morhontass

Hos Hontass kan man läsa om hur hon numera fördriver tiden, struttandes runt i mina långkallingar, som jag så sorgsamt glömde kvar hos dem. http://hontass.blogg.se/

Hon trodde först att det var Sambons helikopterkalsonger, som finns omnämnda hos mig, i ett tidigare inlägg. Men nej, om det hade varit hans helikopterkalsonger hade hon direkt märkt det!

Jag använder dem jämt, om inte Sambon hinner få fatt på dem först, efter tvättmaskinen. De har en mycket egendomlig form, själva fronten, där helikoptern kan tänkas vara, är formad precis så, att man kan förstå att det verkligen finns en helikopter där inne, med rotorblad och allt. Jag tror att de är sydda så, liksom väl tilltagna för eventulla frestelser som kan sätta helikoptern i rörelse.

Ibland  tänker jag mig inte för, jag går ju nästan jämt omkring i dessa kalsonger. Jag går ute på gården och skrotar i gummistövlar, går till postlådan, ibland en liten kissesväng med hundarna, och när jag möter folk minns jag inte alltid att jag har de spännande kalsongerna på mig. För om jag gjorde det, skulle jag försöka dölja själva den där snabelutstickaren mitt fram, hålla posten framför, eller vända mig mot diket.

Jag vet inte om det pratas om detta i byn...

Kalsongerna Hontass nu njuter av, är som hon berättade, från Bondens döda mor. Han och jag gick igenom hennes grejer för en tid sedan, och det fanns lite av varje som vi kunde använda. Han bekymrar sig inte, över att hans mor var kvinna om han hittar ett plagg som passar honom. Det går att använda, även om han ser rolig ut. Det som var för litet för honom, passade mig, däribland kallingarna.

Det var synd att de inte passade honom, för han hade behövt ett par nya. De han nu går omkring med, precis likt mig, struttande runt i byn, dock i träskor, inte gummistövlar, är inte särskilt hela. På vissa ställen hålls de ihop enbart av sömmarna, däremellan finns inget tyg.  Än så länge håller de iallafall ihop kring helikoptern, den dagen de inte gör det längre, ska jag köpa honom ett par nya, för det vill jag inte se.

Han har varit bortrest några dagar och korna och jag har rett oss själva, det har varit skönt. Igår morse, när det var lördag, tänkte jag mig att ha lite sovmorgon, ställde klockan på sex, istället för fem. Men det var då alldeles bortkastat, för den timman ägnade jag åt att titta på klockan var femte minut, så jag kunde lika gärna gått upp och tittat på tv och druckit kaffe.

När jag kom till lagårn, såg jag direkt när jag slängde en blick genom mjölkrumsfönstret, att något var på tok där inne. Det låg en skyffel slängd över gången, det var koskit där det inte skulle vara. "OH NEJ" tänkte jag som vet hur det brukar se ut om en ko har kommit lös.

Jag gick in för att bedöma vidden av förödelsen, och mitt på foderbordet, mellan några förvånade ko-skallar, stod en liten liten kalvsluring. Han är bara ett par veckor och av rasen fjällko, så han är verkligen liten, vit och riktigt söt med sina svarta öron och långa ögonfransar. Han har inget namn än, men han kanske heter Egon, eller något. Bonden är bra på att finna namn. En gång hade han en elak get, som hette Lena....

Hur som helst kunde jag inte begripa hur den lilla pojken kunde ställa till så galet, jag menar, skithögarna i gången var inte gjorda av den lille killen.

Då fick jag se Fjälla kika fram, nere i andra änden av foderbordet. En vidunderligt stor kossa, för att vara fjällras, hon hade kommit lös och det kan ju hända ibland, det kan t o m vara jag som missat att binda henne, kvällen före så det är inget att bråka om, även om det är trist att ta rätt på eländet efter henne. Men hur den lille knarveln kommit ut, det är för mig en gåta. Boxen var ordentligt låst, så han kan inte kommit ut den rätta vägen, och gallret framtill, där han sticker ut huvudet när han ska äta, är inte större än att just huvudet kommer ut.

Att klämma sig ut, med fyra ben och kropp tycks fullständigt omöjligt, då återstår bara att han hoppat över väggarna. Men de är så höga, att om han skulle nå upp med framklövarna, kan han aldrig få kraft att få med sig bakstället....

Alltså måste Fjälla lyft ur honom, eller låst upp och låst igen dörren...eller tomten.

Jag släppte ut Fjälla så hon fick äta frukost i balen framför lagårn, jag fångade den lille, och det var lättare sagt än gjort, för han tyckte det var roligt att vara ute och springa. Sedan gick jag vidare in i getlagårn, för att se vad Fjälla ställt till med där, ALLA lösa djur måste in och välta skottkärran, som turligt nog var tom. En gång hände det när bonden inte orkat tömma den på kvällen. Då smakar det svavel i munnen på den som måste ta rätt på det.

Fjälla hade inte proppat i sig all pellets som var¨åtkomlig, det var tur, för de blir så sjuka då. Däremot hade hon levt rullan i det lager med ensillage som jag hade staplat i gången framför getterna. Jag hade lagt en stor hög på golvet, staplat två fullknökade korgar på ena sidan, och två på den andra, bara för att jag skulle slippa hålla på att gå ut och hämta ensillage på hela dagen. Det är så besvärligt, eftersom den ligger gömd under många lager plast som är fastsatt med sj-pallar, sparken, snöskyfflar, spett och annat som hindrar fåren från att gräva fram och skita ned fodret.

Det tar en halv dag att klä av ensillaget och ännu längre tid att klä på. Därför är det bra att ta ordentligt, när man ändå är där!

Nu låg fodret utspritt över golvet, på något ställe hade hon pinkat i det, så det fick bli strö åt Tor och Piraten, två tonårsslynglar som är mer eller mindre tokiga, av testosteron!

Jag tänkte att det kunde varit värre, ibland skiter de ned kossornas foderbord, och då måste man börja dagen med att knäskura, annars äter de inte. Nu var det bara den lille pojken som hade skvättat lite på ett par ställen, det räckte med att slå på vatten, och sopa lite noga, så var det rent.

Igårkväll var jag så trött, att jag somnade före nio. Det har varit en lång vecka, var bara ledig förra söndagen, sedan började en ny likadan vecka.

Det är iallafall skönt att vara trött av arbete, och inte av något annat.

Ha en finfin dag, Ni som läser.