Lovar runt och håller tunt...
När jag skulle börja att klippa min hund idag, blev hon inte så glad. Hon är den snällaste jag känner och det gör mig ont att jag oftast är så klumpig med saxen. Man kan säga att det gör nog mer ont i henne än i mig.
Än här, än där blir det små blodiga fläckar, någon gång piper hon till men hon ligger kvar, eller sitter eller står vilket det nu är hon gör. Klorna är svåra på henne, fast de är vita och det är för att pulpan alltid ligger väldigt nära spetsen. Ibland är det omöjligt att låta bli att klippa blod.
Någon gång emellanåt, när veterinären tar tandsten eller så, snaggar vi ned naglarna till förskräckelse, likväl växer pulpan ned på direkten. Jag tror att det beror på att hon är rätt smärt-okänslig. För annars skulle tårna göra ont på henne när hon springer på grus, och pulpan skulle dra sig tillbaka, så som sig bör.
Trots att hon blir ledsen och besviken när jag klipper blod, håller hon alltid fram sin tass så fint. Eller så ligger hon på sidan. Blundar och hoppas att det tar slut snart.
När jag nu skulle klippa henne med den fina maskinen som jag lånat av en väninna, Marina, så blev hon som sagt bekymrad och ville ligga i soffan och sova. Med maskinen blir det ju inget blod, inte i skinnet iallafall men hon förstod inte det.
Jag mutade henne: "Om du är snäll och lägger dig här så ska vi cykla runt Ockerån när det är klart"....Hon funderade nog en stund och cykla är det roligaste hon vet, så okay då.
Det tog ganska lång stund att klippa, eftersom jag gör ganska täta pauser. Jag har svårt att sitta på golvet någon längre stund, och så får ju Kelly vila sig, och äta godis.
Efter ett par timmar var vi klara. Att jag lovat henne en cykeltur hade jag redan glömt. Nu stod regnet som spööööön i backen, och klockan var kväller redan och björn och varg är rörligare än på dagen, får man anta.
Hur som helst; jag tänkte inte ens på cykeln, jag klädde på mig ytterkläder och tänkte gå en liten kantarell-promenad nedanför hästhagen bara. Typ tio minuter bara, det hinner man bli ordentligt blöt på. Särskilt en nysnaggad hund kommer att frysa.
Jag gick bakom ladugården och förbi hästarnas ligghall när jag upptäckte att bara den lille Jack var med. Jag ropade och ropade men hon kom inte, hon som annars är lyhörd och lydig som bara den.
Jag vände tillbaka och tänkte att hon ville nog inte vara ute men när jag kom upp till huset satt hon där. Intill min cykel....Hon huttrade lite, men reste sig och började vifta sådär förväntansfullt på svansen som hon gör när hon ska springa med häst eller cykel.
Det regnade verkligen för mycket, och hon hade inte mått bra av att bli så kall, inte den allra första stunden efter klippningen iallafall. Jag fick ta henne i koppel, tills vi kommit av gården, för hon vägrade lämna cykeln...
Lilla rara Kelly!
I morgon ska vi cykla, DET lovar jag....
Men VAR är egentligen Einar???
Lilledotter Terry och jag for till Willys i Mora för att handla.
Under vecka 31 går det inte att handla i Rättvik, det går förresten inte att göra någonting i Rättvik, mer än att åka bil. Och helst en gammal sådan, för under vecka 31 infaller Classic Car week!
Roligt för dem med intresset- vi andra håller oss hemma eller åker till Willys i Mora om maten tryter.
I affären stötte vi på kvinnan som kunde varit min like. Fast hon såg ut som hon gjorde i affären, och när jag ser ut så där håller jag mig helst hemma...nästan alltid....om inget oförhappandes händer, så att jag måste ila iväg utan bh....Man kan faktiskt glömma den! Särskilt när man som jag, använder mig av Tv-shops Air-bra! BH:n som är så lätt att den flyger iväg om man knyter en ballong i den. Så det aktar jag mig noga för.
Hur ska man då kunna veta om den är av eller på??
