morhontass

Det har varit en händelserik vecka, tillräckligt händelserik för att fylla många, många bloggsidor, men jag vet inte hur det är! Det blir bara inte av att jag sätter mig till ro, jag som annars tycker att det är så roligt att skriva. Jag känner mig annars bättre nu, i förkylningen eller vad det var, som sänkte mig så väldigt.

Piggast var jag på måndag morgonen, åtminstone kändes det så när jag vaknade. Jag hoppade upp ett par minuter innan klockan ringde klockan fem. Jag brukar alltid vakna strax före klockan, när jag är frisk iallafall. När jag varit krasslig har jag knappt kunnat vakna alls, även om jag varit uppe och sett nästan vaken ut.

Jag hoppar bara från sängen, ut i köket, knäpper på kaffebryggen, som är laddad sedan kvällen, hoppar vidare in på toa, sedan är kaffet klart. Då hoppar jag till soffan och kastar mig omkull på den och tittar på program som jag spelat in dagen före, eller på natten.

Jag säger bara- Jerry Springer!

Det måste vara tidernas sämsta program, men jag kan inte låta bli att kolla. Inte så mycket för själva innehållet, utan för att jag faschineras av alla egendomliga människor, som de lyckats fiska fram i programmet. När man tror att man sett precis allt, så dyker någon upp, som slår det andra! Och varför är så många tandlösa? Varför måste de visa brösten??

Sådant sjukt tittar jag på, på morgonen, när hjärnan inte vill arbeta, bara följa med.

I måndags iallafall, lade jag mig tillrätta på soffan, jag hade ingen kudde, så jag låg stödd på ena armbågen. I den andra handen hade jag min kaffekopp. Jerry Springer kanske inte var så spännande ändå, för jag kände hur tröttheten kom över mig igen...men nä, jag höll mig vaken, ända tills dess jag nickade till och hällde kaffekoppen över mig. Tur var iallafall att det svalnat såpass att jag inte brände mig. Blev bara lagom dyngsur om morgonrocken och tjocka fleece-skjortan!

Med svordomar- är jag nästan säker på- slängde jag mig ur soffan och kom i mina illaluktande ladugårdskläder. Nåja, de är hyfsat rena, jag har dem inte när jag jobbar, de hänger i skrubben i mjölkrummet, men även där luktar det förstås.

Jag har blivit tvungen i några dagar, att krypa runt hö och halmbalar, för att hitta grundbulten, den som gör att det går att repa skikt efter skikt med strå. De förbaskade fåren fördärvar balarna så att de liknar sådana där atombombssvampar där de står. Sedan finns ingen logik i dem längre. Man måste helt enkelt ta ett skikt i taget och innan jag hittade det, fick jag krypa bra många varv. När jag sedan kom på fötterna kände jag en egendomlig "matthet" i ryggen, man kan kalla det mjölksyra kanske, det är nog det närmsta känslan jag kan komma.

Efter några timmar kom värken! Men gode himmel, jag har inte haft så ont, sedan jag vet inte när. Benet som hör ihop med diskbråcket gick inte att lyfta, jag fick släpa det med mig. När jag körde hem, kunde jag knappt använda andra foten till koppingen, för när jag rörde foten gjorde det så ont i den andra sidan att jag skrek. Trodde att jag skulle bli tvungen att ringa efter hjälp, men på något vis tog jag mig hem.

Natten som följde var fruktansvärd, men jag kom iallafall på benen, och iväg, dagen gick, med smärta visserligen, men inte värre än att det gick att leva med. Allting tar bara lite längre tid!

I morse hade Bonden skrivit en egendomlig lapp. Han gör det varje kväll, som jag ska läsa på morgonen, när man iallafall har svårt att fatta. Så mycket förstod jag, att jag skulle väcka honom, när det var dags att börja mjölka korna, för han skulle mjölka någon ko, till ystning, han ska göra ost alltså, innan jag mjölkade resten.

Jag väckte honom och han sade att han skulle komma ut till ladugården. Jag mjölkade alla getter, men ingen bonde kom. Det hade jag heller inte väntat, så jag skickade ett sms.

"Jag går och ger alla utedjur, du får börja att mjölka nu"

Sedan gav jag mig iväg, med två hinkar hängande på sparken! Det är lite knöligt med utedjuren. För att komma ned till de hungriga sin-korna måste man gå igenom en stor hage, med flera skapliga tjurar, och sedan ett par dagar tillbaka, även en bagge, som ägaren sa, var elak, när man vänder ryggen till!

Jag har fullt upp att vara rädd för tjurarna, ju! Och inte har jag ögon i nacken så att jag kan se om han kommer i 100 km/h, för att krossa min stjärt!

Det går till så här: Jag hämtar två stora hinkar, alldeles för stora för antalet djur, med kross och pellets. Jag öser stora mängder ensillage över staktet, sedan går jag in med hinkarna, lägger ut foder på backen så att tjurarna och deras vänner + fåren håller sig sysselsatta medan jag går ned till sin-korna.

Jag har en stor hink till korna hängande på sparkens ena handtag, och en annan hink på reserven, ifall tjurarnas och fårens mat skulle ta slut. Om de kommer rusande i full fart, tippar jag bara ut lite mer på backe, så går jag säker en stund till.

