Mycket sång blev det....
...ikväll!
Jag är barnvakt år Lilledotters bonusbarn, lilla skitungen Melina som är så go och rolig att det bara inte är sant. Hon är inte jättevan med barnvakt, så lite spänd var jag, och säkerligen hon också. En tjurig treåring är inte så bara att hantera om hon sätter vrångsidan till.
Men det blev ingen vrångsida. Vi tittade lite på film, jag hade tagit med mig en riklig mängd muta- popcorn och chokladkaka. Det var mest jag som åt, själv var hon mätt efter kvällsmaten. En och annan bit slank iallafall ned,vi hade ju iallafall lördagsmys.
När det blev läggdags, tog hon fram en lite sur och ledsen mun, men hon grät inte. Vi hade sjungit flera hundra sånger, de flesta kunde vi gemensamt, men en del hade hon aldrig hört och lyssnad andäktigt. Även jag fick ta del av texter jag aldrig hört, när hon framförde för ögonblicket hopkomna melodier. Någon handlade om en ballong som satt på toa och kissade, själva melodin var en blandning av lite av varje. Det var verkligen fint.
Hon ville att jag skulle ligga intill henne tills hon somnade, så det gjorde jag. Efter en stunds åmande och kråmande, på trötta ungars vis, blev andhämtningen mera långsam och tung och jag tänkte att nu sover hon.
"Lena, vet du en sak?"
Nä, det visste jag inte.
"Snart sover jag..."
Därefter sade hon inget mer, hon sov som en stock.
Nu har jag suttit och lagt lite pussel på datorn, kollat på tv en stund och så ringde sambon och undrade hur jag hade det. Själv gjorde han ingenting alls, mer än glodde på tv. Jag tänkte mig att han kunde passat på att gå till grannen och festa lite, men så blev det inte.
I eftermiddags resonerade vi om hemskheterna som hänt under natten. Det kom fram att karln hade halkat på en strumpa, dråsat baklänges in i lilla bokhyllan, och i fallet rivit med sig allt som fanns. En gång halkade han i köket och slet tag i kylskåpsdörren, i underkanten liksom. Dörren lossnade och flög genom hela köket!
Betänk nu, att allt detta hemska händer honom i alldeles och total nykterhet! Sådant skulle jag själv göra när jag är bra på arschlet.
Fast en gång vet jag att han gjort sig illa på fyllan. Det var före vår tid, han har berättat det själv. Han och svågern skulle beskåda en harv, och han stod på huvud mellan pinnarna så blodet sprutade!
Han kan, han.
Kanske somnar jag på soffan snart, kvällen är ju inte min tid, riktigt! Bonden ringde tidigare ikväll och var upprörd över något, jag vet inte riktigt vad, jag var upptagen med mitt och Melinas lördagsmys och Törnrosa. Melina höll en kudde framför mitt ansikte, för att jag inte skulle bli rädd för den onda feén. Vem klarar av att lyssna till Bondens förtretligheter då??
Nattinatt- jag tror jag lägger ett pussel till!
Jag är barnvakt år Lilledotters bonusbarn, lilla skitungen Melina som är så go och rolig att det bara inte är sant. Hon är inte jättevan med barnvakt, så lite spänd var jag, och säkerligen hon också. En tjurig treåring är inte så bara att hantera om hon sätter vrångsidan till.
Men det blev ingen vrångsida. Vi tittade lite på film, jag hade tagit med mig en riklig mängd muta- popcorn och chokladkaka. Det var mest jag som åt, själv var hon mätt efter kvällsmaten. En och annan bit slank iallafall ned,vi hade ju iallafall lördagsmys.
När det blev läggdags, tog hon fram en lite sur och ledsen mun, men hon grät inte. Vi hade sjungit flera hundra sånger, de flesta kunde vi gemensamt, men en del hade hon aldrig hört och lyssnad andäktigt. Även jag fick ta del av texter jag aldrig hört, när hon framförde för ögonblicket hopkomna melodier. Någon handlade om en ballong som satt på toa och kissade, själva melodin var en blandning av lite av varje. Det var verkligen fint.
Hon ville att jag skulle ligga intill henne tills hon somnade, så det gjorde jag. Efter en stunds åmande och kråmande, på trötta ungars vis, blev andhämtningen mera långsam och tung och jag tänkte att nu sover hon.
"Lena, vet du en sak?"
Nä, det visste jag inte.
"Snart sover jag..."
Därefter sade hon inget mer, hon sov som en stock.
Nu har jag suttit och lagt lite pussel på datorn, kollat på tv en stund och så ringde sambon och undrade hur jag hade det. Själv gjorde han ingenting alls, mer än glodde på tv. Jag tänkte mig att han kunde passat på att gå till grannen och festa lite, men så blev det inte.
I eftermiddags resonerade vi om hemskheterna som hänt under natten. Det kom fram att karln hade halkat på en strumpa, dråsat baklänges in i lilla bokhyllan, och i fallet rivit med sig allt som fanns. En gång halkade han i köket och slet tag i kylskåpsdörren, i underkanten liksom. Dörren lossnade och flög genom hela köket!
Betänk nu, att allt detta hemska händer honom i alldeles och total nykterhet! Sådant skulle jag själv göra när jag är bra på arschlet.