Hur som helst- jag skriver inte detta på något nedlåtande vis mot damen, hon var som hon var helt enkelt! Med en lång grå t-shirt och två enorma "airbags" framme på. Som för att hålla någorlunda styrsel på behagen, hade hon klämt remmen till handväskan under den ena, så att den liksom framträdde extra tydligt och fint.
Man får förmoda att de gjort ett gott jobb under sina år, och förtjänade sin frihet, för runt omkring Matriarken florerade flera stycken avkommor, i olika storlekar.
I skaran fanns också en Einar. Vi såg aldrig Einar, vi har ingen aning om hur den lille gossen såg ut, men jag antar att det kan ha varit något som liknade Max, när han och jag skulle handla på Hemköp en gång. Och han försvann, med händerna fulla av jordgubbar.
Jag såg damen och hennes telningar vid mjölk-kylen första gången! De valde bland produkterna och mamman frågade stilla: "Har någon sett Einar?"
Ingen hade sett Einar, och jag tänkte inte så mycket mera på det, just då. Men efter en stund var det det enda vi hörde i affären: "EINAR- HAR NÅGON SETT EINAR?" "VAR ÄR EGENTLIGEN EINAR?"
Sedan kunde det vara tyst ett par hyllor framöver och jag kunde koncentrera mig på det jag var där för. Men så ljuder det igen, likt en siren på tysta havet:
"EIIIIINAR!!!!!!!!!!!!!! VAR ÄR DU EINAR?" "Kan ni kolla var Einar är, flickor? Han var vid glassen förut!"
Flickkören ljuder i sin sopran-stämma: "EIIINAR! KOM FRAM; VI MÅSTE BETALA NU!!!!!!!!!!!"
Det tog inte slut där, för Einar kom aldrig fram, inte vad vi kunde se iallafall. Jag ska inte upprepa alla dessa Einar, som skallades ut över Willys i Mora, för det kommer att bli tjatigt och ingen vill läsa mera.
När jag stod i kön, vimsade den söndrade familjen fortfarande omkring; inte på något sätt oroade, nej då, de verkade vara helt bekväma i den uppkomna situationen.
Tanken slog mig, att de faktiskt aldrig hade haft med sig sin Einar in i butiken. Vem vet om han blev glömd i bilen, man kanske förutsatte att han redan rusat iväg, innan bildörren ens öppnades? Såna ungar finns. Det vet jag av egen erfarenhet.
Kanske han knatat över vägen, till Zoo-affären, för att titta på papegojor. Eller till Mc Donalds för att få sig ett skrovmål, av någon annan familj som inte kände till hur många barn de hade....
Skojigt vore det att någon gång få veta vem denna lilla mannen var, som satte sådant liv och verksamhet i en ganska tråkig Willys-butik i Mora.
Med risk för att vara tjatig:
Åsså dessa magiska små ägg! Aldrig i livet att jag kommer att upphöra att förundras över deras innehåll.
Jag hade en höna som tjänstvilligt lade sig på ett knippe ägg. Jag stoppade dit några stycken när jag såg att hon ville ruva. Jag upptäckte att hon just ruggat, och höll på att sätta nya fjädrar; det är inte riktigt rätt tid att ruva då, eftersom de är ganska försvagade. Oavsett om det är fjäder eller päls man sätter nytt, så tar det på krafterna.
Jag tänkte att hon kommit så långt fram i fjädersättningen att hon skulle orka men det gjorde hon inte. Efter halva tiden hade hon plötsligt lagt sig i fel rede, så äggen låg nakna och kalla. Jag vet inte om de legat så hela natten, men jag lyfte tillbaka hönan på dem.
När jag sedan kom från jobbet ett par dagar senare, gick jag in direkt för att titta till henne. Då hade hon legat still, några dagar men nu hade hon flyttat sig igen. Äggen var fortfarande kalla. De kunde ha varit utan värme ända sedan kvällen före, eftersom jag inte var in till dem på morgonen som jag annars brukar.
Jag hittade inte hönan först men sedan fann jag henne ihopkrupen i ett hörn, alldeles borta. Jag lyfte fram henne till vattnen och strödde lite mat och hoppades på det bästa. Ofta räcker det med höns. Det är bra med dem, för det finns bara två alternativ- antingen dör de eller så överlever de! Lätt som en plätt!
