska springa med häst eller cykel.

 

Det regnade verkligen för mycket, och hon hade inte mått bra av att bli så kall, inte den allra första stunden efter klippningen iallafall. Jag fick ta henne i koppel, tills vi kommit av gården, för hon vägrade lämna cykeln...

 

Lilla rara Kelly!

 

I morgon ska vi cykla, DET lovar jag....


Men VAR är egentligen Einar???

   Lilledotter Terry och jag for till Willys i Mora för att handla.

   Under vecka 31 går det inte att handla i Rättvik, det går förresten inte att göra någonting i Rättvik, mer än att åka bil. Och helst en gammal sådan, för under vecka 31 infaller  Classic Car week!

   Roligt för dem med intresset- vi andra håller oss hemma eller åker till Willys i Mora om maten tryter.

   I affären stötte vi på kvinnan som kunde varit min like. Fast hon såg ut som hon gjorde i affären, och när jag ser ut så där håller jag mig helst hemma...nästan alltid....om inget oförhappandes händer, så att jag måste ila iväg utan bh....Man kan faktiskt glömma den! Särskilt när man som jag, använder mig av Tv-shops Air-bra! BH:n som är så lätt att den flyger iväg om man knyter en ballong i den. Så det aktar jag mig  noga för.

   Hur ska man då kunna veta om den är av eller på??

   Hur som helst- jag skriver inte detta på något nedlåtande vis mot damen, hon var som hon var helt enkelt! Med en lång grå t-shirt och två enorma "airbags" framme på. Som för att hålla någorlunda styrsel på behagen, hade hon klämt remmen till handväskan under den ena, så att den liksom framträdde extra tydligt och fint.

   Man får förmoda att de gjort ett gott jobb under sina år, och förtjänade sin frihet, för runt omkring Matriarken florerade flera stycken avkommor, i olika storlekar.

   I skaran fanns också en Einar. Vi såg aldrig Einar, vi har ingen aning om hur den lille gossen såg ut, men jag antar att det kan ha varit något som liknade Max, när han och jag skulle handla på Hemköp en gång. Och han försvann, med händerna fulla av jordgubbar.

   Jag såg damen och hennes telningar vid mjölk-kylen första gången! De valde bland produkterna och mamman frågade stilla: "Har någon sett Einar?"

   Ingen hade sett Einar, och jag tänkte inte så mycket mera på det, just då. Men efter en stund var det det enda vi hörde i affären: "EINAR- HAR NÅGON SETT EINAR?" "VAR ÄR EGENTLIGEN EINAR?"

   Sedan kunde det vara tyst ett par hyllor framöver och jag kunde koncentrera mig på det jag var där för. Men så ljuder det igen, likt en siren på tysta havet:

   "EIIIIINAR!!!!!!!!!!!!!! VAR ÄR DU EINAR?" "Kan ni kolla var Einar är, flickor? Han var vid glassen förut!"

   Flickkören ljuder i sin sopran-stämma: "EIIINAR! KOM FRAM; VI MÅSTE BETALA NU!!!!!!!!!!!"

   Det tog inte slut där, för Einar kom aldrig fram, inte vad vi kunde se iallafall. Jag ska inte upprepa alla dessa Einar, som skallades ut över Willys i Mora, för det kommer att bli tjatigt och ingen vill läsa mera.

   När jag stod i kön, vimsade den söndrade familjen fortfarande omkring; inte på något sätt oroade, nej då, de verkade vara helt bekväma i den uppkomna situationen.

   Tanken slog mig, att de faktiskt aldrig hade haft med sig sin Einar in i butiken. Vem vet om han blev glömd i bilen, man kanske förutsatte att han redan rusat iväg, innan bildörren ens öppnades? Såna ungar finns. Det vet jag av egen erfarenhet.

   Kanske han knatat över vägen, till Zoo-affären, för att titta på papegojor. Eller till Mc Donalds för att få sig ett skrovmål, av någon annan familj som inte kände till hur många barn de hade....

   Skojigt vore det att någon gång få veta vem denna lilla mannen var, som satte sådant liv och verksamhet i en ganska tråkig Willys-butik i Mora.


Med risk för att vara tjatig:

Åsså dessa magiska små ägg! Aldrig i livet att jag kommer att upphöra att förundras över deras innehåll.

   Jag hade en höna som tjänstvilligt lade sig på ett knippe ägg. Jag stoppade dit några stycken när jag såg att hon ville ruva. Jag upptäckte att hon just ruggat, och höll på att sätta nya fjädrar; det är inte riktigt rätt tid att ruva då, eftersom de är ganska försvagade. Oavsett om det är fjäder eller päls man sätter nytt, så tar det på krafterna.

   Jag tänkte att hon kommit så långt fram i fjädersättningen att hon skulle orka men det gjorde hon inte. Efter halva tiden hade hon plötsligt lagt sig i fel rede, så äggen låg nakna och kalla. Jag vet inte om de legat så hela natten, men jag lyfte tillbaka hönan på dem.

   När jag sedan kom från jobbet ett par dagar senare, gick jag in direkt för att titta till henne. Då hade hon legat still, några dagar men nu hade hon flyttat sig igen. Äggen var fortfarande kalla. De kunde ha varit utan värme ända sedan kvällen före, eftersom jag inte var in till dem på morgonen som jag annars brukar.

   Jag hittade inte hönan först men sedan fann jag henne ihopkrupen i ett hörn, alldeles borta. Jag lyfte fram henne till vattnen och strödde lite mat och hoppades på det bästa. Ofta räcker det med höns. Det är bra med dem, för det finns bara två alternativ- antingen dör de eller så överlever de! Lätt som en plätt!

   Äggen var jag säker på att de var förlorade, men som alltid kastar jag inget utan vetskap, så de åkte i kläckaren! När dagen för beräknad kläckning kom, hördes inte ett liv där i, och inte nästa dag heller. Ägg går sällan över tiden- jag brukar kunna gissa nästan på klockslaget när de ska kläckas. Vad jag inte tänkte på nu, var att de varit kalla sammanlagt minst ett dygn, och alltså måste de stannat av i sin utveckling. Det tar ju en stund både att kyla ned sig och att värma upp, och tre dygn extra var det som behövdes för att äggen skulle börja pipa.

   Och så i morse, så var den första där. En liten tufsig en, aningen punk-aktig i sin frisyr. Och om allt går vägen kommer det ett par syskon till, för det knaprar i när jag lägger örat mot de andra äggen. Något är det alldeles tyst i, och något skvalpar det röta i. Men så är det i vanliga kullar också, inte alla får chansen. Men de som blir, de gör mig alldeles varm och glad.

   Glad att livet finner utvägar, när allt ser hopplöst ut.

   Hör bara så poetisk och lyrisk de små liven gör mig....