Fast en gång vet jag att han gjort sig illa på fyllan. Det var före vår tid, han har berättat det själv. Han och svågern skulle beskåda en harv, och han stod på huvud mellan pinnarna så blodet sprutade!
Han kan, han.
Kanske somnar jag på soffan snart, kvällen är ju inte min tid, riktigt! Bonden ringde tidigare ikväll och var upprörd över något, jag vet inte riktigt vad, jag var upptagen med mitt och Melinas lördagsmys och Törnrosa. Melina höll en kudde framför mitt ansikte, för att jag inte skulle bli rädd för den onda feén. Vem klarar av att lyssna till Bondens förtretligheter då??
Nattinatt- jag tror jag lägger ett pussel till!
Ännu en natt-chock och lite av varje:
Eftersom jag är så dålig på att blogga, får jag försöka dra ihop lite olika händelser i ett. Föresten, det händer inte så mycket här, snön och kylan gör att livet blir totalt stillastående.
Iallafall har jag bestämt mig nu, för en livsavgörande grej: Jag blir kvar hos bonden, sedan min tid i arbetsprövning och sk introduktion, efter långtidssjukskrivning, tagit slut. När jag varit i kontakt med arbetsförmedlingen vid flera tillfällen, har både de och jag sagt att "aldrig i livet, vi måste hitta något nytt, innan både kropp och själ rasar samman"!
Häromdagen kom bonden och jag att prata om min fortsättning, vi har undvikit det i det längsta annars. Jag sade att jag kände lite panik, vad jag ska göra i framtiden, efter den sista mars.
"Men varför vill du inte bli kvar hos mig" undrade han, och såg så där allvarligt sorgsen ut, så att jag ville börja gråta i hans famn. Jag kände att det var faktiskt det som han allra mest i hela världen ville, just då.
"Joooo, det vill jag, det kommer att gå hål i mitt hjärta om jag slutar här", sade jag och så var det klart. Det får bli som det blir, det får gå som det går, jag kan alltid sluta sen, en annan gång när jag tröttnar.
Nu får jag iallafall vara med korna och getterna som jag älskar, det blir lite trassligt när de ska till fäboden, men nu har jag ju bil, så det går! Och jag har inget emot att övernatta, bland björn och varg. Har man en flock med tuffa rödkullor omkring sig, behöver ingen frukta vargen....eller björnen.
När jag kom till ladugården igår morse, låg det en lapp på mjölktanken, han brukar lämna kryptiska meddelande till mig, som han skrivit kvällen före, om det är något jag måste uppmärksamma med korna, eller annat. Jag brukar oftast inte förstå dem, iallafall inte de första fem gångerna jag läser, men efter en stund brukar det rätta till sig, bara jag tänker in lite "punkt och komman", och "och eller" i raderna, så blir det läsbart.
Detta meddelandet var fullt läsbart:
"Lenas Förmån"
och så var det en glad gubbe ritad och en pil som pekade på en påse med den största semla jag sett i hela mitt liv. Jag tänkte spara den till efter mjölkningen, jag skulle bara smaka lite! Jag satt på huk med bautasemlan och hela dess innehåll i ena handen, och försökte med andra handen diska en del detaljer till tanken, som blivit tömd kvällen innan. Det var inte enkelt och en stor mängd mandelmassblandad grädde, gav sig av, rakt ned i diskvattnet, så jag fick börja om. Men först åt jag upp semlan, och fick sedan ångest över att den inte skulle finnas kvar, efter mjölkningen.
Inatt fick jag en chock igen! Jag har tidigare berättat om hur jag skrämde slag på mig själv, när jag mitt i en dröm, vaknade av att jag gallskrek.
Inatt var det sambons tur att väsnas. Jag vaknade till av att han gick ur sängen, och på toa, men jag somnade om direkt. I nästa stund vaknade jag av ett våldsamt braaaaak! Kaffekoppen som stod på sängbordet, hörde jag hur den åkte i golvet, telefonen, snusdosor, tidningar och säkereligen även tallriken, som han sängätit middagen på, på kvällen. Det brakade även i den lilla bokhyllan som står mot väggen paralellt med sängen, och så hörde jag små, små fräsande svordomar, jag tror att han ville undvika att väcka mig. Det var redan försent.
"Men vad håller du på med, människa"!
".....jag tappade täcket...."
Jag vet inte om han inte riktigt var vaken, det var ungefär det dummaste jag hört i mitt liv, näst efter sådant som bonden brukar häva ur sig, när han tänker klart.
"Säkert! Du ramlar på sänbordet!"
"Nä, det gjorde jag inte, jag bommade sängen"!
"Du tappade kroppen alltså?"
"Det kan man säga, kom hit och sov nu"!
Jag krälade bort till hans sida, så somnade vi om, så gott.
Jag vaknade vid min vanliga tid, vid fem, men för en gångs skull lyckades jag somna om, det är skönt, men då blir ryggen värre än värst. Den är verkligen tidsinställd! Upp klockan fem, eller liiiiiid hela dagen!
