morhontass

När jag ber min gubbe om hjälp, kan det vara ganska lång startsträcka innan hjälpen kommer- men den kommer, förr eller senare, mest senare, det är jag väldigt säker på.

 

Förra hösten köpte jag en trilla med gummihjul, för att kunna njuta av åkturerna på ett annat sätt än man gör med den gamla handlare-vagnen på järnhjul. Den är charmig på sitt vis, absolut, men öronen vränger sig efter ett tag.

 

Gummihjul är fantastiskt att färdas fram på, på grusvägar som leder till världens ände.

 

Vagnen jag köpte var väldigt fin och rymlig. Bara ett problem var det, att skaklarna stått ute i blöta, och de hade slagit sig, vridit sig utåt. Jag körde med dem ändå, som de var, men de slog sig mer och mer och tillsist vränger den selen. Det ser rysligt obekvämt ut.

 

Vi hade fått med ett par skaklar, fina och gröna, grejen var bara den att de inte passade alls, utan måste först monteras isär, för att sedan monteras på vagnens fäste.

 

Lätt som en plätt säger jag, som fick till uppgift att få ur bultarna ur de gamla skaklarna.

 

Varför sätter folk inte bara ihop saker med stripes och silvertejp? JAG gör ju det och det funkar alltid! Och så lätt när man vill bygga om, det är bara att skära och klippa! Och sätta ihop på nytt!

 

Det är aldrig roligt att göra någonting tillsammans med gubben, som just denna enda gång i livet, nappade på mitt förslag att byta skaklar, alldeles genast som jag ställde frågan. Att han gjorde det beror nog på att han tycker det är bra att jag håller hans häst i trim, medan han själv kan ligga och titta i tidningen, eller varför inte surfplattan?!

 

Han hade uppgiften att ta isär de nya skaklarna. Det var nitat och skruvat så Gud hjälpe oss; han fick slipa bort nithuvudena och banka och krångla, men utan att bli särskilt arg, lyckades han med sitt verk.

 

Men sedan kom vi då till att få skaklarna på plats! 

 

"Men titta- det är ju jätteenkelt" utbrister jag alltid när jag ser borrhål som ser ut att passa. Om borrhålen sitter på både nytt och gammalt och de ser ut att kunna passa varandra, så innebär det att det med allra största säkerhet, inte passar alls.

 

Efter det började det låta illa om gubben, för han gillar nog inte verktyg som är små. Till maskinerna i skogen som han hålls med i jobbet, är ju skiftnycklarna minst en halv meter långa!

 

Jag har lärt mig att han jobbar bäst när han låter så där illa och då måste han vara ifred. Men när han ber mig om hjälp, det är då det brukar bli problem, var så säker.

 

För då kan man på inga vilkors vis förstå vad det är han menar att vi ska göra, eller så är det så att stresshjärnan klipper till och jag blir blockerad. Det går en stund att lyssna till dumma okvädningsord, som jag visserligen vet att han inte menar så mycket med. Men sedan, efter kanske tio minuters tyst lyssnande på dumheter och fula ord- se då exploderar jag.

 

Jag röt åt honom att ta sina saker och försvinna in på sängen där han hör hemma och jag vet inte allt hur det lät. Kaffekoppen slängde jag över halva gården, den som intet ont gjort alls.

 

Gubben tog mig på orden och gick in. Genast, glad att slippa arbeta mer.

 

Sedan talade vi inte mer med varandra på ett dygn; då fungerade det inte mer att vara sura. Så nu är vi vänner igen. Men VAGNEN- ja den står där den står, utan skaklar...så gott som klar att köra, de måste "bara" sättas fast på rätt sätt....

 

Det är ju så enkelt- fattar han inte det!? JAG törs inte borra- det är grejen med det hela, annars hade jag gjort det själv. När det ska borras med lite längd, då börjar jag fiffla iväg på hälften och så blir det skevt och går inte att rätta till.

 

Det är sådant iallafall JAG behöver en gubbe till! Annars reder jag mig för all del rätt så bra själv...