morhontass

Det känns oroväckande tungt i pannan- hoppas att jag bara är lite trött, så det inte blir fart på sjukan igen! Känner att detta kommer att bli en LÅÅÅÅÅNG vecka...

Men på Lördag ska jag vara ledig, då måste jag leka med Max så att han inte glömmer sin mormor, som är så snäll och matar honom med sådant som är förbjudet i bruksanvisningen för bebisar!

Jag kom att tänka på något roligt förut och det var när Sambon och jag drog till Kanarieöarna i höstas, helt apropå. Han tröttnade på regnet och innan vi visste ordet av låg vi på en balkong och lapade sol och mådde gott. Så ser livet ut ibland!

Iallafall, när vi skulle till att packa inför resan, skickade Sambon mig till Rättvik för att införskaffa en ny resväska. Det tyckte jag var en mycket onödig investering. För det första så har vi väskor, om vi bara ger oss ut på jakt, i huset. Jag vet att de finns här, det gäller bara att hitta dem.

Gubben vidhöll att vi skulle ha en ny väska, för han ville inte ha den röda "tjejväskan", som skulle göra honom synlig i hela Europa med omnejd. Jag visste att den fanns här någonstans, men nej, det gick inte att övertyga honom.

När jag åkte till Rättvik, var jag och hälsade på en väninna, och vi kom förstås att tala om väskbestyret. "Ja men jag har flera bra väskor", sade hon och gav sig raskt upp på vinden och hämtade ned några.

Där fanns en jätteväska! Och då menar jag JÄTTEväska! "Oh så bra" sade jag, som inte är en globertrotter av samma kaliber som min gubbe. Nu kunde vi packa all vår packning i en väska, och slippa varsin...

Det går liksom hand i hand, att det är den manliga delen av ressällskapet, som bär väskan, om man bara har en, det säger sig självt, åtminstone i mitt ojämnlika sinne. Så är det och så bör det förbli och på så vis kommer allt att fortsätta vara bra!

Sambon frustade högljutt när jag kom hem med väskan! Rätt så grova okvädningsord fick väskan utstå, men tiden var knapp och någon illandes RÖD väska, kom inte på frånga, om än den var fasa fin och behändig på alla vis.

Det började redan när vi steg på tåget i Rättvik för att ta oss till Arlanda, där vi skulle övernatta på hotell.

Det finns bagagehyllor på tåg! Det gör det verkligen, ganska många till och med. Men ingen hylla passade för vår väska, han fick släpa och dra den över hela tåget, för att till sist hitta ett fack, mellan ett par säten och toaletten. Han muttrade förstås och jag uppmuntrade honom med glada tillrop!

Inte nog med att väskan var stor, och rätt ful också i ärlighetens namn. Den LÄT illa också! Det var små, små hjul under den, gjorda av bakelit, eller något annat rysligt hårt material, i vart fall var det inte gummi! När man drog den lät det som när man kör en centrifug full med spik och hästskor.

Jag tänkte fyndigt, när vi bytte tåg på en station och Sambon kom före mig, att jag kommer iallafall inte att tappa bort honom, det är bara att spetsa öronen. För väskan hördes från ena änden av perrongen till den andra, det är alldles sant.

Vi övernattade på Hotell Ibiz, det var mysigt och trevligt och morgonen därpå fick vi transport till Arlanda. En dam, som skulle till London delade bil med oss.

"Ska ni på mässa?" undrade hon.

"Nej, till Kanarieöarna" svarade Sambon artigt.

"Jaha. Jag tänkte på väskan- den är så speciell. Och stor"!

Om det är något som min gubbe inte gillar, så är det att sticka ut, att synas, att det ska märkas att han överhuvudtaget finns, så han uppskattade inte kommentaren men det låtsades han inte om, för han är artig och vänlig till sin natur. Nickade och hummade något förnumstigt till svar.

Men droppen kom när vi kom till Arlanda, till incheckningen!

Det var rätt lång väg dit och väskan skramlade sig mödosamt fram. På vissa ställen var golvet liksom refflat, och om hjulen tidigare dånat, så var det bara en fis i universum mot hur den lät när den drogs över refflorna! Det var verkligen öronbedövande, till och med med Arlandas öron mätt!