Äggen var jag säker på att de var förlorade, men som alltid kastar jag inget utan vetskap, så de åkte i kläckaren! När dagen för beräknad kläckning kom, hördes inte ett liv där i, och inte nästa dag heller. Ägg går sällan över tiden- jag brukar kunna gissa nästan på klockslaget när de ska kläckas. Vad jag inte tänkte på nu, var att de varit kalla sammanlagt minst ett dygn, och alltså måste de stannat av i sin utveckling. Det tar ju en stund både att kyla ned sig och att värma upp, och tre dygn extra var det som behövdes för att äggen skulle börja pipa.
Och så i morse, så var den första där. En liten tufsig en, aningen punk-aktig i sin frisyr. Och om allt går vägen kommer det ett par syskon till, för det knaprar i när jag lägger örat mot de andra äggen. Något är det alldeles tyst i, och något skvalpar det röta i. Men så är det i vanliga kullar också, inte alla får chansen. Men de som blir, de gör mig alldeles varm och glad.
Glad att livet finner utvägar, när allt ser hopplöst ut.
Hör bara så poetisk och lyrisk de små liven gör mig....
Inom kort ska jag adoptera ut dem till mamman i ladugården, som bara fått två ungar. De föddes igår, och de nya borde gå att smussla under henne efter mörkrets inbrott och hon inget märker. För räkna är hönor rätt kass på; de märker vare sig om man lägger till eller drar ifrån. Tuppar kan iallafall räkna till sju, en del räknar till tio och en enda Hedemora-tupp har jag, som kan räkna till tretton= antalet hönor de lyckas skrapa ihop till sin flock.
Dålig matematiker innebär automatiskt att man kanske inte får mer än två hönor....men det rättar till sig med åren, så som det gör ibland med vilket folk som helst.
Näpp, här går inte att sitta längre, när solen skiner och dagen är ledig. Hänga Terrys tvätt kanske?
Skakelbyte och hårda ord= skit blev det av alltihop!
Tankar om de små- och de lite större! (Med ganska mycket övertydlighet och självrannsakan)
Det börjar långt före det första leendet, man häpnar över hur stort det är, den minsta lilla gest som skiljer sig från det vanliga. I början hoar man mest för sig själv och sin närmaste familj över det fantastiska men snart övergår det till det lite mera skrytsamma! Särskilt i föräldragruppen och på Öppna förskolan!
"Min Ebba- HON sitter redan", medan Lille Albins mamma febrilt bläddrar i bruksanvisningen när hon kommer hem, för att få reda på varför Lille Albin inte ens vill ta sig fram på golvet!
Var gång det händer något med ens barn, stannar världen liksom upp, och man förväntar sig att alla världsmedborgare ska stå där med häpenhet i ansiktet och förstummad röst!
Verkligheten är den, att världen tänker att "Jaha, det har ju X-antal andra ungar också gjort, alltsedan skapelseberättelsen på allvar satte fart, för ganska länge sedan!"
Mindre sällan hör man någon med jubel utbrista bland sina väninnor: "Vet ni vad, nu har Emma gjort sin sexualdebut- och hon är bara 14 år gammal"!
"Ja, och Vera- vet ni vad HON har gjort- hon smygrökte häromdagen och hon är bara tretton"!
Nej, det där med att vara tidig i utvecklingen upphör att fungera i en viss ålder, är inte säker på vilken riktigt!
Särskilt med första barnet minns jag att jag såg mig om, på vad andra barn gjorde och kunde. Det var ändå inte samma "tryck" på oss som var mammor just när det slagit om till åttiotal. Föräldragrupper och Öppen förskola låg i sin linda ännu, åtminstone där jag och min unge bodde!
Själv var jag nöjd med mitt lilla barn, som senare blev http://hontass.blogg.se/. Hon var alltid glad och snäll, rolig och så söt att det både räckte och blev över.
Hon utvecklades allt enligt manualen; lite liten till växten kanske men hon följde sin egen kurva. Allt kunde varit bra med det men det fanns en hake.
Ungen fick inga tänder!!
Nu var det inte så att jag just väntade på att hon skulle få det! Inte först, för jag visste att de skulle komma, det hade jag begripit trots min ringa ålder.