   Inom kort ska jag adoptera ut dem till mamman i ladugården, som bara fått två ungar. De föddes igår, och de nya borde gå att smussla under henne efter mörkrets inbrott och hon inget märker. För räkna är hönor rätt kass på; de märker vare sig om man lägger till eller drar ifrån. Tuppar kan iallafall räkna till sju, en del räknar till tio och en enda Hedemora-tupp har jag, som kan räkna till tretton= antalet hönor de lyckas skrapa ihop till sin flock.

   Dålig matematiker innebär automatiskt att man kanske inte får mer än två hönor....men det rättar till sig med åren, så som det gör ibland med vilket folk som helst.

  

 

Näpp, här går inte att sitta längre, när solen skiner och dagen är ledig. Hänga Terrys tvätt kanske? 


Skakelbyte och hårda ord= skit blev det av alltihop!

När jag ber min gubbe om hjälp, kan det vara ganska lång startsträcka innan hjälpen kommer- men den kommer, förr eller senare, mest senare, det är jag väldigt säker på.
 
Förra hösten köpte jag en trilla med gummihjul, för att kunna njuta av åkturerna på ett annat sätt än man gör med den gamla handlare-vagnen på järnhjul. Den är charmig på sitt vis, absolut, men öronen vränger sig efter ett tag.
 
Gummihjul är fantastiskt att färdas fram på, på grusvägar som leder till världens ände.
 
Vagnen jag köpte var väldigt fin och rymlig. Bara ett problem var det, att skaklarna stått ute i blöta, och de hade slagit sig, vridit sig utåt. Jag körde med dem ändå, som de var, men de slog sig mer och mer och tillsist vränger den selen. Det ser rysligt obekvämt ut.
 
Vi hade fått med ett par skaklar, fina och gröna, grejen var bara den att de inte passade alls, utan måste först monteras isär, för att sedan monteras på vagnens fäste.
 
Lätt som en plätt säger jag, som fick till uppgift att få ur bultarna ur de gamla skaklarna.
 
Varför sätter folk inte bara ihop saker med stripes och silvertejp? JAG gör ju det och det funkar alltid! Och så lätt när man vill bygga om, det är bara att skära och klippa! Och sätta ihop på nytt!
 
Det är aldrig roligt att göra någonting tillsammans med gubben, som just denna enda gång i livet, nappade på mitt förslag att byta skaklar, alldeles genast som jag ställde frågan. Att han gjorde det beror nog på att han tycker det är bra att jag håller hans häst i trim, medan han själv kan ligga och titta i tidningen, eller varför inte surfplattan?!
 
Han hade uppgiften att ta isär de nya skaklarna. Det var nitat och skruvat så Gud hjälpe oss; han fick slipa bort nithuvudena och banka och krångla, men utan att bli särskilt arg, lyckades han med sitt verk.
 
Men sedan kom vi då till att få skaklarna på plats! 
 
"Men titta- det är ju jätteenkelt" utbrister jag alltid när jag ser borrhål som ser ut att passa. Om borrhålen sitter på både nytt och gammalt och de ser ut att kunna passa varandra, så innebär det att det med allra största säkerhet, inte passar alls.
 
Efter det började det låta illa om gubben, för han gillar nog inte verktyg som är små. Till maskinerna i skogen som han hålls med i jobbet, är ju skiftnycklarna minst en halv meter långa!
 
Jag har lärt mig att han jobbar bäst när han låter så där illa och då måste han vara ifred. Men när han ber mig om hjälp, det är då det brukar bli problem, var så säker.
 
För då kan man på inga vilkors vis förstå vad det är han menar att vi ska göra, eller så är det så att stresshjärnan klipper till och jag blir blockerad. Det går en stund att lyssna till dumma okvädningsord, som jag visserligen vet att han inte menar så mycket med. Men sedan, efter kanske tio minuters tyst lyssnande på dumheter och fula ord- se då exploderar jag.
 
Jag röt åt honom att ta sina saker och försvinna in på sängen där han hör hemma och jag vet inte allt hur det lät. Kaffekoppen slängde jag över halva gården, den som intet ont gjort alls.
 
Gubben tog mig på orden och gick in. Genast, glad att slippa arbeta mer.
 
Sedan talade vi inte mer med varandra på ett dygn; då fungerade det inte mer att vara sura. Så nu är vi vänner igen. Men VAGNEN- ja den står där den står, utan skaklar...så gott som klar att köra, de måste "bara" sättas fast på rätt sätt....
 
Det är ju så enkelt- fattar han inte det!? JAG törs inte borra- det är grejen med det hela, annars hade jag gjort det själv. När det ska borras med lite längd, då börjar jag fiffla iväg på hälften och så blir det skevt och går inte att rätta till.
 
Det är sådant iallafall JAG behöver en gubbe till! Annars reder jag mig för all del rätt så bra själv...

Tankar om de små- och de lite större! (Med ganska mycket övertydlighet och självrannsakan)

Alla vet hur det är när man får barn- och kanske ännu mera när barnbarnen kommer-  då är det allra största i världen när ungen gör en prestation!

Det börjar långt före det första leendet, man häpnar över hur stort det är, den minsta lilla gest som skiljer sig från det vanliga. I början hoar man mest för sig själv och sin närmaste familj över det fantastiska men snart övergår det till det lite mera skrytsamma! Särskilt i föräldragruppen och på Öppna förskolan!

"Min Ebba- HON sitter redan", medan Lille Albins mamma febrilt bläddrar i bruksanvisningen när hon kommer hem, för att få reda på varför Lille Albin inte ens vill ta sig fram på golvet!

Var gång det händer något med ens barn, stannar världen liksom upp, och man förväntar sig att alla världsmedborgare ska stå där med häpenhet i ansiktet och förstummad röst!

Verkligheten är den, att världen tänker att "Jaha, det har ju X-antal andra ungar också gjort, alltsedan skapelseberättelsen på allvar satte fart, för ganska länge sedan!"

Mindre sällan hör man någon med jubel utbrista bland sina väninnor: "Vet ni vad, nu har Emma gjort sin sexualdebut- och hon är bara 14 år gammal"!

"Ja, och Vera- vet ni vad HON har gjort- hon smygrökte häromdagen och hon är bara tretton"!

Nej, det där med att vara tidig i utvecklingen upphör att fungera i en viss ålder, är inte säker på vilken riktigt!

Särskilt med första barnet minns jag att jag såg mig om, på vad andra barn gjorde och kunde. Det var ändå inte samma "tryck" på oss som var mammor just när det slagit om till åttiotal. Föräldragrupper och Öppen förskola låg i sin linda ännu, åtminstone där jag och min unge bodde!

Själv var jag nöjd med mitt lilla barn, som senare blev http://hontass.blogg.se/. Hon var alltid glad och snäll, rolig och så söt att det både räckte och blev över.

Hon utvecklades allt enligt manualen; lite liten till växten kanske men hon följde sin egen kurva. Allt kunde varit bra med det men det fanns en hake.

Ungen fick inga tänder!!

Nu var det inte så att jag just väntade på att hon skulle få det! Inte först, för jag visste att de skulle komma, det hade jag begripit trots min ringa ålder.

