morhontass

Alla vet hur det är när man får barn- och kanske ännu mera när barnbarnen kommer-  då är det allra största i världen när ungen gör en prestation!

Det börjar långt före det första leendet, man häpnar över hur stort det är, den minsta lilla gest som skiljer sig från det vanliga. I början hoar man mest för sig själv och sin närmaste familj över det fantastiska men snart övergår det till det lite mera skrytsamma! Särskilt i föräldragruppen och på Öppna förskolan!

"Min Ebba- HON sitter redan", medan Lille Albins mamma febrilt bläddrar i bruksanvisningen när hon kommer hem, för att få reda på varför Lille Albin inte ens vill ta sig fram på golvet!

Var gång det händer något med ens barn, stannar världen liksom upp, och man förväntar sig att alla världsmedborgare ska stå där med häpenhet i ansiktet och förstummad röst!

Verkligheten är den, att världen tänker att "Jaha, det har ju X-antal andra ungar också gjort, alltsedan skapelseberättelsen på allvar satte fart, för ganska länge sedan!"

Mindre sällan hör man någon med jubel utbrista bland sina väninnor: "Vet ni vad, nu har Emma gjort sin sexualdebut- och hon är bara 14 år gammal"!

"Ja, och Vera- vet ni vad HON har gjort- hon smygrökte häromdagen och hon är bara tretton"!

Nej, det där med att vara tidig i utvecklingen upphör att fungera i en viss ålder, är inte säker på vilken riktigt!

Särskilt med första barnet minns jag att jag såg mig om, på vad andra barn gjorde och kunde. Det var ändå inte samma "tryck" på oss som var mammor just när det slagit om till åttiotal. Föräldragrupper och Öppen förskola låg i sin linda ännu, åtminstone där jag och min unge bodde!

Själv var jag nöjd med mitt lilla barn, som senare blev http://hontass.blogg.se/. Hon var alltid glad och snäll, rolig och så söt att det både räckte och blev över.

Hon utvecklades allt enligt manualen; lite liten till växten kanske men hon följde sin egen kurva. Allt kunde varit bra med det men det fanns en hake.

Ungen fick inga tänder!!

Nu var det inte så att jag just väntade på att hon skulle få det! Inte först, för jag visste att de skulle komma, det hade jag begripit trots min ringa ålder.

Jag hade läst att de kunde komma väldigt tidigt, men det var ingen som hade satt någon slut-tid för hur länge det kunde dröja innan de små grynen tittade fram.

När hon var runt åtta månader tittade jag inte varje dag i munnen, men några gånger i veckan. När hon var nio månader tittade jag lite oftare! När hon var tio- elva månader krafsade jag lite försiktigt med fingret där tänderna borde vara, men ingenting fanns som tydde på att något skulle kunna komma ut där.

När hon var tolv månader var t o m bvc sköterskan lätt panikslagen, även om hon försökte att inte visa det!

"De kommer" sade hon och försökte se ut som om hon trodde på det. "...nog!" lade hon till för säkerhetens skull.

Och kom gjorde de! Vid tolv och en halv månaders ålder!

De kom som popcorn i en väloljad gryta kan man säga!

Sjuk blev hon, snor och tårar rann men på mig rann tårarna mest av glädje! Inom en mycket kort tid, var ungen fulltandad och så annorlunda i sitt utseende!

Senare visade det sig att hon hade inte plats för alla sina tänder i truten, vill minnas att hon fick plocka bort några i tonåren för käkarna räckte inte till.

Så kan det också bli- först blir det inget, sedan ingenting och därefter blir det massor!

Den stolthet vi känner när våra barn utför stordåd i Världshistorian, det är en så härlig stolthet, den är inte skrytsam, den är bara alldeles full av lycka.

Inte alla barn får utvecklas på samma sätt, vissa har ett annat schema att följa; där kan det räcka med den speciella blicken, leendet, förmågan att uppfatta något....men föräldrastoltheten och i grunden den stora ödmjukheten inför livets underliga underverk- den är nog alltid densamma!