morhontass

Lilla Lickan vågar sig ut efter att jag muntrat upp henne om att hon iallafall inte kommer att drunka! Myggan, till höger, tvivlar!

Igår var det en dum dag. Jag gick upp fyra, som vanligt när jag sover hemma, och vid halv fem drog ett åskväder in. Det var lite för nära, så jag kröp ned hos sambon, och väckte honom. Det är aldrig till stor tröst, för han är lika rädd som jag. Jag försökte ligga med huvudet under täcket, för att jag skulle slippa se eländet, men det var för varmt, så jag lade en kudde över huvudet istället. Det var till föga nytta, eftersom sambon vid varje blixt, hoppade till, trots att han blundade.

Strömmen försvann och jag insåg att det är lika bra att åka till jobbet, jag kunde vare sig titta på tv eller dricka mera kaffe, för det var slut!

På jobbet strålade solen, det fanns överhuvudtaget ingen luft den dagen och när jag senare på eftermiddagen på nytt skulle ge mig av hemifrån, såg vi att ett åskoväder måste härja, fyra mil bort, just dit jag skulle, till jobbet.

Jag åkte och när jag skulle klättra med bilen de sista 5 kilometrarna upp för brantaste backen ni kan föreställa er, så kom jag bara 800 meter, där låg två jättebjörkar omkullslagna över vägen.

Inget annat att göra än att ta sig förbi dem, in i skog och ris, med foppatofflor och myror, och vandra vidare de sista fyra kilometrarna. Uppför, kan jag berätta.

Men nu sken solen, och det var äckligare luft än på länge. Jag ringde några samtal för att ta reda på om någon fanns vid fäboden, men alla var borta på någon försäljningsdag, med fäbodprodukter. Nu är det inte bara läskigt för att det är uppför. Det är läskigt mest för att en björnhona med ungar varit synlig i närheten, och framför det föresten- älgen som jag brukar se ibland- är jag än mer rädd för! För att inte tala om det stora, svarta och avlånga djur, som bonden såg försvinna in bland täta skogen, en dag när han kom med bil.

När t o m han är bekymrad och undrar vad det kan ha varit, då blir jag skraj. Jag hoade på mitt vanliga vis, som jag gör när jag är själv i skogen! Och även när jag har sällskap.

Sista två kilometrarna är en raksträcka! Man ser dit världen ändar! Lilledotter ringde, vi pratade en stund om eländet som skulle bli, när jag slutat jobbet och måste gå till bilen igen. Samma väg, fast i skymning, när allt skumt vaknar, särskilt knotten skrämde mig mest, eftersom jag endast var iklädd linne och kortbyxor....

Jag kom fram, tog in getter och kalvar först, mjölkade och matade dem. Kalvarna får getmjölken, det är praktiskt.

Sedan älgade jag iväg över vallen, ned till ladugården, där korna väntade! När jag mjölkat en stund, kom en konstig stockholmare, med guld och tingeltangel + en polska. De berätade att trädet över vägen, var uppsågat och borta. De erbjöd mig skjuts för att hämta min bil. Ibland har man tur.
(Lägg märke till att när vi flyttade upp korna i Juni, fick de själv välja platser, som de sedan behåller hela sommaren. Fjällkorna ville stå till vänster, Rödkullorna till höger. Endast Gåva, som skadade sitt ben i ett tidigare inlägg, fick inte plats bland de vita. Men hon är tuff som tusan, och klarar att stå i mitten av den röda raden)

När jag närmade mig slutet av mjölkningen, drog åskvädret in igen. Jag skyndade mig, allt vad jag kunde, för att vara ensam på skallberget, är inte det man helst vill.

Får vara ledig idag, det är så skönt att ingenting göra!




Zack och Bedabritta- bilden gick inte in i full storlek! Saknar min lille dräng