En ganska vanlig dag, ändå...
Lilledotter är min näst yngsta unge, Terry. Hon har kallats så tidigare i mina texter. Storedotter är av naturliga skäl, den större av dem, Sandra http://hontass.blogg.se/. Pojkarna får väl heta det de heter, fast Tobias kan ju numera benämnas Konstapel Solvik-inte utan en viss stolthet i modershjärtat.
Lilledotter och jag umgås mycket- väldigt mycket och jag är glad att hon finns så nära, hon gör verkligen livet värt att leva, om allt annat känns galet ibland.
Något som är konstigt, det är att så fort vi är ute på socknen, eller någonannanstans blir det alltd något tok. Något som måste få oss att skratta så vi får ont i både magar och kinder.
Det kan vara precis vad som helst, inga stora saker behövs, för om vi väl börjar skratta åt något, ger sig resten av sig själv.
Häromdagen var vi i Rättvik. Jag hade ett ärende till Apoteket, som jag uträttade först av allt.
När man sitter vid disken med sin önskan om medicin, sitter man av förklarliga skäl väldigt nära expediten. Jag har förstått att det är av Diskretions-skäl. Jag vet inte om ordet Diskret, kan vrängas om på det viset jag nyss gjorde, men ni förstår säkert vad jag menar. Ingen mer ute i väntsalen skall ens kunna ana sig till vad för piller kunden kan tänkas äta.
Personalen är tränad, det märker man. De lutar sig framåt, klokt och förstående; ställer en fråga, får svar på en fråga, lägger huvudet på sned och ibland ler hon vänligt. Våra ansiktetn är bara några decimeter från varandra, om man har pormaskar eller är lortig runt munnen lär det märkas.
Även om det verkligen inte är någon särskilt hemlig eller märkvärdig medicin man ska få utlämnad till sig, så gör de på detta vis.
Efter att jag uträttat mitt ärende på Apoteket, skulle Lilledotter och jag gå till Konsum för att handla. Vi steg ur bilen på varsin sida och Lilledotter tittar på mig med stora ögon, över bilens tak.
"Mamma- har du ätit glass?"
Det kunde jag inte neka till att jag gjort, en stund innan hon kom för att hämta mig där hemma. Glass med chokladsås och strössel. Väldigt mycket chokladsås för det tycker jag om.
"Är jag lortig runt munnen?" undrade jag och kände efter.
"Jaaa, det är du! Fast det syns kanske mest bara i solen...."
Det var ingen tröst för mig, för alldeles nyss hade jag suttit näsa mot näsa med en vänlig receptarie, och jag är ganska säker på att det inte behövdes en sol, för att skvallra om mitt tillstånd. Syns det med en hel bil emellan oss så...
Så blev vi då tvugna att skratta en stund och Lilledotter undrade varför vi aldrig kunde göra något utan att det måste hända något dumt!
Jag tänkte mest på att det inte var mig det var fel på. Jag menar att jag äter alltid glass och får mustascher som inte försvinner om man inte tvättar riktigt hårt- nej, den det var fel på var receptarien, som inte kunde kläcka ur sig något och ge mig en våtservett!
Istället satt damen och log förnumstigt, hela tiden, vilket jag trodde tillhörde hennes skolning!
De borde lägga till en klausul på Apoteks-skolan!
Lilledotter och jag umgås mycket- väldigt mycket och jag är glad att hon finns så nära, hon gör verkligen livet värt att leva, om allt annat känns galet ibland.
Något som är konstigt, det är att så fort vi är ute på socknen, eller någonannanstans blir det alltd något tok. Något som måste få oss att skratta så vi får ont i både magar och kinder.
Det kan vara precis vad som helst, inga stora saker behövs, för om vi väl börjar skratta åt något, ger sig resten av sig själv.
Häromdagen var vi i Rättvik. Jag hade ett ärende till Apoteket, som jag uträttade först av allt.
När man sitter vid disken med sin önskan om medicin, sitter man av förklarliga skäl väldigt nära expediten. Jag har förstått att det är av Diskretions-skäl. Jag vet inte om ordet Diskret, kan vrängas om på det viset jag nyss gjorde, men ni förstår säkert vad jag menar. Ingen mer ute i väntsalen skall ens kunna ana sig till vad för piller kunden kan tänkas äta.