Idag ska sambon fixa vårt strömlösa staket, han ska jorda det på ett annat vis, eftersom våra hästar bara rymmer. Tack, himmelriket, för Monica! Nu går de innanför hennes utbrytessäkra staket! Lyckas han inte få ström i staketet, finns det bara ett alternativ, som ingen människa vill veta av, iallafall inte på denna gården. Ställa in dem om nätterna!
Det medför en massa otrevligheter båder för människor och hästar. Turbo kommer garanterat att äta upp inredningen, Mega finner sig säkert bättre, hon är en mera mogen natur och tar livet som det kommer. Han kommer att sparka hål i väggarna och bryta sönder gallret. Jag vet inte varför stallet överhuvud taget finns, men nu gör det det, och i vissa fall kan det vara bra. Iallafall när man ska sko i snöstorm. Många gånger har vi använt Monicas stall vid dåligt väder, ända tills vi kom på att vi har ju ett eget! Så snabbt man tänker ibland.
Hästar i stall medför även mockning! Sånt ska stadsbor och turister hålla på med, det tycker de är roligt...
Nä jag skojar bara, det är inte alla som vill ha sina hästar ute på det viset som vi har, men de har en stor och fin ligghall, att gå in i när de vill, vilket de mest gör på sommaren, till skydd för insekter och sol. Vintertid ställer de sig vid väggen utanför, med rumpan mot vinden!
Nu ska jag göra något av denna dagen, gå och svära lite över ryggen, det går inte bra att vare sig sitta, stå eller ligga. Kanske gå, men vem vill gå ut i detta vädret.
Tar en kopp kaffe till. I kväll ska jag vara barnvakt åt älsklingsungen Melina, lilledotters bonusbarn och mitt bonusbarnbarn, det ska bli roligt, jag hoppas att hon är vaken när jag kommer.
Ha en finfin dag, alla som läser!
Iallafall har jag bestämt mig nu, för en livsavgörande grej: Jag blir kvar hos bonden, sedan min tid i arbetsprövning och sk introduktion, efter långtidssjukskrivning, tagit slut. När jag varit i kontakt med arbetsförmedlingen vid flera tillfällen, har både de och jag sagt att "aldrig i livet, vi måste hitta något nytt, innan både kropp och själ rasar samman"!
Häromdagen kom bonden och jag att prata om min fortsättning, vi har undvikit det i det längsta annars. Jag sade att jag kände lite panik, vad jag ska göra i framtiden, efter den sista mars.
"Men varför vill du inte bli kvar hos mig" undrade han, och såg så där allvarligt sorgsen ut, så att jag ville börja gråta i hans famn. Jag kände att det var faktiskt det som han allra mest i hela världen ville, just då.
"Joooo, det vill jag, det kommer att gå hål i mitt hjärta om jag slutar här", sade jag och så var det klart. Det får bli som det blir, det får gå som det går, jag kan alltid sluta sen, en annan gång när jag tröttnar.
Nu får jag iallafall vara med korna och getterna som jag älskar, det blir lite trassligt när de ska till fäboden, men nu har jag ju bil, så det går! Och jag har inget emot att övernatta, bland björn och varg. Har man en flock med tuffa rödkullor omkring sig, behöver ingen frukta vargen....eller björnen.
När jag kom till ladugården igår morse, låg det en lapp på mjölktanken, han brukar lämna kryptiska meddelande till mig, som han skrivit kvällen före, om det är något jag måste uppmärksamma med korna, eller annat. Jag brukar oftast inte förstå dem, iallafall inte de första fem gångerna jag läser, men efter en stund brukar det rätta till sig, bara jag tänker in lite "punkt och komman", och "och eller" i raderna, så blir det läsbart.
Detta meddelandet var fullt läsbart:
"Lenas Förmån"
och så var det en glad gubbe ritad och en pil som pekade på en påse med den största semla jag sett i hela mitt liv. Jag tänkte spara den till efter mjölkningen, jag skulle bara smaka lite! Jag satt på huk med bautasemlan och hela dess innehåll i ena handen, och försökte med andra handen diska en del detaljer till tanken, som blivit tömd kvällen innan. Det var inte enkelt och en stor mängd mandelmassblandad grädde, gav sig av, rakt ned i diskvattnet, så jag fick börja om. Men först åt jag upp semlan, och fick sedan ångest över att den inte skulle finnas kvar, efter mjölkningen.
Inatt fick jag en chock igen! Jag har tidigare berättat om hur jag skrämde slag på mig själv, när jag mitt i en dröm, vaknade av att jag gallskrek.
Inatt var det sambons tur att väsnas. Jag vaknade till av att han gick ur sängen, och på toa, men jag somnade om direkt. I nästa stund vaknade jag av ett våldsamt braaaaak! Kaffekoppen som stod på sängbordet, hörde jag hur den åkte i golvet, telefonen, snusdosor, tidningar och säkereligen även tallriken, som han sängätit middagen på, på kvällen. Det brakade även i den lilla bokhyllan som står mot väggen paralellt med sängen, och så hörde jag små, små fräsande svordomar, jag tror att han ville undvika att väcka mig. Det var redan försent.
"Men vad håller du på med, människa"!
".....jag tappade täcket...."
Jag vet inte om han inte riktigt var vaken, det var ungefär det dummaste jag hört i mitt liv, näst efter sådant som bonden brukar häva ur sig, när han tänker klart.
