Pinnbröd och fäbodfia!
Jag har haft sällskap på fäboden i natt, av Lilledotter med sambon, Per! Samt Marie, bordercollien!
"Kolla, du fick en etta!"
Vi hade mat med oss, så att vi skulle klara oss ett halvår, trots att de bara skulle stanna en natt. Alltså får jag tillbringa kommande natt, alldeles ensam. Nåja, mörkret och ensamheten skrämmer mig inte, skulle någon ogärningsman komma, springer jag ut till korna, rödkullorna skulle skydda mig med sina liv, det vet jag och fjällkorna skulle hjälpa till med frejdiga tillrop.
Den som går i strid med en flock rödkullor, är inte riktigt smart!
Jag hade gjort pinnbröddeg när jag var hemma, den grillade vi i eldstaden. Och korv! Det var så sotigt och gott, iallafall min korv som jag lyckades peta ned i elden. Ungdomarna gapskrattade åt mig, när jag satt och åt, och hade sot och hamburgerdressing runt hela munnen.
Därefter sträckte Per ut sig på överslafen, medan Lilledotter och jag letade fram ett fia-spel! Det stod högt på en hylla, alldeles under taket och var fullt med muslortar. Jag dammade av det, och granskade den lilla asken på spelet, där toppar och tärningar ska ligga. Allt fanns, utom tärning.
Ingen skada skedd, jag klippte till små lappar med siffror på, från ett till sex. För säkerhets skull klippte jag två av varje, och lade i en termos-kopp. Man fick ruska på burken, stoppa ned fingrarna utan att tjuvkika och ta en lapp! Det blev av någon anledning mest samma siffror hela tiden.
På slutet skulle Lilledotter ha en etta, för att få bort sin topp, men aldrig att det kom någon sådan. Jag däremot, fick gott om den.
Vi började bli trötta på det segdragna spelet, och jag erbjöd Lilledotter att vinna på "walk-over" ungefär, alltså jag skulle lägga mig frivilligt, men det gick hon inte med på.
Då kom jag med den geniala idén, att vi skulle använda fingrarna som tärning istället. Man gömde händerna under bordet och så satte man upp så många fingrar som man ville att den andra skulle få. Lilledotter undrade först om man skulle sätta fingrarna åt sig själv, eller motspelaren, och jag sa att självklart kan man inte göra åt sig själv, det blir ju fusk!
"Då gör jag så här" sade hon och satte upp "fuck you fingret"!
Jag nonchalerade detta, gömde händerna och satte kvickt upp ett pekfinger:
"Kolla, du fick en etta!"
Lilledotter så misstänksam ut:
"Du måste ju blanda först" sade hon bestämt och höll upp händerna med fingrarna hängande nedåt, alldeles sladdriga. Och så ruskade hon omkring dem framför sig, tills hon ansåg dem vara blandade.
Jag gjorde så, och tänk, det vart en etta igen, men då ville Lilledotter återgå till lapp-muggen.
Vi höll på länge, alltemedan Per låg vilande i slafen och lyssnade på vårt-understundom- synnerligen intelligenta samtal.
Sedan vi gått och lagt oss, kom synen för mig, när vi satt och ruskade med våra fingrar, och jag började skratta för mig själv. Synen blev mer och mer levande och jag fick nära nog ett utbrott där i mörkret.
Nu är det snart dags att ge sig i väg igen- det tilltalar mig inte. Det var roligt och lättsamt att ha Lilledotter till mjölkhjälp hos getter och kalvar. Allt går ju dubbelt så fort.
Regnet bara öste ned, och inget kallare finns, än att jobba i regnvåta kläder.
Jag längtar efter en varm och skön ladugård, med ett uppvärmt mjölkrum. Inte ett kallt mjölkstall, och ett öppet mjölkrum....
Död år fäbodbruket!!!
Min egen lille snut...
Jag har inte frågat om han vill vara med i min blogg, jag tar mig rätten att själv bestämma- jag har ju iallafall gjort honom, nästan själv.
Visst är han väl snygg?!? Är det fel att känna ett stort styng av stolthet i sitt hjärta??
Det tar tag i mig, det där, att man kan som ung, kan få för sig att blir något visst- så riktar man sitt fokus, och lyckas behålla det, igenom lång militärtjänst, igenom Kosovo, och t o m Afgahnistan! Och sedan blir man det man VILL bli!!!
Imponerande, min lille gosse, som för bara lite sedan var 48 cm lång och vägde 2.7 kg. Apgarpoängen som nyfödd, var inte de bästa, narkosen gjorde muskler och andning lite sladdriga en stund.... och han såg så kinkig ut, tyckte inte det var så kul att bli född just då!
Men se så det blev....
Nu är jag här-snart tröttare än förut!
Om det var kämpigt på jobbet förut, så har den här händelsen inte förbättrat saken! Bonden är i sitt esse, och går inte att ha att göra med.
En välbehövlig vila...
Tog en reatreat hos http://hontass.blogg.se/
Tack Monique, Elin och Sandra samt alla glada och roliga barn för en härlig lördagsutflykt.
Nu gäller det att försöka hitta tillbaka till livet....gick i väggen för lite drygt en vecka sedan. Lämnade bonden och bara grät i många dagar. Plötsligt blev allt för mycket. Orken tog slut, liksom liv och glädje.
Rustar för att komma igen på något vis, vet inte hur.
Bonden vet ingenting om vad jag vill, eller vart jag tagit vägen, för jag svarar inte i telefonen, om ens den är påslagen.
Jag vet vad den berömda "VÄGGEN" är nu. Jag har just kraschat in i den.
Är så glad för barn och barnbarn. De gör att livet fortfarande behöver levas....
Utflykten i lördags finns att skåda i länken ovan.
Men ändå skönt att komma hem igen, till goa sambon, alla djuren och tystnaden i naturen. Dalarna är iallafall Dalarna. Det tycker Zack också...
Nattinatt alla vänner!
Tack Monique, Elin och Sandra samt alla glada och roliga barn för en härlig lördagsutflykt.
Nu gäller det att försöka hitta tillbaka till livet....gick i väggen för lite drygt en vecka sedan. Lämnade bonden och bara grät i många dagar. Plötsligt blev allt för mycket. Orken tog slut, liksom liv och glädje.
Rustar för att komma igen på något vis, vet inte hur.
Bonden vet ingenting om vad jag vill, eller vart jag tagit vägen, för jag svarar inte i telefonen, om ens den är påslagen.
Jag vet vad den berömda "VÄGGEN" är nu. Jag har just kraschat in i den.
Är så glad för barn och barnbarn. De gör att livet fortfarande behöver levas....
Utflykten i lördags finns att skåda i länken ovan.
Men ändå skönt att komma hem igen, till goa sambon, alla djuren och tystnaden i naturen. Dalarna är iallafall Dalarna. Det tycker Zack också...
Nattinatt alla vänner!