Jag hade läst att de kunde komma väldigt tidigt, men det var ingen som hade satt någon slut-tid för hur länge det kunde dröja innan de små grynen tittade fram.

När hon var runt åtta månader tittade jag inte varje dag i munnen, men några gånger i veckan. När hon var nio månader tittade jag lite oftare! När hon var tio- elva månader krafsade jag lite försiktigt med fingret där tänderna borde vara, men ingenting fanns som tydde på att något skulle kunna komma ut där.

När hon var tolv månader var t o m bvc sköterskan lätt panikslagen, även om hon försökte att inte visa det!

"De kommer" sade hon och försökte se ut som om hon trodde på det. "...nog!" lade hon till för säkerhetens skull.

Och kom gjorde de! Vid tolv och en halv månaders ålder!

De kom som popcorn i en väloljad gryta kan man säga!

Sjuk blev hon, snor och tårar rann men på mig rann tårarna mest av glädje! Inom en mycket kort tid, var ungen fulltandad och så annorlunda i sitt utseende!

Senare visade det sig att hon hade inte plats för alla sina tänder i truten, vill minnas att hon fick plocka bort några i tonåren för käkarna räckte inte till.

Så kan det också bli- först blir det inget, sedan ingenting och därefter blir det massor!

Den stolthet vi känner när våra barn utför stordåd i Världshistorian, det är en så härlig stolthet, den är inte skrytsam, den är bara alldeles full av lycka.

Inte alla barn får utvecklas på samma sätt, vissa har ett annat schema att följa; där kan det räcka med den speciella blicken, leendet, förmågan att uppfatta något....men föräldrastoltheten och i grunden den stora ödmjukheten inför livets underliga underverk- den är nog alltid densamma!

En ganska vanlig dag, ändå...

Lilledotter är min näst yngsta unge, Terry. Hon har kallats så tidigare i mina texter. Storedotter är av naturliga skäl, den större av dem, Sandra http://hontass.blogg.se/. Pojkarna får väl heta det de heter, fast Tobias kan ju numera benämnas Konstapel Solvik-inte utan en viss stolthet i modershjärtat.

Lilledotter och jag umgås mycket- väldigt mycket och jag är glad att hon finns så nära, hon gör verkligen livet värt att leva, om allt annat känns galet ibland.

Något som är konstigt, det är att så fort vi är ute på socknen, eller någonannanstans blir det alltd något tok. Något som måste få oss att skratta så vi får ont i både magar och kinder.

Det kan vara precis vad som helst, inga stora saker behövs, för om vi väl börjar skratta åt något, ger sig resten av sig själv.

Häromdagen var vi i Rättvik. Jag hade ett ärende till Apoteket, som jag uträttade först av allt.

När man sitter vid disken med sin önskan om medicin, sitter man av förklarliga skäl väldigt nära expediten. Jag har förstått att det är av Diskretions-skäl. Jag vet inte om ordet Diskret, kan vrängas om på det viset jag nyss gjorde, men ni förstår säkert vad jag menar. Ingen mer ute i väntsalen skall ens kunna ana sig till vad för piller kunden kan tänkas äta.

Personalen är tränad, det märker man. De lutar sig framåt, klokt och förstående; ställer en fråga, får svar på en fråga, lägger huvudet på sned och ibland ler hon vänligt. Våra ansiktetn är bara några decimeter från varandra, om man har pormaskar eller är lortig runt munnen lär det märkas.

Även om det verkligen inte är någon särskilt hemlig eller märkvärdig medicin man ska få utlämnad till sig, så gör de på detta vis.

Efter att jag uträttat mitt ärende på Apoteket, skulle Lilledotter och jag gå till Konsum för att handla. Vi steg ur bilen på varsin sida och Lilledotter tittar på mig med stora ögon, över bilens tak.

"Mamma- har du ätit glass?"

Det kunde jag inte neka till att jag gjort, en stund innan hon kom för att hämta mig där hemma. Glass med chokladsås och strössel. Väldigt mycket chokladsås för det tycker jag om.

"Är jag lortig runt munnen?" undrade jag och kände efter.

"Jaaa, det är du! Fast det syns kanske mest bara i solen...."

Det var ingen tröst för mig, för alldeles nyss hade jag suttit näsa mot näsa med en vänlig receptarie, och jag är ganska säker på att det inte behövdes en sol, för att skvallra om mitt tillstånd. Syns det med en hel bil emellan oss så...

Så blev vi då tvugna att skratta en stund och Lilledotter undrade varför vi aldrig kunde göra något utan att det måste hända något dumt!

Jag tänkte mest på att det inte var mig det var fel på. Jag menar att jag äter alltid glass och får mustascher som inte försvinner om man inte tvättar riktigt hårt- nej, den det var fel på var receptarien, som inte kunde kläcka ur sig något och ge mig en våtservett!

Istället satt damen och log förnumstigt, hela tiden, vilket jag trodde tillhörde hennes skolning!

De borde lägga till en klausul på Apoteks-skolan!




Max smyger på mamma....


Filuren...

Grattis till mormors stora kille!



 Leo- 7 år idag!

Puss och kram min älskling!

Morgon-sms gör människan glad!



Sms- bild från Max.

Kolla fossingarna....

Max kanske vill ha en annan mormor....?

Man måste lära de små barnen att umgås med djur och natur, och allt runt omkring, på ett spännande och naturligt vis! Då tycker de att det är trevligt att vara i sådan miljö, de blir lugna, fina och lättroade. Har de ingenting att göra, kan de alltid mata höns och plocka ägg! På så vis förhindras de, när de blir dryga tonåringar, att lockas ut på gator och torg, för att klottra och panga rutor.Eller göra sig själv, eller någon annan gravid...

Så säger iallafall min lag och profet....

Det kanske är en aning överskattat; ägg och hönsmat har säkert svårt att mäta sig med det "världen" har att erbjuda när ungdomarna växer upp och hormoner vänder uppochned på hela deras natur- men kanske att någon enda gång, fattar de beslutet att "nää, jag går ut i hönshuset istället..."

Därför börjar vi genast när de är små!

Zack tillexempel- äldsta barnbarnet- nu fjorton år-var inte alls gammal när han gick med sin ganska unga mormor till hönshuset för att plocka ägg. Han var inte stor alls, han räckte inte riktigt upp till redena för att kika in, utan fick ställa sig på tå, och sticka in huvudet i boet för att kunna se något.

Han gjorde så vid varje rede, han visste hur det skulle gå till. Vad han inte visste, det var att ibland kan det ligga en liten sur höna, som försökte prestera ett ägg, och då vill hon vara ifred. Hon vill inte ha in en treårings huvud i sitt liv!

Zack stoppade som vanligt in sitt lilla huvud, och mormor som inte alltid är på alerten där hon bör vara det, såg förstås åt något annat håll. Hönan därinne blev skräckslagen, och säkert arg också, skrek i högan sky som bara en höna mitt i sin ägglossning kan skrika! Och så flög hon ut ur sitt bo, med arga flaxande vingar, så fjädrarna yrde åt alla håll!