"Säkert! Du ramlar på sänbordet!"
"Nä, det gjorde jag inte, jag bommade sängen"!
"Du tappade kroppen alltså?"
"Det kan man säga, kom hit och sov nu"!
Jag krälade bort till hans sida, så somnade vi om, så gott.
Jag vaknade vid min vanliga tid, vid fem, men för en gångs skull lyckades jag somna om, det är skönt, men då blir ryggen värre än värst. Den är verkligen tidsinställd! Upp klockan fem, eller liiiiiid hela dagen!
Idag ska sambon fixa vårt strömlösa staket, han ska jorda det på ett annat vis, eftersom våra hästar bara rymmer. Tack, himmelriket, för Monica! Nu går de innanför hennes utbrytessäkra staket! Lyckas han inte få ström i staketet, finns det bara ett alternativ, som ingen människa vill veta av, iallafall inte på denna gården. Ställa in dem om nätterna!
Det medför en massa otrevligheter båder för människor och hästar. Turbo kommer garanterat att äta upp inredningen, Mega finner sig säkert bättre, hon är en mera mogen natur och tar livet som det kommer. Han kommer att sparka hål i väggarna och bryta sönder gallret. Jag vet inte varför stallet överhuvud taget finns, men nu gör det det, och i vissa fall kan det vara bra. Iallafall när man ska sko i snöstorm. Många gånger har vi använt Monicas stall vid dåligt väder, ända tills vi kom på att vi har ju ett eget! Så snabbt man tänker ibland.
Hästar i stall medför även mockning! Sånt ska stadsbor och turister hålla på med, det tycker de är roligt...
Nä jag skojar bara, det är inte alla som vill ha sina hästar ute på det viset som vi har, men de har en stor och fin ligghall, att gå in i när de vill, vilket de mest gör på sommaren, till skydd för insekter och sol. Vintertid ställer de sig vid väggen utanför, med rumpan mot vinden!
Nu ska jag göra något av denna dagen, gå och svära lite över ryggen, det går inte bra att vare sig sitta, stå eller ligga. Kanske gå, men vem vill gå ut i detta vädret.
Tar en kopp kaffe till. I kväll ska jag vara barnvakt åt älsklingsungen Melina, lilledotters bonusbarn och mitt bonusbarnbarn, det ska bli roligt, jag hoppas att hon är vaken när jag kommer.
Ha en finfin dag, alla som läser!
Jag idisslar på en boll...
...en boll med formuleringar om mina barns fäder! Det kommer snart ett, två, tre, fyra inlägg om dem!
I väntan på att bollen är färdigtuggad och svald igen, ska jag berätta något roligt, som hände inatt!
Jag drömde en dröm, man gör ju gärna det ibland. Det var inte vilken dröm som helst; jag drömde att jag var hos Bonden. Det är ju egentligen rätt så hemskt, att man inte ens under nattens timmar kan få känna sig hemma och vilande.
Jag drömde att det var några ungdomar bakom ladugården och smög. Att de hade någon ogärningstanke för sig, var helt klart. Jag hörde också Vitgås' mässings-skälla, som hon har runt halsen! Flera kor har skällor, det är de som är lite mera ledartyper, och man lär sig att höra skillnad på klangen.
Ibland, särskilt om man har huvudvärk, blir man galen på ljudet inne i ladugården, då stoppar jag hö i dem, så de tiger. Skällorna alltså, ja, även korna förstås, tiger om de får hö stoppat i sig!
Hur som helst, i drömmen smög jag bakom några buskar, och oroade mig för Vitgås, att de skulle göra något med henne, hon som är så snäll och kontaktsökande. Jag tänkte att nu ska jag skrämma livet ur ungdomarna, jävlar anamma att de ska dö av skräck!
Och så vrålade jag mitt allra, allra hemskaste! För allt vad jag kunde, ett avgrundsvrål som fick blodet att stelna på var och en som hörde det. Jag vet inte vad jag försökte efterlikna; en björn, en galen ko, en dinosaur eller bulldozer- jag vet faktiskt inte, men sant är det att blodet verkligen stelnade! Inte minst på mig själv, som skräckslagen vaknade av att jag låg med vidöppen mun och gallskrek! Det tog flera sekunder innan jag hittade tillbaka till mig själv, och slog igen käften med en smäll!
Jag hörde sambon röra sig i andra änden av sängen, oh hjälp, tänkte jag, han som är så mörkrädd, han kommer att tro att det är demoner i sängen! Men han vaknade nog inte riktigt, kanske vävde han in vrålet i någon egen dröm, jag ska intervjua honom om det, när han kommer hem!
Hela dagen har jag gått och småskrattat för mig själv åt den makabra händelsen....
Man säger att ingen dag är den andra lik- det är sant, men en dag hände något som gjorde just den dagen lite mer olik än vanligt!
Jag hade kommit hem från jobbet, och var som vanligt, rasande hungrig! Man bränner en hel mängd energi hos bonden, och jag brukar bara ha med mig lite kaffe, och i bästa fall ett par mackor och en frukt. Jag äter förstås stadigt innan jag far, på morgonen.
