morhontass

Det blev tuppslakt igår, den gick som en dans. Fyra eller om det var fem, fick sätta livet till. Det är hemskt att man måste sålla bort endel, men det går inte att ha för många. Ett par av dem har fått mycket stryk, av de som är större, och var titt som tätt alldeles nedblodade. En ganska liten tupp som jag sparade, törs inte gå fram för att äta och dricka, för han har fått så mycket däng. Det verkar inte som han fattat än, att nu är det nya rutiner som gäller.

Jag har sparat tre vuxna tuppar, det behöver vara en tupp på ca sju höns, för längre än till sju kan inte en tupp räkna. De som var så tama i somras, är egentligen alldeles för stora, men jag hade inte mage att ta bort dem, utan tog två mindre ungtuppar istället, med befjädrade ben, för det vill jag inte ha. Den lilla stryktuppen har fullt med fjädrar på benen, och sådana ben drabbas gärna av kvalster, så man måste smörja med vaselin emellanåt.

Till min hjälp hade jag grannen, Angelica-hon ville lära sig hur man avlivar, eftersom hon själv har ett gäng som måste bort. Jag har ett mycket smidigt sätt att avliva dem på, jag tänker inte beskriva det här, någon kanske tar illa upp. Men hos oss är döden lika naturlig som födseln- det vet inte minst Lilledotter, som lekte nödslakt med sina små plastkreatur, och seminör med gunghästen när hon var liten.

Ialla fall gick Angelica och jag ned till henne för att titta på hennes tuppar, de var lite för unga, risken fanns att vi skulle råka ha ihjäl en höna istället, och det vill man inte, för dem är det ont om när man får kycklingar. På golvet i hennes hönshus, hittade vi en nästan död kyckling, inte pytteliten, men inte så stor att den börjat kackla än. Den var iallafall fullfjädrad, men vi tänkte att den kanske förfrusit sig ändå. Jag stoppade kycklingen innanför jackan och tog hem den, för att se om den gick att tina upp.

Jag satt med den ganska länge innanför tröjan hemma, men efter ett tag började jag känna mig rastlös, jag hade en del att greja med utomhus, samt att jag lovat att leverera ägg till en i Boda. Jag rullade därför in kycklingen i en stor handduk och lade den på rumsbordet. Det var inte mycket liv i den, och jag hade väl inga större förhoppningar egentligen.

Jack- sambons ögonsten och ouppfostrade Jack Russel, var väldigt intresserad. Han är aldrig dum mot hönorna när de är lösa på gården, men han kan bli väldigt svartsjuk när man har dem i knät.

Jag tog ut hundarna ur vardagsrummet, puttade igen dörren- märk väl- puttade- inte stängde! Så gick jag ut och donade med det jag skulle utomhus. Bar ut vattentunnan till hästarna, efter att ha reparerat den lite runt elkontakten som värmer upp vattnet så det inte fryser. Turbo-sambons andra ögonsten och ouppfostrade häst- har en lång bokstavskombination och måste göra sönder allt som går. Är tunnan tom, ligger den illa till!

Jag var ute kanske tjugo minuter, smygtittade lite på han som kört av vägen i korsningen och hamnat med nosen i ett träd. Han hade fått hjälp att dra loss bilen, och sådant är ju alltid spännande, så här på landsbygden.

Det första jag gjorde när jag kom in, var att titta till kycklingen! Den låg utanför handduken, en bra bit från där den legat. Min första tanke var att den piggnat till och flyttat sig- men då fick jag se en mycket, mycket skamsen Jack Russel under bordet, med munnen full av fjädrar som spretade åt alla håll.

Naturligtvis blev jag galen och fotade med kraft ut jycken i hundrummet och stängde dörrn. Men jag blev också så himla full i skratt för han såg så rolig ut! Han visste verkligen, att nu var han illa ute! Han måste fått panik när han hörde mig öppna dörren, och försökte gömma sig!

Någon större katastrof var det ju inte, kycklingen hade nog iallafall inte vaknat till liv, för om de är nedkylda piggar de på sig så fort blodet börjar cirkulera igen, det tar bara några minuter. Kanske var den sjuk av något annat, eller hade varit nedkyld för länge, vad vet man? Nu fick den en snabb, och någorlunda ärofull död!

Byrackan hade iallafall inte gjort hål på den, så det hade kunnat vara värre- hela rummet hade kunnat vara fullt av blod och fjädrar. Nu var det bara lite fjädrar, de flesta i munnen på honom själv. Han står inte särskilt högt i kurs nu, för han har dessutom en period av rymningsfasoner, efter som tikarna i byn löper, en efter en. Det är bara jag och Monica som p- sprutar våra tikar, men mannen som äger tiken som nu ska löpa, ska höra med veterinären om det är okay att spruta en åttaåring, eller om de kan bli för gamla för sånt. Han tyckte att det var en väldigt bra idé.

Idag kommer en kattunge, Lilledotter har lyckats med sin kupp mot Sambon. Hon satt vid köksbordet igårkväll, och frågade: "Om du får en julklapp av mig, kommer du att panga den då"? Sambon svarade att det skullle han inte göra, först trodde han att det var en häst, och blev nog lättad av att det bara var en katt. "Är din mor involverad i det här?", undrade han men det var jag inte, svarade Lilledotter. En sanning med modifikation. "Nä hon berättade bara att ni har så mycket råttor, och att Sickan har låtit pesionera sig!" DET är sant, han är den tjockaste lata katt jag känner, han orkar inte ens hoppa upp på bänken längre, där maten står. Och råttor-ja dem tittar han inte åt. De är så snabba. Råttor och möss är sambons största skräck i livet, när en hade synts i källaren, ringde han till grannen när ingen annan var hemma här, så han fick komma och tända i pannan.

"Ta hit den då," var hans slutliga kommentar om kattungen.

Han är väldigt svag för sånt som är smått och sött, fast vi kommer säkert att vara trötta på den rätt snart, kattungar är egentligen inte kul alls!