Personalen är tränad, det märker man. De lutar sig framåt, klokt och förstående; ställer en fråga, får svar på en fråga, lägger huvudet på sned och ibland ler hon vänligt. Våra ansiktetn är bara några decimeter från varandra, om man har pormaskar eller är lortig runt munnen lär det märkas.
Även om det verkligen inte är någon särskilt hemlig eller märkvärdig medicin man ska få utlämnad till sig, så gör de på detta vis.
Efter att jag uträttat mitt ärende på Apoteket, skulle Lilledotter och jag gå till Konsum för att handla. Vi steg ur bilen på varsin sida och Lilledotter tittar på mig med stora ögon, över bilens tak.
"Mamma- har du ätit glass?"
Det kunde jag inte neka till att jag gjort, en stund innan hon kom för att hämta mig där hemma. Glass med chokladsås och strössel. Väldigt mycket chokladsås för det tycker jag om.
"Är jag lortig runt munnen?" undrade jag och kände efter.
"Jaaa, det är du! Fast det syns kanske mest bara i solen...."
Det var ingen tröst för mig, för alldeles nyss hade jag suttit näsa mot näsa med en vänlig receptarie, och jag är ganska säker på att det inte behövdes en sol, för att skvallra om mitt tillstånd. Syns det med en hel bil emellan oss så...
Så blev vi då tvugna att skratta en stund och Lilledotter undrade varför vi aldrig kunde göra något utan att det måste hända något dumt!
Jag tänkte mest på att det inte var mig det var fel på. Jag menar att jag äter alltid glass och får mustascher som inte försvinner om man inte tvättar riktigt hårt- nej, den det var fel på var receptarien, som inte kunde kläcka ur sig något och ge mig en våtservett!
Istället satt damen och log förnumstigt, hela tiden, vilket jag trodde tillhörde hennes skolning!
De borde lägga till en klausul på Apoteks-skolan!
Max smyger på mamma....
Filuren...
Grattis till mormors stora kille!
Leo- 7 år idag!
Puss och kram min älskling!
Morgon-sms gör människan glad!
Sms- bild från Max.
Kolla fossingarna....
Max kanske vill ha en annan mormor....?
Man måste lära de små barnen att umgås med djur och natur, och allt runt omkring, på ett spännande och naturligt vis! Då tycker de att det är trevligt att vara i sådan miljö, de blir lugna, fina och lättroade. Har de ingenting att göra, kan de alltid mata höns och plocka ägg! På så vis förhindras de, när de blir dryga tonåringar, att lockas ut på gator och torg, för att klottra och panga rutor.Eller göra sig själv, eller någon annan gravid...
Så säger iallafall min lag och profet....
Det kanske är en aning överskattat; ägg och hönsmat har säkert svårt att mäta sig med det "världen" har att erbjuda när ungdomarna växer upp och hormoner vänder uppochned på hela deras natur- men kanske att någon enda gång, fattar de beslutet att "nää, jag går ut i hönshuset istället..."
Därför börjar vi genast när de är små!
Zack tillexempel- äldsta barnbarnet- nu fjorton år-var inte alls gammal när han gick med sin ganska unga mormor till hönshuset för att plocka ägg. Han var inte stor alls, han räckte inte riktigt upp till redena för att kika in, utan fick ställa sig på tå, och sticka in huvudet i boet för att kunna se något.
Han gjorde så vid varje rede, han visste hur det skulle gå till. Vad han inte visste, det var att ibland kan det ligga en liten sur höna, som försökte prestera ett ägg, och då vill hon vara ifred. Hon vill inte ha in en treårings huvud i sitt liv!
Zack stoppade som vanligt in sitt lilla huvud, och mormor som inte alltid är på alerten där hon bör vara det, såg förstås åt något annat håll. Hönan därinne blev skräckslagen, och säkert arg också, skrek i högan sky som bara en höna mitt i sin ägglossning kan skrika! Och så flög hon ut ur sitt bo, med arga flaxande vingar, så fjädrarna yrde åt alla håll!
Den lille gossen skrek, oh vad han skrek, och skakade i hela sin lilla kropp, en bra stund efteråt.
Men sedan plockade vi vidare! "Titta mormor" ropade han en gång när han plockat. Ungen sken som en sol, med ett ägg i var hand, och KRASCH så slog han dem mot varandra i en riktigt smäll, jag tror att egentligen var det av förtjusning han gjorde det, han hade inte räknat med konsekvensen av det bara.