En gång i tiden var jag väldigt modig och tuff, vad det gäller tjurar. Men det var bara tills dess jag upptäckte att den ene efter den andre fick sätta livet till, just därför att man trodde att tjuren var så snäll! Det säger jag bara, de är potentiella mördarmaskiner, den som säger något annat, får göra det, men jag vet att jag har rätt! Särskilt gäller det tjurar, som har kossor att bevaka. De vänder på en femöring, från att ha varit snäll som ett lamm!

Tjurar ska vara uppbundna, de ska inte gå lösa! Så säger lagen och profeten i det här huset iallafall.

Hur som helst, när jag matat de djuren, gav jag mig av på sparken, till en annan ände av byn, där mjölkorna hade någon gammal bal liggande utanför staketet. Jag grävde fram de strån som fanns kvar, som de kunde äta av, när de kommit ut från mjölkningen.

Då kom ett litet sms från Bonden:
"Kan du tittin"

Jag var klar med stråna så jag sparkade hemöver, och till er som bor i delar av Sverige, där sparken tillhör det fornhistoriska, säger jag bara: Utan sparken stannar Sverige!

Här åker alla spark, borta vid busshållplatsen, där skolbarnen stiger på bussen om mornarna, står ibland en hel driva med sparkar... nåja iallafall flera stycken! Världens bästa färdmedel!

Jag antog att Bonden mjölkat sin ystningskossa, så jag gick in i stugan. I köket står Bonden iklädd sina vanliga långkalsonger och en ihålig t-shirt. Eftersom han nu stod mitt uppi en ost-tillverkning hade han stunden till ära, även iklätt sig en sådan där kockmössa! En sådan, som likt höbalarna liknar en atombombsexplosition, eller en svamp om man vill! Man ser dem oftast i tecknade filmer, inte i verkligheten. Men nu såg jag en i verkligheten! Han rörde i sin gryta och började med att säga. "Vilken tur att du finns, Lena!"

Jag tänkte att nu är det kört, men det var det inte, han ville bara berätta om en konstig gårdag. Varför det var tur att jag fanns, vet jag inte, det var nog bara något som kom över honom sådär.

Han skulle åka till en vän, långt bort från där vi bor, dagen före, alltså.

Plötsligt stannade bilen och var fullständigt död! Jag förstod det som att det var i närjeten av samma ställe, där Leia-Mia och hennes familj fick haveri, när de skulle åka till Sälen för några år sedan-kanske ligger det en slinga nedlagd i vägbanan, som havererar bilar, så att de lokala verkstäderna ska ha en chans att överleva, vad vet jag.

Hur som helst- Bondens bil dog vid ett trafikljus. Om det varit jag eller någon annan, hade vi snabbt försökt att få hjälp att skuffa bort bilen från vägbanan, men inte Bonden.

Han steg ur sin bil, och ringde till verkstaden/bilförsäljaren som han nyss köpt bilen av.

"Och kan du tänka dig,"sade han med förvånat huvud, "folk höll på att tuta som sjutton på bilen, fast det inte ens satt någon i!"

Av försäljaren fick han veta att batteriet säkert var slut och inte kunde ta laddning mera. Jag förstod inte hela händelseförloppet, för det går undan när Bonden berättar!

Så mycket förstod jag att han knatade till närmsta butik, Mekonomen, och köpte ett nytt batteri och startkablar! Startkablar- inte en skiftnyckel, vilket faktiskt jag skulle ha gjort. Nu hade de inte extra långa kablar, så att han kunde ansluta batteri till batteri, från passagerarsidan, de räckte bara om han hade det nya batteriet mellan fötterna...så med rutan nedvevad, med kablarna dragna utigenom till det andra batteriet, körde han vidare, de närmare åtta milen, dit han skulle.

"E du dum på riktigt" stönade jag, "varför bytte du inte bara batteriet???"
"Jag hade inga verktyg säger jag ju!"

Nä, de hade säkert inga verktyg till salu på Mekonomen heller, men startkablar hade de ju, och det var bra...

Senare denna dag, blev jag bjuden på lunch, av Bonden. Vi for på Sibylla, och åt sliskiga hamburgare, det var jättegott.

Med mig hem från jobbet idag, har jag fått med mig massor och massor av champinjoner. Det var sådant som Bonden fått från någon affär, som skulle kastas. Jag säger då det, Svenska Folk. Man kan inte kasta felfri mat! Svamparna var lite nötta i kanten, och småfläckiga, men fullständigt felfria! Inte sjutton tänker jag mata korna med dem, heller! Bonden, som inte brukar vara rädd för något som är gammalt, trodde att de var dåliga, på grund av fläckarna, men när jag vågade ta dem, så vågade även han! Jag har ätit flera stycken, råa, de är urgoda- och så goda att göra omelett på!

Nu ska jag göra en tur med hundarna och sparken! Sedan blir det lite kvällste, och jag måste kolla om Hontass fått in filmen på sin blogg, när Leo fått ett vykort av självaste Peter Pan! Jag skulle velat varit där och sett honom, han är visst så lycklig som en lite pojke bara kan vara....skruttungen!

I morgon är det fredag igen, fy vad veckorna ramlar undan! Snart är det vår, och sommar.....