morhontass

Lilla- eller STORA- enligt henne själv- Melina- bonusbarnbarnet, fyra år, som är så himlans rar och snäll. Lite nervös var jag; vad sysselsätter man en rastlös unge med en hel dag?

När hon kom vid åttasnåret, började hon genast plocka med pärlor som jag hade liggande i en liten ask. Hon trädde dem på tråd, så det blev ett fint halsband. Det satte hon på mitt huvud, för att jag skulle vara en prinsessa. Okay, det såg fint ut.

Efter en stund upptäckte jag att en av våra hästar antagligen rymt ur hagen. Jag var inte säker, men jag såg bara den ena hästen, och det händer titt som tätt att Mega går ut, utan Turbo.

Jag var fortfarande iklädd min rosa rosenpyamas och långa, blå morgonrock. Jag klev i mina stora skoterstövlar, och på med den självlysande gröna reflexvästen, och så ut för att leta häst. Hon hade inte rymt, stod bara och gömde sig bakom ett träd, stod och tittade på Monicas unghästar som lekte vilt i hagen intill. När jag var på väg upp mot huset, slog det mig, hur jag faktiskt såg ut....Nåja, som Monica sade- morgonrock och skoterstövlar är vi vana vid.

Det var ju egentligen bara de rosa prinsesspärlorna på skulten, som var lite ovanliga. De matchade föresten min pyamas....

När jag kom in, var Melina hungrig. Hon ville ha en skinksmörgås, så det gjorde jag i ordning. Hon satt i fotöljen och tittade på Disney, hade ställt ifrån sig fatet med mackan på, halväten....och så kom det ett illskrik: "Katten har tagit min skinka!"

Jo minsann, det hade han, den lille Gråben, eller Pettsonkatten, eller Findus, eller vad han nu heter.

Ganska snart tröttnade vi på att vara inne, och vad är väl bättre på vintern, än sparkåkning! Vi klädde på oss och drog iväg, med hundar och allt. Det gick som hejsan svejsan runt byn, Melina illskrek i utförsbackarna, av förfärad förtjusning, för det gick verkligen fort, det är rena isgatan på sina ställen.

Och hon pladdrade och pladdrade, om än det ena, än det andra! När vi nästan var hemma, blev hon plötsligt tyst en stund. Hon satt och funderade på något. Sedan sade hon: "Lena, vet du vad jag kan säga?" Nej det visste jag förstås inte, och ville genast veta. "KARTONG! Jag kan säga KARTONG! När jag var liten sade jag bara KAKONG!" Jag sade att det var duktigt av henne att kunna säga ett så svårt ord, som kartong, det är inte alla som kan!

Hemma igen gick vi ut till hönsen, vi krossade korn och havre i kvarnen, och Melina hjälpte till med allt, och var inte ett dugg rädd fast det dånade. Sedan plockade vi ägg och matade hönorna. Ett ägg var pyttelitet, som en lite större puttekula- det skrev jag Melina på, och stoppade i kartongen med ägg, som Lilledotter beställt.

Det blev en liten stunds vila, med Bamsespel på datorn, innan Monica kom, med lunchpajer. Ungen var inte värst hungrig, eftersom det blivit både mackor och fika, tätt inpå varandra. När vi ätit ville hon ut med sparken igen, och åka LÅNGT! Jag tänkte att om hon vill åka långt, ska hon få det, så jag siktade på den norra vägen, mot Ockerån! Åtta kilometer...sist jag åkte där, var det sagolikt sparkföre, nu var det inte lika bra, men det gick. Melina åkte, och jag sparkade och hundarna hoppade i snödrivorna. Efter fyra kilometer delar sig vägen, i ett trevägskors, och det vänder hemåt, på en annan väg. Man kommer fram i södra änden av byn, det är precis som en hästsko. Ifrån t-korset var det bra mycket snö, det gick knappt att sparka alls! Och de hemskaste backarna hade vi kvar...Vi kämpade och stönade, men ingen av oss gnällde, mer än Melina lite grann, när jag smackade till henne med hundkopplet i ögat...det var okay att gnälla. Jo föresten, hon gnällde lite med, sedan hon kopplat sin gossekatt- Lodjuret Lois, och släpat honom efter sparken, nedför en backe i fullan fart, för att Lois tvunget ville springa. Jag sade att Lois kommer att bli blöt, men han ville ju springa, så okay då. När han sprungit klart, började hon böla, för hon ville ju inte ha en blöt Lois i sängen....Jag sade att han torkar på elementet, och det nöjde hon sig med.

När vi avverkat sista backen, innan Pålsvia, var vi så slut och svettiga att vi knappt kunde gå. Då gjorde vi något som barn inte får, och inte vuxna heller, för sina föräldrar. Vi åt snö!!!! fnissfniss! "Å jag som inte får äta snö för min pappa" sade Melina och såg hemlig ut! Jag svarade att det får verkligen inte jag heller, men just nu struntar vi i det! Vi höll på att fullständigt torka ihop; all kroppsvätska hade lämnat kroppen, som svett och vi hade inte klarat oss hela vägen hem, utan blivit liggande i en driva, uttorkade och skrumpna!

Oj, vad vi åt snö, vi var dock noga med att bara ta snö, en bit ifrån vägen, där den var extra fin och ren....och det där med mask i magen.....varför säger föräldrar så?? Det är en ren och skär lögn! Och har vi till äventyrs fått i oss lite snömaskar, så kommer de snart att lämna oss, för de kan iallafall inte föröka sig i våra varma magar! Finns det överhuvudtaget något som heter snömask. Det har jag aldrig sett på vare sig Discovery eller National Geographic; inte ens på Animal Planet.... Så vi åt snö, och överlevde.

Hemma igen blev det ingen vila- vi proppade i oss varsin semla, sedan på med stövlarna igen, plocka mera ägg, vi fick ihop tretton stycken idag. Nu hade det börjat bli mörkt, så Melina beväpnade sig med ficklampa. Vi gick till hästhagen och lyste i hästarnas vattentunna- den var förstås tom så det blev till att bära vatten, tre vändor gick vi innan den var full. Melina lyste med lampan, så jag inte behövde ramla. Vi gjorde en stor brasa i pannan, och även en i eldtunnan ute.

"Vad det är bra när jag hjälper dig med allt jobb", sade hon när vi var klara och det höll jag med om! Tänk så mycket roligare det blir, när man har någon med sig!

Så var dagen plötsligt slut, klockan var sex och pappa Per kom för att hämta henne. "Titta" ropade hon glatt till pappa: "Jag blir inte förkyld".....!

Hon var ute, i lite för lite kläder, utan overall, bara tröja och en liten kofta! Det mesta som man inte får göra hemma, verkar hon ha fått göra här idag...Äta snö, fika i tid och otid, och springa ute, utan overall....fast vi hade bara gjort eld i tunnan då....och föresten är det nästan sommarvärme ute!