Jag hade läst att de kunde komma väldigt tidigt, men det var ingen som hade satt någon slut-tid för hur länge det kunde dröja innan de små grynen tittade fram.
När hon var runt åtta månader tittade jag inte varje dag i munnen, men några gånger i veckan. När hon var nio månader tittade jag lite oftare! När hon var tio- elva månader krafsade jag lite försiktigt med fingret där tänderna borde vara, men ingenting fanns som tydde på att något skulle kunna komma ut där.
När hon var tolv månader var t o m bvc sköterskan lätt panikslagen, även om hon försökte att inte visa det!
"De kommer" sade hon och försökte se ut som om hon trodde på det. "...nog!" lade hon till för säkerhetens skull.
Och kom gjorde de! Vid tolv och en halv månaders ålder!
De kom som popcorn i en väloljad gryta kan man säga!
Sjuk blev hon, snor och tårar rann men på mig rann tårarna mest av glädje! Inom en mycket kort tid, var ungen fulltandad och så annorlunda i sitt utseende!
Senare visade det sig att hon hade inte plats för alla sina tänder i truten, vill minnas att hon fick plocka bort några i tonåren för käkarna räckte inte till.
Så kan det också bli- först blir det inget, sedan ingenting och därefter blir det massor!
Den stolthet vi känner när våra barn utför stordåd i Världshistorian, det är en så härlig stolthet, den är inte skrytsam, den är bara alldeles full av lycka.
Inte alla barn får utvecklas på samma sätt, vissa har ett annat schema att följa; där kan det räcka med den speciella blicken, leendet, förmågan att uppfatta något....men föräldrastoltheten och i grunden den stora ödmjukheten inför livets underliga underverk- den är nog alltid densamma!
En ganska vanlig dag, ändå...
Lilledotter och jag umgås mycket- väldigt mycket och jag är glad att hon finns så nära, hon gör verkligen livet värt att leva, om allt annat känns galet ibland.
Något som är konstigt, det är att så fort vi är ute på socknen, eller någonannanstans blir det alltd något tok. Något som måste få oss att skratta så vi får ont i både magar och kinder.
Det kan vara precis vad som helst, inga stora saker behövs, för om vi väl börjar skratta åt något, ger sig resten av sig själv.
Häromdagen var vi i Rättvik. Jag hade ett ärende till Apoteket, som jag uträttade först av allt.
När man sitter vid disken med sin önskan om medicin, sitter man av förklarliga skäl väldigt nära expediten. Jag har förstått att det är av Diskretions-skäl. Jag vet inte om ordet Diskret, kan vrängas om på det viset jag nyss gjorde, men ni förstår säkert vad jag menar. Ingen mer ute i väntsalen skall ens kunna ana sig till vad för piller kunden kan tänkas äta.
Personalen är tränad, det märker man. De lutar sig framåt, klokt och förstående; ställer en fråga, får svar på en fråga, lägger huvudet på sned och ibland ler hon vänligt. Våra ansiktetn är bara några decimeter från varandra, om man har pormaskar eller är lortig runt munnen lär det märkas.
Även om det verkligen inte är någon särskilt hemlig eller märkvärdig medicin man ska få utlämnad till sig, så gör de på detta vis.
Efter att jag uträttat mitt ärende på Apoteket, skulle Lilledotter och jag gå till Konsum för att handla. Vi steg ur bilen på varsin sida och Lilledotter tittar på mig med stora ögon, över bilens tak.
"Mamma- har du ätit glass?"
Det kunde jag inte neka till att jag gjort, en stund innan hon kom för att hämta mig där hemma. Glass med chokladsås och strössel. Väldigt mycket chokladsås för det tycker jag om.
"Är jag lortig runt munnen?" undrade jag och kände efter.
"Jaaa, det är du! Fast det syns kanske mest bara i solen...."
Det var ingen tröst för mig, för alldeles nyss hade jag suttit näsa mot näsa med en vänlig receptarie, och jag är ganska säker på att det inte behövdes en sol, för att skvallra om mitt tillstånd. Syns det med en hel bil emellan oss så...
Så blev vi då tvugna att skratta en stund och Lilledotter undrade varför vi aldrig kunde göra något utan att det måste hända något dumt!