Den lille gossen skrek, oh vad han skrek, och skakade i hela sin lilla kropp, en bra stund efteråt.

Men sedan plockade vi vidare! "Titta mormor" ropade han en gång när han plockat. Ungen sken som en sol, med ett ägg i var hand, och KRASCH så slog han dem mot varandra i en riktigt smäll, jag tror att egentligen var det av förtjusning han gjorde det, han hade inte räknat med konsekvensen av det bara.

Det skulle finnas mycket att berätta vidare om våra äventyr, men det ska jag inte för då skulle jag bli tvungen att berätta om när mormor kastat fast en yxa högt uppe i ett träd, för att ungarna inte skulle få tag i den. En liten fin yxa, som morbror Filip, fyra år äldre än Zack, petade ned med en lång stör...

Det kunde gått illa, men det gjorde det inte, Gud vare tack och lov! Men blodigt blev det....I Zacks hår....

Posttraumatiskt stresssyndrom skulle kunnat bli en diagnos på en hel del av barnen i mitt led....

Det är historia nu, och jag är en ganska mycket klokare mormor...eller kanske inte så mycket klokare, men lite iallafall! Yxorna skulle jag låsa in nuförtiden, om det behövdes!

Max, jag och Terry gick till hönshuset idag när jag kommit hem från jobberiet. Vi skulle mata dem, och plocka ägg förstås. Jag ville förbereda allt med mat och vattenautomater så att jag slipper det i morgonbitti, när jag ska till Coopen.

Någon höna blev upprörd över något och satte igång att skrika, som de gör ibland för att göra sig märkvärdiga. Hon drog alla fyrtiosju fjäderfän med sig, och det blev förstås ett liv som gjorde att öronen kunde ramlat av och blivit svarta på väg ned.

Förstås blev den lille gossen, som bara är drygt fem månader, absolut skräckslagen! Han grät och var stel i kroppen, och det hjälpte inte att mamma tröstade och mormor försökte se skojig ut på alla vis. Han blev verkligen skiträdd, stackarn.

Hönsen lugnade sig sedan jag tillrättavisat dem med bröd, och ungen tystnade och tittade förstummad på dem. Han tyckte inte att det var så värst kul, kan man gissa!

Jag gick ut och hämtade vatten, i en nästan hel tiolitershink. Den är hel på det viset att den håller vattnet på plats, men själva bågen, som utgör handtagen har gått av på mitten.

Det gör inte så mycket, det går att bära ändå, man får bara hålla lite hårt om bägge ändar, så märks det knappt att den är trasig.

Terry satt på huk inne i hönslagårn, med Max på knät! Han var allvarlig, inte road alls egentligen. Sin tjocka stickade mössa hade han på huvudet och det var tur i oturen.

Jag började hälla upp vatten, i den uppochnedvända vattenautomaten, alldeles precis intill dem-tänkte att Max skulle tycka det var roligt att se och höra vattnet, för han gillar ju att bada. Han tittade inte åt mitt håll, han höll ögonen på de förhatliga hönsen, som nära nog skrämt honom till andnöd nyss.

Då gled handtagen ur händerna på mig! Jag tappade hinken på vattenautomaten och det blev en kaskad av vatten överallt- mest på Max! Men han hade iallafall mössan på sig, så han blev inte blöt i frisyren...mesti i hela ansiktet...

Det var inte bara vatten, vilket som helst! Det var vatten jag samlat i en tunna, takdroppsvatten som är ganska svinkallt!

Nu går det liksom inte att uttrycka mer i ord- hur situationen såg ut- och lät- får ni själva föreställa er.

Stackars stackars Max!

Dumma dumma mormor!

Men faktiskt, bara några minuter senare skrattade han åt mig igen, när jag gjorde några fånerier.

Jag tror han håller på att lära sig...

Historien om ett mycket speciellt specialbagage!

Det känns oroväckande tungt i pannan- hoppas att jag bara är lite trött, så det inte blir fart på sjukan igen! Känner att detta kommer att bli en LÅÅÅÅÅNG vecka...

Men på Lördag ska jag vara ledig, då måste jag leka med Max så att han inte glömmer sin mormor, som är så snäll och matar honom med sådant som är förbjudet i bruksanvisningen för bebisar!

Jag kom att tänka på något roligt förut och det var när Sambon och jag drog till Kanarieöarna i höstas, helt apropå. Han tröttnade på regnet och innan vi visste ordet av låg vi på en balkong och lapade sol och mådde gott. Så ser livet ut ibland!

Iallafall, när vi skulle till att packa inför resan, skickade Sambon mig till Rättvik för att införskaffa en ny resväska. Det tyckte jag var en mycket onödig investering. För det första så har vi väskor, om vi bara ger oss ut på jakt, i huset. Jag vet att de finns här, det gäller bara att hitta dem.

Gubben vidhöll att vi skulle ha en ny väska, för han ville inte ha den röda "tjejväskan", som skulle göra honom synlig i hela Europa med omnejd. Jag visste att den fanns här någonstans, men nej, det gick inte att övertyga honom.

När jag åkte till Rättvik, var jag och hälsade på en väninna, och vi kom förstås att tala om väskbestyret. "Ja men jag har flera bra väskor", sade hon och gav sig raskt upp på vinden och hämtade ned några.

Där fanns en jätteväska! Och då menar jag JÄTTEväska! "Oh så bra" sade jag, som inte är en globertrotter av samma kaliber som min gubbe. Nu kunde vi packa all vår packning i en väska, och slippa varsin...

Det går liksom hand i hand, att det är den manliga delen av ressällskapet, som bär väskan, om man bara har en, det säger sig självt, åtminstone i mitt ojämnlika sinne. Så är det och så bör det förbli och på så vis kommer allt att fortsätta vara bra!

Sambon frustade högljutt när jag kom hem med väskan! Rätt så grova okvädningsord fick väskan utstå, men tiden var knapp och någon illandes RÖD väska, kom inte på frånga, om än den var fasa fin och behändig på alla vis.

Det började redan när vi steg på tåget i Rättvik för att ta oss till Arlanda, där vi skulle övernatta på hotell.

Det finns bagagehyllor på tåg! Det gör det verkligen, ganska många till och med. Men ingen hylla passade för vår väska, han fick släpa och dra den över hela tåget, för att till sist hitta ett fack, mellan ett par säten och toaletten. Han muttrade förstås och jag uppmuntrade honom med glada tillrop!

Inte nog med att väskan var stor, och rätt ful också i ärlighetens namn. Den LÄT illa också! Det var små, små hjul under den, gjorda av bakelit, eller något annat rysligt hårt material, i vart fall var det inte gummi! När man drog den lät det som när man kör en centrifug full med spik och hästskor.

Jag tänkte fyndigt, när vi bytte tåg på en station och Sambon kom före mig, att jag kommer iallafall inte att tappa bort honom, det är bara att spetsa öronen. För väskan hördes från ena änden av perrongen till den andra, det är alldles sant.