Den var faktiskt för stor att bära mer än några meter;då hade han tvingats till akrobatiska armövningar och det gick inte vid den tiden på morgonen. Sambon var lagom röd i synen när vi kom fram till disken och han lyfte upp väskan. Den rullade i väg så fint förbi damen som tog emot oss och...KADONG! Den fastnade i luckan där det var tänkt att den skulle glida in, smidigt och fint, som alla väskor bör när de ska på semester!

"Oj," sade damen,"den är visst för stor!"

Nähä!

"Ni får gå med den till Bandet för specialbagage A"!

"Vad är det?" undrade Sambon med egendomlig uppsyn. "Containeravdelningen?"

"Längst bort i terminalen, det är ganska långt, men ni kan inte missa det!"

Nä det hade vi inte tänkt heller, så vi skramlade vidare genom Arlanda, över stock och sten, som det lät!

Jag gick bakom och fnissade och hade fullt sjå att hålla reda på min lilla svarta ryggsäck, den skulle iallafall inte få åka med något specialbagageband A.

Därefter var vi kvitt väskan för några timmar! Flygresan gick fort och lätt trots att den tog mer än fem timmar.

Väl framme på Kanarieöarna ställde vi oss vid bagagebandet, vars skylt talade om att väskorna där, skulle komma från Arlanda. Alla stod där och väntade, över fyrahundra personer, det var ett stort plan vi kom med.

Vi väntade, och väntade! Och så väntade vi igen, en stund till. Inga väskor kom, och i mitt stilla sinne undrade jag om de missat att vårt specialbagage behövde ett eget band, så att det bildats en propp bakom den, när den fastnade i luckan in till terminalen.

Jag tänkte att DÅ, om aldrig förr kommer Sambon att skämmas, och han kommer aldrig någonsin mer ta med mig på någon utsocknes resa, inte ens till Leksand!

Iallafall, efter en bra lång stund begrep jag, såsom ensam tänkanre i flocken av turister, att något var fel; våra väskor måste komma någon annanstans!

Jag bröt mig ur stimmet och smög iväg och gluttade lite på de andra banden, där väskor flödade fritt. Och vad får jag se? Något som reser sig ståtligt, likt en frötall på hyggena Sambon skapar till skogs- högt över de andra små fjuttväskorna höjer sig vårt eget Specialbagage!

Det var i det närmaste en för mig, andlig upplevelse!

Jag armbågade mig genom skocken av folk, greppade väskan, fylld av adrenalin och glädjeyra och småsprang tillbaka till min egen flock.

Jag tyckte nog att det gick ett sus genom den väl samlade turistmassan, när jag kom löpande, mot dem och plötsligt rörde sig alla mot mig, och förbi mig, till bandet varifrån jag kom! Och så hade snart var man, en väska i sin hand. Tack vare mig och vårt Specialbagage.

Efter denna min bedrift, blev det dags att äntra bussen. Den rundaste chaufför jag sett i mitt liv, mötte oss för att stuva in våra väskor. Han verkade sur och liknade någon som i åratal har ätit upp maten för både frun och barnen, kanske även för husdjuren!

Han sade inte mycket- egentligen ingenting alls...Tog bara väskorna ur händerna på folk och stuvade in dem längst ned i bussens bagageutrymme.

Han flåsade en del, och svettades men annars var han tyst.

Tills det blev Sambons tur att lämna ifrån sig sitt Specialbagage.

På knackig engelska utbrast han käckt. "Har du cykeln med dig???"

Då dog inte Sambon riktigt, men nära var det!

Vi kom fram till hotellet och fick en härlig vecka- väskan gömdes i en garderob och den fick inte komma ut, förrän det var dags för hemresa. Då ställde jag den vid diskbänken i vår semesterlägenhet och gjorde en liten film om den, för att vi riktigt skulle kunna minnas den.

Nästa gång vi reser, är jag säker på att Sambon själv kommer att köpa en resväska, med eller utan mitt medgivande.