Jag tänkte mest på att det inte var mig det var fel på. Jag menar att jag äter alltid glass och får mustascher som inte försvinner om man inte tvättar riktigt hårt- nej, den det var fel på var receptarien, som inte kunde kläcka ur sig något och ge mig en våtservett!
Istället satt damen och log förnumstigt, hela tiden, vilket jag trodde tillhörde hennes skolning!
De borde lägga till en klausul på Apoteks-skolan!
Max smyger på mamma....
Filuren...
Grattis till mormors stora kille!
Leo- 7 år idag!
Puss och kram min älskling!
Morgon-sms gör människan glad!
Sms- bild från Max.
Kolla fossingarna....
Max kanske vill ha en annan mormor....?
Så säger iallafall min lag och profet....
Det kanske är en aning överskattat; ägg och hönsmat har säkert svårt att mäta sig med det "världen" har att erbjuda när ungdomarna växer upp och hormoner vänder uppochned på hela deras natur- men kanske att någon enda gång, fattar de beslutet att "nää, jag går ut i hönshuset istället..."
Därför börjar vi genast när de är små!
Zack tillexempel- äldsta barnbarnet- nu fjorton år-var inte alls gammal när han gick med sin ganska unga mormor till hönshuset för att plocka ägg. Han var inte stor alls, han räckte inte riktigt upp till redena för att kika in, utan fick ställa sig på tå, och sticka in huvudet i boet för att kunna se något.
Han gjorde så vid varje rede, han visste hur det skulle gå till. Vad han inte visste, det var att ibland kan det ligga en liten sur höna, som försökte prestera ett ägg, och då vill hon vara ifred. Hon vill inte ha in en treårings huvud i sitt liv!
Zack stoppade som vanligt in sitt lilla huvud, och mormor som inte alltid är på alerten där hon bör vara det, såg förstås åt något annat håll. Hönan därinne blev skräckslagen, och säkert arg också, skrek i högan sky som bara en höna mitt i sin ägglossning kan skrika! Och så flög hon ut ur sitt bo, med arga flaxande vingar, så fjädrarna yrde åt alla håll!
Den lille gossen skrek, oh vad han skrek, och skakade i hela sin lilla kropp, en bra stund efteråt.
Men sedan plockade vi vidare! "Titta mormor" ropade han en gång när han plockat. Ungen sken som en sol, med ett ägg i var hand, och KRASCH så slog han dem mot varandra i en riktigt smäll, jag tror att egentligen var det av förtjusning han gjorde det, han hade inte räknat med konsekvensen av det bara.
Det skulle finnas mycket att berätta vidare om våra äventyr, men det ska jag inte för då skulle jag bli tvungen att berätta om när mormor kastat fast en yxa högt uppe i ett träd, för att ungarna inte skulle få tag i den. En liten fin yxa, som morbror Filip, fyra år äldre än Zack, petade ned med en lång stör...
Det kunde gått illa, men det gjorde det inte, Gud vare tack och lov! Men blodigt blev det....I Zacks hår....
Posttraumatiskt stresssyndrom skulle kunnat bli en diagnos på en hel del av barnen i mitt led....
Det är historia nu, och jag är en ganska mycket klokare mormor...eller kanske inte så mycket klokare, men lite iallafall! Yxorna skulle jag låsa in nuförtiden, om det behövdes!
Max, jag och Terry gick till hönshuset idag när jag kommit hem från jobberiet. Vi skulle mata dem, och plocka ägg förstås. Jag ville förbereda allt med mat och vattenautomater så att jag slipper det i morgonbitti, när jag ska till Coopen.
Någon höna blev upprörd över något och satte igång att skrika, som de gör ibland för att göra sig märkvärdiga. Hon drog alla fyrtiosju fjäderfän med sig, och det blev förstås ett liv som gjorde att öronen kunde ramlat av och blivit svarta på väg ned.
Förstås blev den lille gossen, som bara är drygt fem månader, absolut skräckslagen! Han grät och var stel i kroppen, och det hjälpte inte att mamma tröstade och mormor försökte se skojig ut på alla vis. Han blev verkligen skiträdd, stackarn.