Vi övernattade på Hotell Ibiz, det var mysigt och trevligt och morgonen därpå fick vi transport till Arlanda. En dam, som skulle till London delade bil med oss.

"Ska ni på mässa?" undrade hon.

"Nej, till Kanarieöarna" svarade Sambon artigt.

"Jaha. Jag tänkte på väskan- den är så speciell. Och stor"!

Om det är något som min gubbe inte gillar, så är det att sticka ut, att synas, att det ska märkas att han överhuvudtaget finns, så han uppskattade inte kommentaren men det låtsades han inte om, för han är artig och vänlig till sin natur. Nickade och hummade något förnumstigt till svar.

Men droppen kom när vi kom till Arlanda, till incheckningen!

Det var rätt lång väg dit och väskan skramlade sig mödosamt fram. På vissa ställen var golvet liksom refflat, och om hjulen tidigare dånat, så var det bara en fis i universum mot hur den lät när den drogs över refflorna! Det var verkligen öronbedövande, till och med med Arlandas öron mätt!

Den var faktiskt för stor att bära mer än några meter;då hade han tvingats till akrobatiska armövningar och det gick inte vid den tiden på morgonen. Sambon var lagom röd i synen när vi kom fram till disken och han lyfte upp väskan. Den rullade i väg så fint förbi damen som tog emot oss och...KADONG! Den fastnade i luckan där det var tänkt att den skulle glida in, smidigt och fint, som alla väskor bör när de ska på semester!

"Oj," sade damen,"den är visst för stor!"

Nähä!

"Ni får gå med den till Bandet för specialbagage A"!

"Vad är det?" undrade Sambon med egendomlig uppsyn. "Containeravdelningen?"

"Längst bort i terminalen, det är ganska långt, men ni kan inte missa det!"

Nä det hade vi inte tänkt heller, så vi skramlade vidare genom Arlanda, över stock och sten, som det lät!

Jag gick bakom och fnissade och hade fullt sjå att hålla reda på min lilla svarta ryggsäck, den skulle iallafall inte få åka med något specialbagageband A.

Därefter var vi kvitt väskan för några timmar! Flygresan gick fort och lätt trots att den tog mer än fem timmar.

Väl framme på Kanarieöarna ställde vi oss vid bagagebandet, vars skylt talade om att väskorna där, skulle komma från Arlanda. Alla stod där och väntade, över fyrahundra personer, det var ett stort plan vi kom med.

Vi väntade, och väntade! Och så väntade vi igen, en stund till. Inga väskor kom, och i mitt stilla sinne undrade jag om de missat att vårt specialbagage behövde ett eget band, så att det bildats en propp bakom den, när den fastnade i luckan in till terminalen.

Jag tänkte att DÅ, om aldrig förr kommer Sambon att skämmas, och han kommer aldrig någonsin mer ta med mig på någon utsocknes resa, inte ens till Leksand!

Iallafall, efter en bra lång stund begrep jag, såsom ensam tänkanre i flocken av turister, att något var fel; våra väskor måste komma någon annanstans!

Jag bröt mig ur stimmet och smög iväg och gluttade lite på de andra banden, där väskor flödade fritt. Och vad får jag se? Något som reser sig ståtligt, likt en frötall på hyggena Sambon skapar till skogs- högt över de andra små fjuttväskorna höjer sig vårt eget Specialbagage!

Det var i det närmaste en för mig, andlig upplevelse!

Jag armbågade mig genom skocken av folk, greppade väskan, fylld av adrenalin och glädjeyra och småsprang tillbaka till min egen flock.

Jag tyckte nog att det gick ett sus genom den väl samlade turistmassan, när jag kom löpande, mot dem och plötsligt rörde sig alla mot mig, och förbi mig, till bandet varifrån jag kom! Och så hade snart var man, en väska i sin hand. Tack vare mig och vårt Specialbagage.

Efter denna min bedrift, blev det dags att äntra bussen. Den rundaste chaufför jag sett i mitt liv, mötte oss för att stuva in våra väskor. Han verkade sur och liknade någon som i åratal har ätit upp maten för både frun och barnen, kanske även för husdjuren!

Han sade inte mycket- egentligen ingenting alls...Tog bara väskorna ur händerna på folk och stuvade in dem längst ned i bussens bagageutrymme.

Han flåsade en del, och svettades men annars var han tyst.

Tills det blev Sambons tur att lämna ifrån sig sitt Specialbagage.

På knackig engelska utbrast han käckt. "Har du cykeln med dig???"

Då dog inte Sambon riktigt, men nära var det!

Vi kom fram till hotellet och fick en härlig vecka- väskan gömdes i en garderob och den fick inte komma ut, förrän det var dags för hemresa. Då ställde jag den vid diskbänken i vår semesterlägenhet och gjorde en liten film om den, för att vi riktigt skulle kunna minnas den.

Nästa gång vi reser, är jag säker på att Sambon själv kommer att köpa en resväska, med eller utan mitt medgivande.


Betydligt bättre i humöret idag...

...och är strax på väg till Coopen igen! Fast idag, bara till klockan 14.00, det känns verkligt lyxigt!

Jag har varit uppe sedan 5.30, vaknade och var pigg som en ärta. Fick börja min dag med att bära ut en död liten höna, som fått dö i hundrummet inatt, hade hoppats på att hon skulle piggna till, det gör de ibland fast man tror att det är kört, men inte denna gången.

Det var en av mina raraste hönor- hon hette Klipp-Inger, efter bygdens egen frisörska, eftersom lilla hönan hade en så fin frisyr som alltid låg rätt.

Man ska inte ta bort en höna förrän den verkligen är jättedöd, för vips kan de vara uppe och äta igen, men som sagt, inte denna gången, det var ledsamt.

Jag har snyggat till sextio ägg på morgonkulan också, de ska jag ha med till Boda och leverera till en god kund. Polera ägg är det mera givande i livet, de blir så fina att man blir varm i hjärtat av att se dem.

Så värst mycket behövs inte för att förgylla min vardag, som ni märker.

I med sista kaffet nu, bilen står igång ute och vill iväg!

Ha en finfin dag!

Måndagen blev inte som jag tänkt....

Jag skulle ju vara hemma och leka med Max!

Istället får jag tillbringa tio timmar på Coopen....

Sambon säger att jag borde vara nöjd som har en gubbe som kan försörja oss båda, så att jag kan vara hemma och mata hönsen och köra ved.

Så känns det nu- ohhhh, vad jag inte har lust med Coopen, dumt att säga ja, när man menar nej!

Vanligtvis tycker jag nog att det är ganska roligt, även om det blivit bra mycket mindre timmar än jag hoppats på när en i personalen slutade för en tid sedan. Jag känner mig inte frisk ännu- så är det- antar att det är därför det tar emot så hemskt att gå dit. Den där skumma tröttheten och andfåddheten så fort man gör något.

