morhontass

Jag måste erkänna att jag numera inser att de som bloggar för jämnan, lägger ned otroligt mycket energi på det! Jag har inte den energin just nu- livet och hälsan är inte alldeles bra! En segdragen förkylning vägrar att lämna kroppen, och jag har drabbats av en sådan trötthet, som jag inte kännt förr, inte som jag kan minnas iallafall! Och ryggen- ja, den är så hemsk så jag vill inte prata om den, det hjälper iallafall inte!

Om man mår bra eller dåligt, det har ingen betydelse när man är utförsäkrad.

I förra veckan var det riktigt illa, och när jag kommer till Bondens gård, är det ofta så att det redan sänkta humöret, får sig en knuff, ända ned i avgrunden.

Under flera dagar ägnade jag den mesta av tiden till att samla ihop djur, som var på drift. När jag kom vid halvåtta tiden på morgonen, stod en vit kossa och mumsade av höbalen vid ingången till ladugården. Vi hade bestämt, att denna kossa inte skulle få vara ute med de andra, för hon går igenom staketen, och tar ibland med sig någon eller några vänner. Det hade Bonden glömt, eftersom han visste att han slapp ta hand om henne.

Kossan, vid namn Vitgås, blev glad när jag kom, jag öppnade dörren, och hon skuttade gladeligen in och hittade sin plats.

Så är det fåren...jag har aldrig varit särskilt förtjust i får, mer än i form av Monicas rökta fårkorv med vitlökssmak, eller grönpeppar. Där kommer fåret verkligen till sin rätt, kan jag säga!

Bonden har ett gäng huliganfår, som går lösa över hela byn. Stängsel vet de inte vad det är, därför river de ner dem så fort de kommer åt och släpper ut andra djur på byn. De går och demolerar rundbalarna, skiter och pinkar i det som faller på marken, så att ingen vill äta det. Det är ena riktiga as, tycker jag! De drar omkring, likt ett värstinggäng, som bara har för ögonen att meja ned och förstöra det de kan.

Det är Värmländska skogsfår, en gång hade bonden 30 stycken, men blixten slog ihjäl de flesta så nu återstår nio eller tio. En tragisk händelse, men jag tyckte nog att det var ganska bra! Jag vill inte ens tänka tanken färdigt, på hur byn skulle se ut med trettio värmlänningar på drift, rastlöst sökande efter någon sorts förändring i livet.

Varför kan inte bonden göra som andra som har får! Ha ett fårhägn! Så enkelt livet skulle bli om man slapp springa och knyta ihop eltrådar, som i nästa stund iallafall är nedrivna!

En liten get- Ester- brukar vara lös i ladugården ibland, det var något vajsing på hennes bindsle. När jag satt och mjölkade getterna en morgon, kom bonden in och bad mig laga det där bindslet.

"Ringarna har åkt isär" sade han, "men går nog att klämma ihop med en pillygrop"..."Vad sade jag nu? En pollygrip menar jag ju"!

När jag berättade detta för Lilledotter, kommenterade hon lite småfräckt att "det låter som något Bonden själv håller på med"!

Det blir inte mer bloggat än så här idag, hoppas att energin kommer tillbaka snart. Kanske måste jag ha något energitillskott...så är det i livet, ibland regnar det, ibland skiner solen, det är bara att gilla läget och komma ihåg, att det alltid blir en förändring, förr eller senare....

Ha det bra, alla!