Hönsen lugnade sig sedan jag tillrättavisat dem med bröd, och ungen tystnade och tittade förstummad på dem. Han tyckte inte att det var så värst kul, kan man gissa!
Jag gick ut och hämtade vatten, i en nästan hel tiolitershink. Den är hel på det viset att den håller vattnet på plats, men själva bågen, som utgör handtagen har gått av på mitten.
Det gör inte så mycket, det går att bära ändå, man får bara hålla lite hårt om bägge ändar, så märks det knappt att den är trasig.
Terry satt på huk inne i hönslagårn, med Max på knät! Han var allvarlig, inte road alls egentligen. Sin tjocka stickade mössa hade han på huvudet och det var tur i oturen.
Jag började hälla upp vatten, i den uppochnedvända vattenautomaten, alldeles precis intill dem-tänkte att Max skulle tycka det var roligt att se och höra vattnet, för han gillar ju att bada. Han tittade inte åt mitt håll, han höll ögonen på de förhatliga hönsen, som nära nog skrämt honom till andnöd nyss.
Då gled handtagen ur händerna på mig! Jag tappade hinken på vattenautomaten och det blev en kaskad av vatten överallt- mest på Max! Men han hade iallafall mössan på sig, så han blev inte blöt i frisyren...mesti i hela ansiktet...
Det var inte bara vatten, vilket som helst! Det var vatten jag samlat i en tunna, takdroppsvatten som är ganska svinkallt!
Nu går det liksom inte att uttrycka mer i ord- hur situationen såg ut- och lät- får ni själva föreställa er.
Stackars stackars Max!
Dumma dumma mormor!
Men faktiskt, bara några minuter senare skrattade han åt mig igen, när jag gjorde några fånerier.
Jag tror han håller på att lära sig...
Historien om ett mycket speciellt specialbagage!
Det känns oroväckande tungt i pannan- hoppas att jag bara är lite trött, så det inte blir fart på sjukan igen! Känner att detta kommer att bli en LÅÅÅÅÅNG vecka...
Men på Lördag ska jag vara ledig, då måste jag leka med Max så att han inte glömmer sin mormor, som är så snäll och matar honom med sådant som är förbjudet i bruksanvisningen för bebisar!
Jag kom att tänka på något roligt förut och det var när Sambon och jag drog till Kanarieöarna i höstas, helt apropå. Han tröttnade på regnet och innan vi visste ordet av låg vi på en balkong och lapade sol och mådde gott. Så ser livet ut ibland!
Iallafall, när vi skulle till att packa inför resan, skickade Sambon mig till Rättvik för att införskaffa en ny resväska. Det tyckte jag var en mycket onödig investering. För det första så har vi väskor, om vi bara ger oss ut på jakt, i huset. Jag vet att de finns här, det gäller bara att hitta dem.
Gubben vidhöll att vi skulle ha en ny väska, för han ville inte ha den röda "tjejväskan", som skulle göra honom synlig i hela Europa med omnejd. Jag visste att den fanns här någonstans, men nej, det gick inte att övertyga honom.
När jag åkte till Rättvik, var jag och hälsade på en väninna, och vi kom förstås att tala om väskbestyret. "Ja men jag har flera bra väskor", sade hon och gav sig raskt upp på vinden och hämtade ned några.
Där fanns en jätteväska! Och då menar jag JÄTTEväska! "Oh så bra" sade jag, som inte är en globertrotter av samma kaliber som min gubbe. Nu kunde vi packa all vår packning i en väska, och slippa varsin...
Det går liksom hand i hand, att det är den manliga delen av ressällskapet, som bär väskan, om man bara har en, det säger sig självt, åtminstone i mitt ojämnlika sinne. Så är det och så bör det förbli och på så vis kommer allt att fortsätta vara bra!
Sambon frustade högljutt när jag kom hem med väskan! Rätt så grova okvädningsord fick väskan utstå, men tiden var knapp och någon illandes RÖD väska, kom inte på frånga, om än den var fasa fin och behändig på alla vis.
Det började redan när vi steg på tåget i Rättvik för att ta oss till Arlanda, där vi skulle övernatta på hotell.