Jag kom iallafall hem och slängde mig in i kylskåpet och fick fram alla grönsaker som gick att finna. Jag hackade tomater, gurka, paprika och lite rå morot i fånigt små bitar, jag vet inte varför! Undertiden värmde sig en Billys Panpizza i micron, själva den delen kanske inte är så nyttig, men det fick de små grönsaksbitarna jämna ut! Här gällde det bara att bli mätt fort!
Jag bredde en hårdmacka med ost, tillverkade ett glas svartvinbärssaft och sedan bar det då av, in i vardagsrummet, jag skulle slå mig till ro, med all min mat framför något tv-program- eller varför inte text-tv?
Jag balanserade tallriken på ena handen, eller inte balanserade jag höll den mellan tummen och de anrdra fingrarna, med handflatan vänd liksom uppåt, mot tallrikens botten. Nästan balanserade, gjorde jag iallafall. I andra handen höll jag glaset, med hårdmackan liggande uppepå, som ett lock.
Jag skulle just ta steget ut i hallen, när jag kände att "nu jävlar, bär det iväg"! Tallriken började glida, mellan mina fingrar. Säkert hade jag i min iver, glömt att skölja av dem, efter hantering av både grönsaker och pizza. Jag fick panik, min pizza, min pizza, jag ville inte på några villkors vis, förlora den till det hundhåriga golvet! På något vis gjorde jag ett balettsprång, för att hinna ikapp den flyende maten, glaset brydde jag mig inte om, det fick fara och flyga med sin smörgås om det ville, och det ville det, långt ut i hallen!
Jag fann mig ingen råd, inom några få sekunder skulle jag vara tomhänt, pizzan skulle ligga på golvet, omhöljd av en massa små röda, gula och gröna och håriga grönsaker. Hundarna skulle hoppa jämnfota av förtjusning, och jag skulle få nöja mig med ett nytt knäckebröd!
Då gjorde jag det; en ryggmärgsreaktion, en slags överlevnadsstrategisk grej, hämtat direkt från apstadiet!
Jag smackade tallriken med pizzan på, rätt in i väggen!
Sedan blev det alldeles tyst! Jag stod där och tittade på förödelsen, med handen tryckt mot tallriken, krampaktigt! Tallriken sprack, pizzan rann lite förtretligt söderut, men den levde! Sannerligen att den höll ihop. Även de flesta grönsaker hängde kvar, en del med våldsam kraft inpressade i Billys innanmäte!
Jag var mycket nöjd med mig själv, när jag skrapade bort en del detaljer från väggen- inte ¨många smulor gick till spillo där, inte!
Hundarna var något besvikna, men en och annan paprika hittade de på golvet! De var skurna så smått, att de smet emellan där tallriken sprack!
Så kan det gå!
I väntan på att bollen är färdigtuggad och svald igen, ska jag berätta något roligt, som hände inatt!
Jag drömde en dröm, man gör ju gärna det ibland. Det var inte vilken dröm som helst; jag drömde att jag var hos Bonden. Det är ju egentligen rätt så hemskt, att man inte ens under nattens timmar kan få känna sig hemma och vilande.
Jag drömde att det var några ungdomar bakom ladugården och smög. Att de hade någon ogärningstanke för sig, var helt klart. Jag hörde också Vitgås' mässings-skälla, som hon har runt halsen! Flera kor har skällor, det är de som är lite mera ledartyper, och man lär sig att höra skillnad på klangen.
Ibland, särskilt om man har huvudvärk, blir man galen på ljudet inne i ladugården, då stoppar jag hö i dem, så de tiger. Skällorna alltså, ja, även korna förstås, tiger om de får hö stoppat i sig!
Hur som helst, i drömmen smög jag bakom några buskar, och oroade mig för Vitgås, att de skulle göra något med henne, hon som är så snäll och kontaktsökande. Jag tänkte att nu ska jag skrämma livet ur ungdomarna, jävlar anamma att de ska dö av skräck!
Och så vrålade jag mitt allra, allra hemskaste! För allt vad jag kunde, ett avgrundsvrål som fick blodet att stelna på var och en som hörde det. Jag vet inte vad jag försökte efterlikna; en björn, en galen ko, en dinosaur eller bulldozer- jag vet faktiskt inte, men sant är det att blodet verkligen stelnade! Inte minst på mig själv, som skräckslagen vaknade av att jag låg med vidöppen mun och gallskrek! Det tog flera sekunder innan jag hittade tillbaka till mig själv, och slog igen käften med en smäll!
Jag hörde sambon röra sig i andra änden av sängen, oh hjälp, tänkte jag, han som är så mörkrädd, han kommer att tro att det är demoner i sängen! Men han vaknade nog inte riktigt, kanske vävde han in vrålet i någon egen dröm, jag ska intervjua honom om det, när han kommer hem!
Hela dagen har jag gått och småskrattat för mig själv åt den makabra händelsen....
Man säger att ingen dag är den andra lik- det är sant, men en dag hände något som gjorde just den dagen lite mer olik än vanligt!
Jag hade kommit hem från jobbet, och var som vanligt, rasande hungrig! Man bränner en hel mängd energi hos bonden, och jag brukar bara ha med mig lite kaffe, och i bästa fall ett par mackor och en frukt. Jag äter förstås stadigt innan jag far, på morgonen.