När vi hade kört ved igår, sade gubben att jag såg ut som om jag kom från duschen!

Men jag håller på att hitta något som är bra mycket mera intressant att pyssla med, och då får de se sig om efter en annan kompis på Coopen. De fisiga timmarna som blir där, är egentligen inte värt besväret!

Eller så gör jag helt enkelt som gubben säger- stannar hemma och matar hönsen!

Dåligt humör idag, eller- kunden kommer definitivt inte att alltid ha rätt!

Utan kvarnen, stannar Lena!

Detta är en svensktillverkad, mycket gammal och fullständigt hederlig kvarn. Den kan både krossa, så att kornen blir till gryn, liknande dem man köper i affären och kokar gröt på, och den kan mala mjöl om man vill det.
Kvarnen har varit i bruk sedan eviga tider, hur eviga vet jag inte säkert, men sambon säger att man åkte hit från angränsande byar när han var liten- närmare stenåldern alltså- för att krossa sitt korn och mala sitt mjöl.
När jag flyttade hit för några år sedan hade kvarnen stått i träda ett antal år, hur många vet jag inte, men säkerligen 25-30 år.
Ändå, när jag sparkade igång den för snart fem år sedan, knatade den på, som om den inte hade gjort annat. Inget gnissel och gnäll där. inte.
I höstas gav remmen upp. Den gick helt enkelt av, efter lång och trogen tjänst.  Den är lång,  bred och går mellan två hjul; ett större och ett mindre, det lilla sitter fast på motorn. Precis då, skulle vi åka till Kanarieöarna, så det blev brått att få hem en ny rem, fick beställa iltransbort till Johanssons Järn, så jag hade den dagen efter beställningen.
När jag skulle hämta ut den, sade mannen i kassan: "Du, kan du inte ta och sätta dig ned?"
Nog förstod jag att den skulle bli dyr, eftersom det var en snabb leverans. "Häv ur dig bara", grymtade jag, som inte fann något att sitta på.
För en gångs skull kunde jag inte skylla det dyra priset på Johanssons själva, själva frakten gick på ungefär hälften av det slutliga priset 1600:-
Men som sambon uttryckte det: "Men vi behöver inte byta rem, de närmaste femtio åren"!

Det finns en hel del regler omkring en sådan vådlig makapär, sambon instruerar mig ideligen. Man får inte hållas med lösa jack eller tröjärmar omkring remmen eller valsarna! Fastnar man där, är det troligtvis det sista man gör i sitt liv.
Man får absolut inte stoppa upp handen i tratten, ovanför valsarna, för att pilla ur skräp som fastnat, såsom hö och halmstrån, eller kanske alldeles vanliga skräpstrån! Kattskit är också vanligt förekommande, eftersom facket där kornet hämtas också tjänar som toalett åt den gårdens katter. Inte gör det något, det torkar så fint, och hönsen bryr sig inte. Om jag däremot skulle mala mitt eget mjöl, kanske jag skulle välja en annan leverantör.
Det svåra med alla dessa regler är att låta bli att bryta mot dem!
Jag vill inte öppna nedsläppet för mycket, för då krossar det inte så bra som jag vill, och följden blir att strån täpper igen hålet. Jag MÅSTE dit och fingra, och akta er att det är ett välbehag i kroppen, när proppen släpper. För att inte tala om när man lyckas pilla där en torr och platt katt-skit!!
Och när man är där och fingrar, ja, då automatiskt är man livsfarligt nära valsarna, med sin jackärm, eller tröja eller vad man nu har.
Eller om man istället för att gå upp för trappen och kika ned i luckan, klättrar lite på väggen och på kvarnens fötter för att se hur mycket det är kvar, då är man lika livsfarligt nära remmen....
Allt detta gör jag, fast jag lovat sambon att jag inte gör det....Oj vad han ska bli arg den dagen han finner mig i strimlor!

Ved,ved och ved igen!


Ved är bra, för människan som inte behöver arbeta med sin kropp så mycket!

...och ved är bra för hästar som inte behöver använda sina hjärnor så mycket.Att stå still och vänta tillhör det som kräver en hel del konsentration...

Ny dag, som vi borde ta vara på!


För på det här viset är det: Någon gång kommer den dagen som inte blir ny- när det helt enkelt inte blir fler dagar. Om den kommer i idag, i morgon eller om trettio år, det vet vi inte, bara det är säkert, det faktiskt kommer att bli så, såsmåningom!
   Alltså- idag bör vi leva loppan, gott folk!
   Sambon började med att leva loppan vid nio. Han brukar inte vara medveten då, om han är ledig vill säga. Han släppte ut hundar, släppte in katter, eldade i pannan, kokade kaffe och fick fart på mig. Sedan gick han och lade sig!
"Jag tror jag vilar en stund..."
Ja, gör det, du! Gubbe!
   Vi tänkte köra lite hästar idag, när vädret är så fint och det fortfarande finns något att köra på. Märren har inga skor i bak, för hon var så sjuk sist vi skodde, att vi bara skodde det som nöden krävde. Får se om det går att ta med henne, i annat fall får hon väl vara hemma, hon kommer inte att gråta över det! Det är skaplig isgata på vägarna, säkert bättre nere i skogen, men man ska ju ta sig dit också!
   Jag tog sparken och hundarna igårkväll, men sparkföret var lite för häftigt! Minsta lilla nedförslut, satte fart på sparken och inte gick det att få hejd på den heller, eftersom bromsfötterna bara gled. Hade en bil kommit hade jag fått styra ut i diket!
   Jag har löst problemet med texten i min blogg, som inte betedde sig som jag ville förut. Texten tål helt enkelt inte Google Chrome, men när jag öppnar med det gamla vanliga internet, som jag nästan glömt att det finns, då fungerar det igen. Det blir liksom lättare att läsa.
   Lite mera kaffe nu, sedan ska jag kasta snö på gubben i sängen!


Hej igen! Det var ett tag sedan!