Det finns bagagehyllor på tåg! Det gör det verkligen, ganska många till och med. Men ingen hylla passade för vår väska, han fick släpa och dra den över hela tåget, för att till sist hitta ett fack, mellan ett par säten och toaletten. Han muttrade förstås och jag uppmuntrade honom med glada tillrop!
Inte nog med att väskan var stor, och rätt ful också i ärlighetens namn. Den LÄT illa också! Det var små, små hjul under den, gjorda av bakelit, eller något annat rysligt hårt material, i vart fall var det inte gummi! När man drog den lät det som när man kör en centrifug full med spik och hästskor.
Jag tänkte fyndigt, när vi bytte tåg på en station och Sambon kom före mig, att jag kommer iallafall inte att tappa bort honom, det är bara att spetsa öronen. För väskan hördes från ena änden av perrongen till den andra, det är alldles sant.
Vi övernattade på Hotell Ibiz, det var mysigt och trevligt och morgonen därpå fick vi transport till Arlanda. En dam, som skulle till London delade bil med oss.
"Ska ni på mässa?" undrade hon.
"Nej, till Kanarieöarna" svarade Sambon artigt.
"Jaha. Jag tänkte på väskan- den är så speciell. Och stor"!
Om det är något som min gubbe inte gillar, så är det att sticka ut, att synas, att det ska märkas att han överhuvudtaget finns, så han uppskattade inte kommentaren men det låtsades han inte om, för han är artig och vänlig till sin natur. Nickade och hummade något förnumstigt till svar.
Men droppen kom när vi kom till Arlanda, till incheckningen!
Det var rätt lång väg dit och väskan skramlade sig mödosamt fram. På vissa ställen var golvet liksom refflat, och om hjulen tidigare dånat, så var det bara en fis i universum mot hur den lät när den drogs över refflorna! Det var verkligen öronbedövande, till och med med Arlandas öron mätt!
Den var faktiskt för stor att bära mer än några meter;då hade han tvingats till akrobatiska armövningar och det gick inte vid den tiden på morgonen. Sambon var lagom röd i synen när vi kom fram till disken och han lyfte upp väskan. Den rullade i väg så fint förbi damen som tog emot oss och...KADONG! Den fastnade i luckan där det var tänkt att den skulle glida in, smidigt och fint, som alla väskor bör när de ska på semester!
"Oj," sade damen,"den är visst för stor!"
Nähä!
"Ni får gå med den till Bandet för specialbagage A"!
"Vad är det?" undrade Sambon med egendomlig uppsyn. "Containeravdelningen?"
"Längst bort i terminalen, det är ganska långt, men ni kan inte missa det!"
Nä det hade vi inte tänkt heller, så vi skramlade vidare genom Arlanda, över stock och sten, som det lät!
Jag gick bakom och fnissade och hade fullt sjå att hålla reda på min lilla svarta ryggsäck, den skulle iallafall inte få åka med något specialbagageband A.
Därefter var vi kvitt väskan för några timmar! Flygresan gick fort och lätt trots att den tog mer än fem timmar.
Väl framme på Kanarieöarna ställde vi oss vid bagagebandet, vars skylt talade om att väskorna där, skulle komma från Arlanda. Alla stod där och väntade, över fyrahundra personer, det var ett stort plan vi kom med.
Vi väntade, och väntade! Och så väntade vi igen, en stund till. Inga väskor kom, och i mitt stilla sinne undrade jag om de missat att vårt specialbagage behövde ett eget band, så att det bildats en propp bakom den, när den fastnade i luckan in till terminalen.
Jag tänkte att DÅ, om aldrig förr kommer Sambon att skämmas, och han kommer aldrig någonsin mer ta med mig på någon utsocknes resa, inte ens till Leksand!
Iallafall, efter en bra lång stund begrep jag, såsom ensam tänkanre i flocken av turister, att något var fel; våra väskor måste komma någon annanstans!
Jag bröt mig ur stimmet och smög iväg och gluttade lite på de andra banden, där väskor flödade fritt. Och vad får jag se? Något som reser sig ståtligt, likt en frötall på hyggena Sambon skapar till skogs- högt över de andra små fjuttväskorna höjer sig vårt eget Specialbagage!