Jag kom iallafall hem och slängde mig in i kylskåpet och fick fram alla grönsaker som gick att finna. Jag hackade tomater, gurka, paprika och lite rå morot i fånigt små bitar, jag vet inte varför! Undertiden värmde sig en Billys Panpizza i micron, själva den delen kanske inte är så nyttig, men det fick de små grönsaksbitarna jämna ut! Här gällde det bara att bli mätt fort!
Jag bredde en hårdmacka med ost, tillverkade ett glas svartvinbärssaft och sedan bar det då av, in i vardagsrummet, jag skulle slå mig till ro, med all min mat framför något tv-program- eller varför inte text-tv?
Jag balanserade tallriken på ena handen, eller inte balanserade jag höll den mellan tummen och de anrdra fingrarna, med handflatan vänd liksom uppåt, mot tallrikens botten. Nästan balanserade, gjorde jag iallafall. I andra handen höll jag glaset, med hårdmackan liggande uppepå, som ett lock.
Jag skulle just ta steget ut i hallen, när jag kände att "nu jävlar, bär det iväg"! Tallriken började glida, mellan mina fingrar. Säkert hade jag i min iver, glömt att skölja av dem, efter hantering av både grönsaker och pizza. Jag fick panik, min pizza, min pizza, jag ville inte på några villkors vis, förlora den till det hundhåriga golvet! På något vis gjorde jag ett balettsprång, för att hinna ikapp den flyende maten, glaset brydde jag mig inte om, det fick fara och flyga med sin smörgås om det ville, och det ville det, långt ut i hallen!
Jag fann mig ingen råd, inom några få sekunder skulle jag vara tomhänt, pizzan skulle ligga på golvet, omhöljd av en massa små röda, gula och gröna och håriga grönsaker. Hundarna skulle hoppa jämnfota av förtjusning, och jag skulle få nöja mig med ett nytt knäckebröd!
Då gjorde jag det; en ryggmärgsreaktion, en slags överlevnadsstrategisk grej, hämtat direkt från apstadiet!
Jag smackade tallriken med pizzan på, rätt in i väggen!
Sedan blev det alldeles tyst! Jag stod där och tittade på förödelsen, med handen tryckt mot tallriken, krampaktigt! Tallriken sprack, pizzan rann lite förtretligt söderut, men den levde! Sannerligen att den höll ihop. Även de flesta grönsaker hängde kvar, en del med våldsam kraft inpressade i Billys innanmäte!
Jag var mycket nöjd med mig själv, när jag skrapade bort en del detaljer från väggen- inte ¨många smulor gick till spillo där, inte!
Hundarna var något besvikna, men en och annan paprika hittade de på golvet! De var skurna så smått, att de smet emellan där tallriken sprack!
Så kan det gå!
NU vet jag vad jag ska blogga om....snart....
De som känner mig, vet att jag har fyra barn. De som känner mig lite till vet att de har fyra pappor. Alltså en pappa var! Men vad vet barnen om sina pappor? Vad var det jag såg den gången barnet blev till?
Mina barn är unikum, allihopa! Alla har blivit till med hjälp av preventivmedel! Tanken är hemsk, att jag skyddade mig för att de inte skulle bli till....men de ville födas, alla fyra, så de tog sig igenom barriären! Och inte bara i det, är de unikum; varenda unge lade sig med stjärten nedåt i magen, så de var tvugna att förlösas med kejsarsnitt.
Endast en pappa är i livet! Sten-Owe! Han är en pärla!
Nästa gång jag bloggar ska jag berätta om papporna, en efter en.
Mina barn är unikum, allihopa! Alla har blivit till med hjälp av preventivmedel! Tanken är hemsk, att jag skyddade mig för att de inte skulle bli till....men de ville födas, alla fyra, så de tog sig igenom barriären! Och inte bara i det, är de unikum; varenda unge lade sig med stjärten nedåt i magen, så de var tvugna att förlösas med kejsarsnitt.
Endast en pappa är i livet! Sten-Owe! Han är en pärla!
Nästa gång jag bloggar ska jag berätta om papporna, en efter en.
Tänkvärt, va?
Ett gift par i 60-års åldern firade sin 40-åriga bröllopsdag
på en lugn, romantisk liten restaurang
...
Plötsligt dök en liten vacker fe upp på deras bord. Hon
sa:
"För att ni är ett exemplariskt gift par
och för att ni är kärleksfulla
mot varandra så
kommer jag ge er båda varsin önskan."
Hustrun
svarade "Åh, jag vill resa runt i världen med min älskade make."
Den lilla feén viftade med trollspöt och -
poof! - Två biljetter till Queen Mary II
dök upp i hennes händer.
Mannen tänkte efter en stund: "Ja, detta är väldigt
romantiskt, men ett
tillfälle som detta kommer aldrig igen. Jag är ledsen min kärlek, men min önskan
är att ha en hustru 30 år
yngre än jag."
Hustrun, och feén blev djupt besvikna, men en önskan är en
önskan.
Så feén viftade med trollspöt igen och poof! ... Mannen blev
93 år gammal.
Sensmoralen i denna historia: Män som är otacksamma
jävlar ska
komma ihåg att även feér är
kvinnor...
på en lugn, romantisk liten restaurang
...