Ganska precis ett år har gått, sedan jag sist gjorde ett blogginlägg, vart tog det året vägen!
Jag har nyligen varit väldigt förkyld, det verkar lite efterhängset, och så fort jag går ut, eller gör något mer kreativt än sitter vid datorn och fejsbokkar, så drabbas jag av yrsel, andfåddhet och huvudvärk! Men just nu, kom jag att tänka på något- det kanske är själva fejsbokkandet, som ger mig de symptomen??Inte förkylningen i sig!?!
Facebook har egentligen aldrig riktigt varit av intresse för mig, men nu när jag inte orkat annat, så har jag faktist upptäckt en del trevligheter där! Framförallt det, att verkliga vänner, som blivit borttappade genom åren, dyker upp, det har gjort mig så rysligt glad.
Idag har jag inte gjort så mycket nyttigt, det blåser storm ute, och då trivs jag inte där.Men iallafall omakade jag mig till skogs, med hundarna för att lämna en snusdosa till sambon, som skövlar min svampskog!
Han klagade över solen, som lyste honom i ögonen, så att han omöjligt kunde se vad han höll på med. Han trodde sig ge upp snart, och komma hem.
Det gick inte så väldigt lång stund förrän han kom, men då inte på grund av solen, utan för att en slang hade gått av så det sprutade olja överallt. Så klart var slangen av den typ han inte hade i sitt förråd, så det blev till att ge upp. När han stod vid diskbänken i köket, fick jag se ett långt spår av svart olja, som kom från hallen och gick vidare genom köket, fram till hans fötter. Vet inte vem det gått hål på, slangen eller gubben!
En liten tupp har ont i sina fötter, från ett ämne till ett annat. Många av mina fjäderfän har namn. Den här lille tuppen heter kort och gott "Han som är rädd för att dö"! Varför han fått det namnet minns jag inte riktigt, men jag tror att han tillhör en av de mera skrikiga, när man fångar dem.
Jag upptäckte för lite sedan, att han på nytt är angripen av fotkvalster! Och de gör stor skada, kan jag säga! De kan till och med ta död på en tupp, eller för all del, en höna också.
Jag har tänkt, att om jag till äventyrs får leva om mitt liv, en gång till, då ska jag göra allting rätt, som jag gjort fel i det här livet. Det är mycket det, som jag behöver komma ihåg och en av de viktiga sakerna som måste göras rätt, är att aldrig,aldrig någonsin avla på hönor och tuppar med fjädrar på fötterna!
I begynnelsen av min karriär i hönsgården, tyckte jag att det var charmigt med befjädrade fötter. Särskilt de allra minsta kycklingarn var ju så söta med sina tuffsar. Men sedan blir det inte så sött längre! Det samlas all möjlig skit i fjädrarna, och kvalstrena jublar, de har det varmt och fuktigt precis som kvalster vill ha det. Det blir stora pålagringar på värddjurets fötter, tår kan ramla av om man inte behandlar dem i tid och slutligen dör djuret av ren blodförlust!
Det är enkelt att behandla, man smörjer fötterna noga med vad man har, som är tillräckligt fett: Vaselin, motorolja eller som i mitt fall- läderolja! Vad som helst utom matolja- den missen gjorde jag en gång, och den arma hönan som var sjuk, höll på att bli uppäten av de andra! Måste väl luktat som en pommesfrites eller något annat välsmakande. Jag fick raskt isolera henne i eget sjukrum, tills matfettet inte fanns kvar längre.
Nu känns det som om jag måste göra något annat än att sitta här, borsta potatis kanske? Tänkte göra klyftpotatis idag, med kryddsmör och fläskkotletter...
Jag såg föresten på affären, att potatisodlarna utkommit med en ny sorts potatis! Vi har ju tidigare haft tvåkilospåsar som det står "kok", "mos" och "gratäng" på. Nu stod där en illandes rosa påse som det stod "KLYFT" på! Skulle vilja veta vad det rör sig om egentligen! Vad är skillnaden??
Ett tips föresten, för er som inte orkar välja mellan alla olika sorter. Om man har en väldigt mjölig potatis, som är tänkt till mos, men vill använda den till vanlig tugg-potatis, då ska man tillsätta en eller ett par matskedar potatismjöl i kok-vattnet! Det är nämligen stärkelse som fattas, när de inte vill hålla ihop!
En sak till bara: Om någon vet hur man ställer om textformatet i min blogg, vänligen hör av dig. Något hände förra vintern, och plötsligt gick det inte att göra mellanrum mellan styckena. Inte heller går det att dra in meningen en bit heller, så man ser var det skiljer sig. Därför börjar jag nytt stycke med en kursiverad bokstav, men jag vill att det ska vara som JAG vill, inte som den dumma datorn vill! Varsågod att logga in hos mig, om du kan, jag skickar inloggningsgrejerna.
Ha en finfin dag!

Det bästa i livet, är gratis!

Bortsett från kostnaden av korv med bröd och kaffe!
En härlig dag med häst och släde, samt goda vänner! Mötte även våra grannar i skogen som kom på sina skotrar och gjorde oss sällskap vid den öppna elden.
Sambon fick en lunchrast, han jobbar idag, så vi hade stämt möte med honom! För den oinvigde kan jag berätta att han kör skogsmaskin.
Vi såg även alldeles färska spår av älg och varg!
Sussi och Thomas i bakrunden tillsammans med Mega och Turbo. Vid brasan, Sambon Rolf.



Här har grannarna anslutit sig och inte en enda- inte ens hästarna tittar mot kameran....men det ser trivsamt ut med så mycket folk i ingenmanslandet.



Sussi och Thomas. Jag blev lite frusen och ville gå ett slag, så Sussi fick köra häst för första gången i sitt liv, en spännande upplevelse för en tvättäkta nollåtta...

Jag har vaktat ett barn idag...