Det var i det närmaste en för mig, andlig upplevelse!
Jag armbågade mig genom skocken av folk, greppade väskan, fylld av adrenalin och glädjeyra och småsprang tillbaka till min egen flock.
Jag tyckte nog att det gick ett sus genom den väl samlade turistmassan, när jag kom löpande, mot dem och plötsligt rörde sig alla mot mig, och förbi mig, till bandet varifrån jag kom! Och så hade snart var man, en väska i sin hand. Tack vare mig och vårt Specialbagage.
Efter denna min bedrift, blev det dags att äntra bussen. Den rundaste chaufför jag sett i mitt liv, mötte oss för att stuva in våra väskor. Han verkade sur och liknade någon som i åratal har ätit upp maten för både frun och barnen, kanske även för husdjuren!
Han sade inte mycket- egentligen ingenting alls...Tog bara väskorna ur händerna på folk och stuvade in dem längst ned i bussens bagageutrymme.
Han flåsade en del, och svettades men annars var han tyst.
Tills det blev Sambons tur att lämna ifrån sig sitt Specialbagage.
På knackig engelska utbrast han käckt. "Har du cykeln med dig???"
Då dog inte Sambon riktigt, men nära var det!
Vi kom fram till hotellet och fick en härlig vecka- väskan gömdes i en garderob och den fick inte komma ut, förrän det var dags för hemresa. Då ställde jag den vid diskbänken i vår semesterlägenhet och gjorde en liten film om den, för att vi riktigt skulle kunna minnas den.
Nästa gång vi reser, är jag säker på att Sambon själv kommer att köpa en resväska, med eller utan mitt medgivande.
Betydligt bättre i humöret idag...
Jag har varit uppe sedan 5.30, vaknade och var pigg som en ärta. Fick börja min dag med att bära ut en död liten höna, som fått dö i hundrummet inatt, hade hoppats på att hon skulle piggna till, det gör de ibland fast man tror att det är kört, men inte denna gången.
Det var en av mina raraste hönor- hon hette Klipp-Inger, efter bygdens egen frisörska, eftersom lilla hönan hade en så fin frisyr som alltid låg rätt.
Man ska inte ta bort en höna förrän den verkligen är jättedöd, för vips kan de vara uppe och äta igen, men som sagt, inte denna gången, det var ledsamt.
Jag har snyggat till sextio ägg på morgonkulan också, de ska jag ha med till Boda och leverera till en god kund. Polera ägg är det mera givande i livet, de blir så fina att man blir varm i hjärtat av att se dem.
Så värst mycket behövs inte för att förgylla min vardag, som ni märker.
I med sista kaffet nu, bilen står igång ute och vill iväg!
Ha en finfin dag!
Måndagen blev inte som jag tänkt....
Istället får jag tillbringa tio timmar på Coopen....
Sambon säger att jag borde vara nöjd som har en gubbe som kan försörja oss båda, så att jag kan vara hemma och mata hönsen och köra ved.
Så känns det nu- ohhhh, vad jag inte har lust med Coopen, dumt att säga ja, när man menar nej!
Vanligtvis tycker jag nog att det är ganska roligt, även om det blivit bra mycket mindre timmar än jag hoppats på när en i personalen slutade för en tid sedan. Jag känner mig inte frisk ännu- så är det- antar att det är därför det tar emot så hemskt att gå dit. Den där skumma tröttheten och andfåddheten så fort man gör något.
När vi hade kört ved igår, sade gubben att jag såg ut som om jag kom från duschen!
Men jag håller på att hitta något som är bra mycket mera intressant att pyssla med, och då får de se sig om efter en annan kompis på Coopen. De fisiga timmarna som blir där, är egentligen inte värt besväret!
Eller så gör jag helt enkelt som gubben säger- stannar hemma och matar hönsen!
Dåligt humör idag, eller- kunden kommer definitivt inte att alltid ha rätt!
Utan kvarnen, stannar Lena!
Ved,ved och ved igen!
Ved är bra, för människan som inte behöver arbeta med sin kropp så mycket!
...och ved är bra för hästar som inte behöver använda sina hjärnor så mycket.Att stå still och vänta tillhör det som kräver en hel del konsentration...