Plötsligt dök en liten vacker fe upp på deras bord. Hon
sa:
"För att ni är ett exemplariskt gift par
och för att ni är kärleksfulla
mot varandra så
kommer jag ge er båda varsin önskan."
Hustrun
svarade "Åh, jag vill resa runt i världen med min älskade make."
Den lilla feén viftade med trollspöt och -
poof! - Två biljetter till Queen Mary II
dök upp i hennes händer.
Mannen tänkte efter en stund: "Ja, detta är väldigt
romantiskt, men ett
tillfälle som detta kommer aldrig igen. Jag är ledsen min kärlek, men min önskan
är att ha en hustru 30 år
yngre än jag."
Hustrun, och feén blev djupt besvikna, men en önskan är en
önskan.
Så feén viftade med trollspöt igen och poof! ... Mannen blev
93 år gammal.
Sensmoralen i denna historia: Män som är otacksamma
jävlar ska
komma ihåg att även feér är
kvinnor...
Inget särskilt spännande, men lite ändå....
Igår fick bonden plötsligt bråttom! Han får det ganska ofta, eftersom telefonen håller honom fast, så att han inte hinner med att göra det han ska.
Bilen skulle ombesiktigas, det är drive in fram till kl 11.00 på bilprovningen i Rättvik. Han missade det häromdagen, förstås, med bara ett par minuter! Igår skulle det till ett nytt försök, och en kvart före elva, kom han utrusande på gården, slängde sig in i bilen, alltmedan han ropade: "Jag måste skynda mig som tusan, hoppas jag hinner, hej då, jag kommer snart..."
Jag tänkte att ska han verkligen inte sopa rent rutorna från all snö, men hann inte säga något, han försvann i ett moln av snörök! Strax var han borta!
Och strax var han tillbaka!
När jag tittade upp någon minut senare, efter att ha stått och lastat skottkärran med ensillage, fick jag se bonden komma borta på vägen, med stora kliv! Jag såg, trots att det var på avstånd, att han gick och sms:ade eller liknande. Jag tänkte att snart piper min telefon, och jag hade inte tänkt tanken klart, förrän det pep!
Sms:et var tomt, det verkar som om han tappar orden på vägen, för det händer rätt ofta!
Då ropade han istället: "Jag behöver din HJÄÄÄÄLP!"
"Vad har du ställt till med NU då!" undrade jag men gissade att bilen låg nedgrävd i något dike!
"Det flög upp en massa snö på rutan, och när jag skulle slå på torkarna, såg jag inte vägen"!
Sanningen var faktiskt den, att rutan redan från början var full med snö, men jag sade inte det, det tjänade ingenting till.
Traktorn startade inte, och inte de andra Volvosarna heller, han har faktiskt TRE nu. Två har han för att han ska slippa mellan sommar och vinterdäck. Dvs en sommar och en vinterbil! Smart va?! Den tredje, som nu låg i diket, har kommit till på senare tid, men det är tänkt att det är den som ska vara vinterbil när den andra skrotas.
Han ville att jag skulle ringa Lilledotters fästman, som bor alldeles nära, men han var upptagen med annat, och hade inget att dra med. Och vet ni vad det konstiga är? Jo, när bonden ringer efter hjälp, så verkar alla vara upptagna med annat, eller tappat det de kan dra med....Undrar vad det kan bero på!
Vi provade, utan att tro på det, att dra med min lilla bil, men det var dömt att misslyckas. Vi lyckade rubba den någon dm, men inte längre. Spåren som ledde ned i diket, var kollosalt långa, det började bära av tidigt, mer och mer utför. Om hastigheten varit gudfruktig, hade han nog känt att inte dikeskanten bär, men hastigheten är aldrig det, det finns bara två lägen, full gas, eller inte alls!
Det löste sig till sist, han kopplade värmare på traktorn, och batteriladdaren, sedan stånkade den gamla Samen igång! Hej och hå så bra det gick!
I morse klockan 5.30, ringde grannen. Våra hästar var på drift. Grannen hade sett dem en bra bit borta i byn, men när han kom och plogade, vände de och sprang hemåt. Jag gick ut med en hink och skramlade och ropade. Inga hästar och kolmörkt var det!
Efter ett tag gav jag upp, tänkte att de får väl komma när de blir hungriga. Jag var ju tvungen att åka till jobbet, men sambon var hemma, och fick klara ut situationen bäst han ville. Det gjorde han bäst med att krypa längre in under täcket, eftersom han fått sovmorgon och inte skulle börja jobba förrän 12.00.
Jag tänkte att jag skulle ta bilen runt byn, ifall de gått till grannarnas hästar längre bort, för hos Monica var de inte, dit brukar de annars leta sig, det är bra och enkelt!
Medan jag stod och sopade av bilen, kom de båda två! Vet inte var de varit, de stod i korsningen, utanför vår tomt och ville gärna följa med mig och skrammelhinken med pellets. Jag hade tidigare hittat var de gått ut, det var i ett grindhål i andra änden av hagen, grinden var helt öppen! I går morse var Turbo ute, men då brydde jag mig inte om att gå och leta hålet, och på eftermiddagen hade jag glömt av det, och det hade nog han också, ända tills i morse!
