Med risk för att vara tjatig:
Åsså dessa magiska små ägg! Aldrig i livet att jag kommer att upphöra att förundras över deras innehåll.
Jag hade en höna som tjänstvilligt lade sig på ett knippe ägg. Jag stoppade dit några stycken när jag såg att hon ville ruva. Jag upptäckte att hon just ruggat, och höll på att sätta nya fjädrar; det är inte riktigt rätt tid att ruva då, eftersom de är ganska försvagade. Oavsett om det är fjäder eller päls man sätter nytt, så tar det på krafterna.
Jag tänkte att hon kommit så långt fram i fjädersättningen att hon skulle orka men det gjorde hon inte. Efter halva tiden hade hon plötsligt lagt sig i fel rede, så äggen låg nakna och kalla. Jag vet inte om de legat så hela natten, men jag lyfte tillbaka hönan på dem.
När jag sedan kom från jobbet ett par dagar senare, gick jag in direkt för att titta till henne. Då hade hon legat still, några dagar men nu hade hon flyttat sig igen. Äggen var fortfarande kalla. De kunde ha varit utan värme ända sedan kvällen före, eftersom jag inte var in till dem på morgonen som jag annars brukar.
Jag hittade inte hönan först men sedan fann jag henne ihopkrupen i ett hörn, alldeles borta. Jag lyfte fram henne till vattnen och strödde lite mat och hoppades på det bästa. Ofta räcker det med höns. Det är bra med dem, för det finns bara två alternativ- antingen dör de eller så överlever de! Lätt som en plätt!
Äggen var jag säker på att de var förlorade, men som alltid kastar jag inget utan vetskap, så de åkte i kläckaren! När dagen för beräknad kläckning kom, hördes inte ett liv där i, och inte nästa dag heller. Ägg går sällan över tiden- jag brukar kunna gissa nästan på klockslaget när de ska kläckas. Vad jag inte tänkte på nu, var att de varit kalla sammanlagt minst ett dygn, och alltså måste de stannat av i sin utveckling. Det tar ju en stund både att kyla ned sig och att värma upp, och tre dygn extra var det som behövdes för att äggen skulle börja pipa.
Och så i morse, så var den första där. En liten tufsig en, aningen punk-aktig i sin frisyr. Och om allt går vägen kommer det ett par syskon till, för det knaprar i när jag lägger örat mot de andra äggen. Något är det alldeles tyst i, och något skvalpar det röta i. Men så är det i vanliga kullar också, inte alla får chansen. Men de som blir, de gör mig alldeles varm och glad.
Glad att livet finner utvägar, när allt ser hopplöst ut.
Hör bara så poetisk och lyrisk de små liven gör mig....
Inom kort ska jag adoptera ut dem till mamman i ladugården, som bara fått två ungar. De föddes igår, och de nya borde gå att smussla under henne efter mörkrets inbrott och hon inget märker. För räkna är hönor rätt kass på; de märker vare sig om man lägger till eller drar ifrån. Tuppar kan iallafall räkna till sju, en del räknar till tio och en enda Hedemora-tupp har jag, som kan räkna till tretton= antalet hönor de lyckas skrapa ihop till sin flock.
Dålig matematiker innebär automatiskt att man kanske inte får mer än två hönor....men det rättar till sig med åren, så som det gör ibland med vilket folk som helst.
Näpp, här går inte att sitta längre, när solen skiner och dagen är ledig. Hänga Terrys tvätt kanske?