....och det var roligt!
Lilla- eller STORA- enligt henne själv- Melina- bonusbarnbarnet, fyra år, som är så himlans rar och snäll. Lite nervös var jag; vad sysselsätter man en rastlös unge med en hel dag?
När hon kom vid åttasnåret, började hon genast plocka med pärlor som jag hade liggande i en liten ask. Hon trädde dem på tråd, så det blev ett fint halsband. Det satte hon på mitt huvud, för att jag skulle vara en prinsessa. Okay, det såg fint ut.
Efter en stund upptäckte jag att en av våra hästar antagligen rymt ur hagen. Jag var inte säker, men jag såg bara den ena hästen, och det händer titt som tätt att Mega går ut, utan Turbo.
Jag var fortfarande iklädd min rosa rosenpyamas och långa, blå morgonrock. Jag klev i mina stora skoterstövlar, och på med den självlysande gröna reflexvästen, och så ut för att leta häst. Hon hade inte rymt, stod bara och gömde sig bakom ett träd, stod och tittade på Monicas unghästar som lekte vilt i hagen intill. När jag var på väg upp mot huset, slog det mig, hur jag faktiskt såg ut....Nåja, som Monica sade- morgonrock och skoterstövlar är vi vana vid.
Det var ju egentligen bara de rosa prinsesspärlorna på skulten, som var lite ovanliga. De matchade föresten min pyamas....
När jag kom in, var Melina hungrig. Hon ville ha en skinksmörgås, så det gjorde jag i ordning. Hon satt i fotöljen och tittade på Disney, hade ställt ifrån sig fatet med mackan på, halväten....och så kom det ett illskrik: "Katten har tagit min skinka!"
Jo minsann, det hade han, den lille Gråben, eller Pettsonkatten, eller Findus, eller vad han nu heter.
Ganska snart tröttnade vi på att vara inne, och vad är väl bättre på vintern, än sparkåkning! Vi klädde på oss och drog iväg, med hundar och allt. Det gick som hejsan svejsan runt byn, Melina illskrek i utförsbackarna, av förfärad förtjusning, för det gick verkligen fort, det är rena isgatan på sina ställen.
Och hon pladdrade och pladdrade, om än det ena, än det andra! När vi nästan var hemma, blev hon plötsligt tyst en stund. Hon satt och funderade på något. Sedan sade hon: "Lena, vet du vad jag kan säga?" Nej det visste jag förstås inte, och ville genast veta. "KARTONG! Jag kan säga KARTONG! När jag var liten sade jag bara KAKONG!" Jag sade att det var duktigt av henne att kunna säga ett så svårt ord, som kartong, det är inte alla som kan!
Hemma igen gick vi ut till hönsen, vi krossade korn och havre i kvarnen, och Melina hjälpte till med allt, och var inte ett dugg rädd fast det dånade. Sedan plockade vi ägg och matade hönorna. Ett ägg var pyttelitet, som en lite större puttekula- det skrev jag Melina på, och stoppade i kartongen med ägg, som Lilledotter beställt.
Det blev en liten stunds vila, med Bamsespel på datorn, innan Monica kom, med lunchpajer. Ungen var inte värst hungrig, eftersom det blivit både mackor och fika, tätt inpå varandra. När vi ätit ville hon ut med sparken igen, och åka LÅNGT! Jag tänkte att om hon vill åka långt, ska hon få det, så jag siktade på den norra vägen, mot Ockerån! Åtta kilometer...sist jag åkte där, var det sagolikt sparkföre, nu var det inte lika bra, men det gick. Melina åkte, och jag sparkade och hundarna hoppade i snödrivorna. Efter fyra kilometer delar sig vägen, i ett trevägskors, och det vänder hemåt, på en annan väg. Man kommer fram i södra änden av byn, det är precis som en hästsko. Ifrån t-korset var det bra mycket snö, det gick knappt att sparka alls! Och de hemskaste backarna hade vi kvar...Vi kämpade och stönade, men ingen av oss gnällde, mer än Melina lite grann, när jag smackade till henne med hundkopplet i ögat...det var okay att gnälla. Jo föresten, hon gnällde lite med, sedan hon kopplat sin gossekatt- Lodjuret Lois, och släpat honom efter sparken, nedför en backe i fullan fart, för att Lois tvunget ville springa. Jag sade att Lois kommer att bli blöt, men han ville ju springa, så okay då. När han sprungit klart, började hon böla, för hon ville ju inte ha en blöt Lois i sängen....Jag sade att han torkar på elementet, och det nöjde hon sig med.
När vi avverkat sista backen, innan Pålsvia, var vi så slut och svettiga att vi knappt kunde gå. Då gjorde vi något som barn inte får, och inte vuxna heller, för sina föräldrar. Vi åt snö!!!! fnissfniss! "Å jag som inte får äta snö för min pappa" sade Melina och såg hemlig ut! Jag svarade att det får verkligen inte jag heller, men just nu struntar vi i det! Vi höll på att fullständigt torka ihop; all kroppsvätska hade lämnat kroppen, som svett och vi hade inte klarat oss hela vägen hem, utan blivit liggande i en driva, uttorkade och skrumpna!
Oj, vad vi åt snö, vi var dock noga med att bara ta snö, en bit ifrån vägen, där den var extra fin och ren....och det där med mask i magen.....varför säger föräldrar så?? Det är en ren och skär lögn! Och har vi till äventyrs fått i oss lite snömaskar, så kommer de snart att lämna oss, för de kan iallafall inte föröka sig i våra varma magar! Finns det överhuvudtaget något som heter snömask. Det har jag aldrig sett på vare sig Discovery eller National Geographic; inte ens på Animal Planet.... Så vi åt snö, och överlevde.
Hemma igen blev det ingen vila- vi proppade i oss varsin semla, sedan på med stövlarna igen, plocka mera ägg, vi fick ihop tretton stycken idag. Nu hade det börjat bli mörkt, så Melina beväpnade sig med ficklampa. Vi gick till hästhagen och lyste i hästarnas vattentunna- den var förstås tom så det blev till att bära vatten, tre vändor gick vi innan den var full. Melina lyste med lampan, så jag inte behövde ramla. Vi gjorde en stor brasa i pannan, och även en i eldtunnan ute.
"Vad det är bra när jag hjälper dig med allt jobb", sade hon när vi var klara och det höll jag med om! Tänk så mycket roligare det blir, när man har någon med sig!
Så var dagen plötsligt slut, klockan var sex och pappa Per kom för att hämta henne. "Titta" ropade hon glatt till pappa: "Jag blir inte förkyld".....!
Hon var ute, i lite för lite kläder, utan overall, bara tröja och en liten kofta! Det mesta som man inte får göra hemma, verkar hon ha fått göra här idag...Äta snö, fika i tid och otid, och springa ute, utan overall....fast vi hade bara gjort eld i tunnan då....och föresten är det nästan sommarvärme ute!

Tack Lilla Skitunge, för en finfin dag!

Finfint besök ifrån Storstaden.

Sambons äldsta dotter-Margita- med vännen Frida kom på besök i tisdagskväll. De stannar tills idag, fredag, bussen går till Stockholm vid tolvsnåret.
De promenerar mycket med hundarna, och även Monicas hund får följa med, då är min Kelly glad, Klara är hennes bästis. Den lille Jack Russeln är irriterad, eftersom han tror att Kelly bara är hans kompis, Klara får sig en och annan avhyvling när hon leker för mycket med Kelly.
Jag passade också på att använda mig av ungdomarna till vedkörat- detta ständiga återkommande göromål. Traktorn står fortfarande där den står, och kan inget annat, och egentligen gör det ingenting, Turbo mår bra av att ha en syssla!
Margita, jag och Turbo in action....



Frida har den hedervärda uppgiften att sällskapa med Mega, som annars står bunden bakom släden, jag tycker att de ser kära ut....

Efter vedkörat tog vi en tur runt byn, med släden, då får man sätta tillbaka främre sitsen, som jag tar bort för att få plats med veden. Det är så mysigt att åka släde, det knarrar så fint i den kalla snön.
Monica vill ut och åka idag, får se vad tiden säger när jag skjutsat tjejerna till Rättvik- ska visst hämta Sambon på jobbet också, i någon skog någonstans. De skulle flytta maskinen och sedan står hans bil på något annat ställe.
Med bonden är det inte så bra, vad jag förstår, jag undviker honom i det längsta. Det ryktas om att han kör ut foder till djuren klockan tre på natten, och mjölkningen sker ungefär som innan jag började där- alltså precis när som helst. Djuren har ingen fast punkt längre, ingen trygg och vilsam tillvaro, de lever i den ständiga ovissheten. Det är absolut ohälsosamt för idisslare....
För deras skull gör det ont i mitt hjärta, men inte för bondens, han hade sin chans att rätta till sitt liv, men han brände den, och han brände mig med...
Nu försvann flickorna ut med hundarna, de skulle gå runt Ockerån, det är ganska långt, så jag hoppas de raskar på, jag tror inte stockholmsbussen väntar på dem....

Tidigare inlägg
RSS 2.0