Kylan har gett med sig, nu är det sköna -9 grader, alldeles lagom. Jag ska klä på mig, och ta sparken och hundarna med runt Ockerån! Det är så skönt nu, när man märker att dagarna snabbt blir längre!
Jag har inte åkt några skidor i år, förra året gjorde jag det, och den historian är värld att blogga om, men det ska jag inte! Spark är säkrare kan jag säga...
Bilen skulle ombesiktigas, det är drive in fram till kl 11.00 på bilprovningen i Rättvik. Han missade det häromdagen, förstås, med bara ett par minuter! Igår skulle det till ett nytt försök, och en kvart före elva, kom han utrusande på gården, slängde sig in i bilen, alltmedan han ropade: "Jag måste skynda mig som tusan, hoppas jag hinner, hej då, jag kommer snart..."
Jag tänkte att ska han verkligen inte sopa rent rutorna från all snö, men hann inte säga något, han försvann i ett moln av snörök! Strax var han borta!
Och strax var han tillbaka!
När jag tittade upp någon minut senare, efter att ha stått och lastat skottkärran med ensillage, fick jag se bonden komma borta på vägen, med stora kliv! Jag såg, trots att det var på avstånd, att han gick och sms:ade eller liknande. Jag tänkte att snart piper min telefon, och jag hade inte tänkt tanken klart, förrän det pep!
Sms:et var tomt, det verkar som om han tappar orden på vägen, för det händer rätt ofta!
Då ropade han istället: "Jag behöver din HJÄÄÄÄLP!"
"Vad har du ställt till med NU då!" undrade jag men gissade att bilen låg nedgrävd i något dike!
"Det flög upp en massa snö på rutan, och när jag skulle slå på torkarna, såg jag inte vägen"!
Sanningen var faktiskt den, att rutan redan från början var full med snö, men jag sade inte det, det tjänade ingenting till.
Traktorn startade inte, och inte de andra Volvosarna heller, han har faktiskt TRE nu. Två har han för att han ska slippa mellan sommar och vinterdäck. Dvs en sommar och en vinterbil! Smart va?! Den tredje, som nu låg i diket, har kommit till på senare tid, men det är tänkt att det är den som ska vara vinterbil när den andra skrotas.
Han ville att jag skulle ringa Lilledotters fästman, som bor alldeles nära, men han var upptagen med annat, och hade inget att dra med. Och vet ni vad det konstiga är? Jo, när bonden ringer efter hjälp, så verkar alla vara upptagna med annat, eller tappat det de kan dra med....Undrar vad det kan bero på!
Vi provade, utan att tro på det, att dra med min lilla bil, men det var dömt att misslyckas. Vi lyckade rubba den någon dm, men inte längre. Spåren som ledde ned i diket, var kollosalt långa, det började bära av tidigt, mer och mer utför. Om hastigheten varit gudfruktig, hade han nog känt att inte dikeskanten bär, men hastigheten är aldrig det, det finns bara två lägen, full gas, eller inte alls!
Det löste sig till sist, han kopplade värmare på traktorn, och batteriladdaren, sedan stånkade den gamla Samen igång! Hej och hå så bra det gick!
I morse klockan 5.30, ringde grannen. Våra hästar var på drift. Grannen hade sett dem en bra bit borta i byn, men när han kom och plogade, vände de och sprang hemåt. Jag gick ut med en hink och skramlade och ropade. Inga hästar och kolmörkt var det!
Efter ett tag gav jag upp, tänkte att de får väl komma när de blir hungriga. Jag var ju tvungen att åka till jobbet, men sambon var hemma, och fick klara ut situationen bäst han ville. Det gjorde han bäst med att krypa längre in under täcket, eftersom han fått sovmorgon och inte skulle börja jobba förrän 12.00.
Jag tänkte att jag skulle ta bilen runt byn, ifall de gått till grannarnas hästar längre bort, för hos Monica var de inte, dit brukar de annars leta sig, det är bra och enkelt!
Medan jag stod och sopade av bilen, kom de båda två! Vet inte var de varit, de stod i korsningen, utanför vår tomt och ville gärna följa med mig och skrammelhinken med pellets. Jag hade tidigare hittat var de gått ut, det var i ett grindhål i andra änden av hagen, grinden var helt öppen! I går morse var Turbo ute, men då brydde jag mig inte om att gå och leta hålet, och på eftermiddagen hade jag glömt av det, och det hade nog han också, ända tills i morse!
Kylan har gett med sig, nu är det sköna -9 grader, alldeles lagom. Jag ska klä på mig, och ta sparken och hundarna med runt Ockerån! Det är så skönt nu, när man märker att dagarna snabbt blir längre!
Jag har inte åkt några skidor i år, förra året gjorde jag det, och den historian är värld att blogga om, men det ska jag inte! Spark är säkrare kan jag säga...
Illustration till LeiaMias kommentar i förra inlägget:
Postat av: LeiaMia
Säg till om du behöver hjälp med att slå ihjäl några tuppar...! ;-)
2010-02-01 @ 20:46:30
Kunde bara inte låta bli Mia! Bilden är ju fullständigt vansinnig, men sådant är livet på landet. I mitt datoralbum, kallar jag bilden för "Lena och Mia botar Isaks tuppskräck"
