morhontass

Drulle!

Med största allvar sköter jag mina fjäderfän, berättade jag i mitt förra inlägg. Och det är sant. Jag tycker så mycket om dem, och jag tror att det är en kvarleva från min lyckliga barndomstid, med http://leiamia.blogg.se/

Någonstans bland mina inlägg finns det berättat om hur vi bar runt på våra hönor, på byn, dresserade dem lite, och hur vi bar oss åt när vi namngav dem. Om Leia-Mia vore här, skulle vi ta varsin under armen och gå runt byn, bara för att känna efter hur det känns.

Igår var sambon och jag till Anders på berget och hämtade mera korn i våra stora bruna jutesäckar, som mössen har börjat ta hål på, så jag får lappa. När vi kom hem skulle jag krossa kornet, till ätligt format. Jag tänkte att jag skulle krossa mycket, medan jag ändå var igång, så jag öste fullan kvarnen och drog igång "götapetter"!

Kvarnen skramlar och väsnas bra, och den gör ett gott jobb. Av en hink okrossat korn, blir det ca två hinkar krossat. Det är mera lättsmält för hönsen. Jag klättrade upp för trappen för att kika ned i tratten, skulle kolla hur mycket det var kvar, för efter kornet skulle jag krossa havre, och då måste man ändra styrkan på kvarnen, eftersom havren är mycket mjukare och mera lättkrossad.

Det är lagom dunkelt på logen, trots att taklamporna är tända. Jag lutade mig fram över luckan, tog den långa pinnen som låg tvärs över hålet. Jag tänkte inte på att pinnen är den som håller den stora,tunga luckan stående. PANG, sade det över näsan på mig, och mina glasögon störtade med fasans fart, rakt ned i kornet.

Jag slängde mig utför trappen, slog igen utsläppet där kornet rasar ned mot valsarna- skulle mina glasögon hamna där, bleve det inte mycket kvar av dem. Jag stängde av kvarnen helt, för att de inte skulle vibrera ned i kornhögen, men därefter började jag fundera på om jag verkligen haft glasögonen på mig, eller om jag bara inbillade mig att de for av. Jag kände på näsan men kunde inte avgöra huruvida de suttit där eller ej.

Går man i dunkel, så tänker man inte på om man ser klart eller inte. Jag kikade ned i tratten och nog tyckte jag att jag såg något därnere, som inte liknade korn. Jag var och fick fatt på en lång ogräshacka, fiskade lite tafatt och drog upp. Vips så hade jag mina glasögon, fy tusan, jag är bättre än jag vet om.

Jag har märkt att min Lilla Kyckling i hundrummet, börjar bli smutsig. Hon har inte den möjligheten som höns måste ha för att hålla sig rena- att sandbada. Hönshuset har ingen sand, men det går lika bra att hålla sig ren i det som golvmaterialet utgör. En blandning av spån, torv och strö samt torkad hönsgödsel, det river bra i skitiga fjädrar, även om det låter motsägelsefullt.

Jag tog in en liten låda till Lilla Kyckling, med strö, och genast lade hon sig i den och började kasta materialet över sig, alldeles lycklig. Hon skräpar ned, javisst, men jag har en bra sop med tillhörande skyffel.

Till sommaren ska Lilla Kyckling få åka på min axel, när jag går ut med hundarna, Sambon är rädd att någon kommer och för bort mig då, till en klinik. Men det oroar jag mig inte för! Här är hon iallafall, om en månad börjar hon värpa, hon har redan gått ifrån pip-lätet till ett mera hönelikt kacklande. Väldigt tyst och försynt än så länge, men det tar sig.

Hihi! Hade vart en syn att se oss promenera runt med hönorna på byn idag! Jag tror nog som sambon att kliniken hade hämtat oss... Så fin den är lilla kyckling!

Vilken sablans tur du hade med glasögonen !

Skickligt fiskande också :)

Men inte tror jag att nån från någe hospital skulle hämta er, neej det tror jag de kanske skulle ha gjort redan isåfall ;))

Tycker du berättat så mycket lustiga historier under åren och vissa gör saker med finess helt enkelt :)

Ja,tvärslå, ibland får jag till det med finess, inte så ofta men när det händer, gör det det, ordentligt!Hoppas allt är bra med dig och familjen.Borde prata i telefon någon dag,men jag tappade ditt nr när jag bytte telefonkort!Det låg tydligen inte i telefonen.Dumt.Vi tar det via mail!Kram