Det skulle finnas mycket att berätta vidare om våra äventyr, men det ska jag inte för då skulle jag bli tvungen att berätta om när mormor kastat fast en yxa högt uppe i ett träd, för att ungarna inte skulle få tag i den. En liten fin yxa, som morbror Filip, fyra år äldre än Zack, petade ned med en lång stör...
Det kunde gått illa, men det gjorde det inte, Gud vare tack och lov! Men blodigt blev det....I Zacks hår....
Posttraumatiskt stresssyndrom skulle kunnat bli en diagnos på en hel del av barnen i mitt led....
Det är historia nu, och jag är en ganska mycket klokare mormor...eller kanske inte så mycket klokare, men lite iallafall! Yxorna skulle jag låsa in nuförtiden, om det behövdes!
Max, jag och Terry gick till hönshuset idag när jag kommit hem från jobberiet. Vi skulle mata dem, och plocka ägg förstås. Jag ville förbereda allt med mat och vattenautomater så att jag slipper det i morgonbitti, när jag ska till Coopen.
Någon höna blev upprörd över något och satte igång att skrika, som de gör ibland för att göra sig märkvärdiga. Hon drog alla fyrtiosju fjäderfän med sig, och det blev förstås ett liv som gjorde att öronen kunde ramlat av och blivit svarta på väg ned.
Förstås blev den lille gossen, som bara är drygt fem månader, absolut skräckslagen! Han grät och var stel i kroppen, och det hjälpte inte att mamma tröstade och mormor försökte se skojig ut på alla vis. Han blev verkligen skiträdd, stackarn.
Hönsen lugnade sig sedan jag tillrättavisat dem med bröd, och ungen tystnade och tittade förstummad på dem. Han tyckte inte att det var så värst kul, kan man gissa!
Jag gick ut och hämtade vatten, i en nästan hel tiolitershink. Den är hel på det viset att den håller vattnet på plats, men själva bågen, som utgör handtagen har gått av på mitten.
Det gör inte så mycket, det går att bära ändå, man får bara hålla lite hårt om bägge ändar, så märks det knappt att den är trasig.
Terry satt på huk inne i hönslagårn, med Max på knät! Han var allvarlig, inte road alls egentligen. Sin tjocka stickade mössa hade han på huvudet och det var tur i oturen.
Jag började hälla upp vatten, i den uppochnedvända vattenautomaten, alldeles precis intill dem-tänkte att Max skulle tycka det var roligt att se och höra vattnet, för han gillar ju att bada. Han tittade inte åt mitt håll, han höll ögonen på de förhatliga hönsen, som nära nog skrämt honom till andnöd nyss.
Då gled handtagen ur händerna på mig! Jag tappade hinken på vattenautomaten och det blev en kaskad av vatten överallt- mest på Max! Men han hade iallafall mössan på sig, så han blev inte blöt i frisyren...mesti i hela ansiktet...
Det var inte bara vatten, vilket som helst! Det var vatten jag samlat i en tunna, takdroppsvatten som är ganska svinkallt!
Nu går det liksom inte att uttrycka mer i ord- hur situationen såg ut- och lät- får ni själva föreställa er.
Stackars stackars Max!
Dumma dumma mormor!
Men faktiskt, bara några minuter senare skrattade han åt mig igen, när jag gjorde några fånerier.
Jag tror han håller på att lära sig...
Så säger iallafall min lag och profet....
Det kanske är en aning överskattat; ägg och hönsmat har säkert svårt att mäta sig med det "världen" har att erbjuda när ungdomarna växer upp och hormoner vänder uppochned på hela deras natur- men kanske att någon enda gång, fattar de beslutet att "nää, jag går ut i hönshuset istället..."
Därför börjar vi genast när de är små!
Zack tillexempel- äldsta barnbarnet- nu fjorton år-var inte alls gammal när han gick med sin ganska unga mormor till hönshuset för att plocka ägg. Han var inte stor alls, han räckte inte riktigt upp till redena för att kika in, utan fick ställa sig på tå, och sticka in huvudet i boet för att kunna se något.
Han gjorde så vid varje rede, han visste hur det skulle gå till. Vad han inte visste, det var att ibland kan det ligga en liten sur höna, som försökte prestera ett ägg, och då vill hon vara ifred. Hon vill inte ha in en treårings huvud i sitt liv!
Zack stoppade som vanligt in sitt lilla huvud, och mormor som inte alltid är på alerten där hon bör vara det, såg förstås åt något annat håll. Hönan därinne blev skräckslagen, och säkert arg också, skrek i högan sky som bara en höna mitt i sin ägglossning kan skrika! Och så flög hon ut ur sitt bo, med arga flaxande vingar, så fjädrarna yrde åt alla håll!
Den lille gossen skrek, oh vad han skrek, och skakade i hela sin lilla kropp, en bra stund efteråt.
Men sedan plockade vi vidare! "Titta mormor" ropade han en gång när han plockat. Ungen sken som en sol, med ett ägg i var hand, och KRASCH så slog han dem mot varandra i en riktigt smäll, jag tror att egentligen var det av förtjusning han gjorde det, han hade inte räknat med konsekvensen av det bara.
Det skulle finnas mycket att berätta vidare om våra äventyr, men det ska jag inte för då skulle jag bli tvungen att berätta om när mormor kastat fast en yxa högt uppe i ett träd, för att ungarna inte skulle få tag i den. En liten fin yxa, som morbror Filip, fyra år äldre än Zack, petade ned med en lång stör...
Det kunde gått illa, men det gjorde det inte, Gud vare tack och lov! Men blodigt blev det....I Zacks hår....
Posttraumatiskt stresssyndrom skulle kunnat bli en diagnos på en hel del av barnen i mitt led....
Det är historia nu, och jag är en ganska mycket klokare mormor...eller kanske inte så mycket klokare, men lite iallafall! Yxorna skulle jag låsa in nuförtiden, om det behövdes!
Max, jag och Terry gick till hönshuset idag när jag kommit hem från jobberiet. Vi skulle mata dem, och plocka ägg förstås. Jag ville förbereda allt med mat och vattenautomater så att jag slipper det i morgonbitti, när jag ska till Coopen.
Någon höna blev upprörd över något och satte igång att skrika, som de gör ibland för att göra sig märkvärdiga. Hon drog alla fyrtiosju fjäderfän med sig, och det blev förstås ett liv som gjorde att öronen kunde ramlat av och blivit svarta på väg ned.
Förstås blev den lille gossen, som bara är drygt fem månader, absolut skräckslagen! Han grät och var stel i kroppen, och det hjälpte inte att mamma tröstade och mormor försökte se skojig ut på alla vis. Han blev verkligen skiträdd, stackarn.
Hönsen lugnade sig sedan jag tillrättavisat dem med bröd, och ungen tystnade och tittade förstummad på dem. Han tyckte inte att det var så värst kul, kan man gissa!
Jag gick ut och hämtade vatten, i en nästan hel tiolitershink. Den är hel på det viset att den håller vattnet på plats, men själva bågen, som utgör handtagen har gått av på mitten.
Det gör inte så mycket, det går att bära ändå, man får bara hålla lite hårt om bägge ändar, så märks det knappt att den är trasig.
Terry satt på huk inne i hönslagårn, med Max på knät! Han var allvarlig, inte road alls egentligen. Sin tjocka stickade mössa hade han på huvudet och det var tur i oturen.
Jag började hälla upp vatten, i den uppochnedvända vattenautomaten, alldeles precis intill dem-tänkte att Max skulle tycka det var roligt att se och höra vattnet, för han gillar ju att bada. Han tittade inte åt mitt håll, han höll ögonen på de förhatliga hönsen, som nära nog skrämt honom till andnöd nyss.
Då gled handtagen ur händerna på mig! Jag tappade hinken på vattenautomaten och det blev en kaskad av vatten överallt- mest på Max! Men han hade iallafall mössan på sig, så han blev inte blöt i frisyren...mesti i hela ansiktet...
Det var inte bara vatten, vilket som helst! Det var vatten jag samlat i en tunna, takdroppsvatten som är ganska svinkallt!
Nu går det liksom inte att uttrycka mer i ord- hur situationen såg ut- och lät- får ni själva föreställa er.
Stackars stackars Max!
Dumma dumma mormor!
Men faktiskt, bara några minuter senare skrattade han åt mig igen, när jag gjorde några fånerier.
Jag tror han håller på att lära sig...
