Vidare om långkallingar och lite annat...
Hos Hontass kan man läsa om hur hon numera fördriver tiden, struttandes runt i mina långkallingar, som jag så sorgsamt glömde kvar hos dem. http://hontass.blogg.se/
Hon trodde först att det var Sambons helikopterkalsonger, som finns omnämnda hos mig, i ett tidigare inlägg. Men nej, om det hade varit hans helikopterkalsonger hade hon direkt märkt det!
Jag använder dem jämt, om inte Sambon hinner få fatt på dem först, efter tvättmaskinen. De har en mycket egendomlig form, själva fronten, där helikoptern kan tänkas vara, är formad precis så, att man kan förstå att det verkligen finns en helikopter där inne, med rotorblad och allt. Jag tror att de är sydda så, liksom väl tilltagna för eventulla frestelser som kan sätta helikoptern i rörelse.
Ibland tänker jag mig inte för, jag går ju nästan jämt omkring i dessa kalsonger. Jag går ute på gården och skrotar i gummistövlar, går till postlådan, ibland en liten kissesväng med hundarna, och när jag möter folk minns jag inte alltid att jag har de spännande kalsongerna på mig. För om jag gjorde det, skulle jag försöka dölja själva den där snabelutstickaren mitt fram, hålla posten framför, eller vända mig mot diket.
Jag vet inte om det pratas om detta i byn...
Kalsongerna Hontass nu njuter av, är som hon berättade, från Bondens döda mor. Han och jag gick igenom hennes grejer för en tid sedan, och det fanns lite av varje som vi kunde använda. Han bekymrar sig inte, över att hans mor var kvinna om han hittar ett plagg som passar honom. Det går att använda, även om han ser rolig ut. Det som var för litet för honom, passade mig, däribland kallingarna.
Det var synd att de inte passade honom, för han hade behövt ett par nya. De han nu går omkring med, precis likt mig, struttande runt i byn, dock i träskor, inte gummistövlar, är inte särskilt hela. På vissa ställen hålls de ihop enbart av sömmarna, däremellan finns inget tyg. Än så länge håller de iallafall ihop kring helikoptern, den dagen de inte gör det längre, ska jag köpa honom ett par nya, för det vill jag inte se.
Han har varit bortrest några dagar och korna och jag har rett oss själva, det har varit skönt. Igår morse, när det var lördag, tänkte jag mig att ha lite sovmorgon, ställde klockan på sex, istället för fem. Men det var då alldeles bortkastat, för den timman ägnade jag åt att titta på klockan var femte minut, så jag kunde lika gärna gått upp och tittat på tv och druckit kaffe.
När jag kom till lagårn, såg jag direkt när jag slängde en blick genom mjölkrumsfönstret, att något var på tok där inne. Det låg en skyffel slängd över gången, det var koskit där det inte skulle vara. "OH NEJ" tänkte jag som vet hur det brukar se ut om en ko har kommit lös.
Jag gick in för att bedöma vidden av förödelsen, och mitt på foderbordet, mellan några förvånade ko-skallar, stod en liten liten kalvsluring. Han är bara ett par veckor och av rasen fjällko, så han är verkligen liten, vit och riktigt söt med sina svarta öron och långa ögonfransar. Han har inget namn än, men han kanske heter Egon, eller något. Bonden är bra på att finna namn. En gång hade han en elak get, som hette Lena....
Hur som helst kunde jag inte begripa hur den lilla pojken kunde ställa till så galet, jag menar, skithögarna i gången var inte gjorda av den lille killen.
Då fick jag se Fjälla kika fram, nere i andra änden av foderbordet. En vidunderligt stor kossa, för att vara fjällras, hon hade kommit lös och det kan ju hända ibland, det kan t o m vara jag som missat att binda henne, kvällen före så det är inget att bråka om, även om det är trist att ta rätt på eländet efter henne. Men hur den lille knarveln kommit ut, det är för mig en gåta. Boxen var ordentligt låst, så han kan inte kommit ut den rätta vägen, och gallret framtill, där han sticker ut huvudet när han ska äta, är inte större än att just huvudet kommer ut.
Att klämma sig ut, med fyra ben och kropp tycks fullständigt omöjligt, då återstår bara att han hoppat över väggarna. Men de är så höga, att om han skulle nå upp med framklövarna, kan han aldrig få kraft att få med sig bakstället....
Alltså måste Fjälla lyft ur honom, eller låst upp och låst igen dörren...eller tomten.
Jag släppte ut Fjälla så hon fick äta frukost i balen framför lagårn, jag fångade den lille, och det var lättare sagt än gjort, för han tyckte det var roligt att vara ute och springa. Sedan gick jag vidare in i getlagårn, för att se vad Fjälla ställt till med där, ALLA lösa djur måste in och välta skottkärran, som turligt nog var tom. En gång hände det när bonden inte orkat tömma den på kvällen. Då smakar det svavel i munnen på den som måste ta rätt på det.
Fjälla hade inte proppat i sig all pellets som var¨åtkomlig, det var tur, för de blir så sjuka då. Däremot hade hon levt rullan i det lager med ensillage som jag hade staplat i gången framför getterna. Jag hade lagt en stor hög på golvet, staplat två fullknökade korgar på ena sidan, och två på den andra, bara för att jag skulle slippa hålla på att gå ut och hämta ensillage på hela dagen. Det är så besvärligt, eftersom den ligger gömd under många lager plast som är fastsatt med sj-pallar, sparken, snöskyfflar, spett och annat som hindrar fåren från att gräva fram och skita ned fodret.
Det tar en halv dag att klä av ensillaget och ännu längre tid att klä på. Därför är det bra att ta ordentligt, när man ändå är där!
Nu låg fodret utspritt över golvet, på något ställe hade hon pinkat i det, så det fick bli strö åt Tor och Piraten, två tonårsslynglar som är mer eller mindre tokiga, av testosteron!
Jag tänkte att det kunde varit värre, ibland skiter de ned kossornas foderbord, och då måste man börja dagen med att knäskura, annars äter de inte. Nu var det bara den lille pojken som hade skvättat lite på ett par ställen, det räckte med att slå på vatten, och sopa lite noga, så var det rent.
Igårkväll var jag så trött, att jag somnade före nio. Det har varit en lång vecka, var bara ledig förra söndagen, sedan började en ny likadan vecka.
Det är iallafall skönt att vara trött av arbete, och inte av något annat.
Ha en finfin dag, Ni som läser.
Hon trodde först att det var Sambons helikopterkalsonger, som finns omnämnda hos mig, i ett tidigare inlägg. Men nej, om det hade varit hans helikopterkalsonger hade hon direkt märkt det!
Jag använder dem jämt, om inte Sambon hinner få fatt på dem först, efter tvättmaskinen. De har en mycket egendomlig form, själva fronten, där helikoptern kan tänkas vara, är formad precis så, att man kan förstå att det verkligen finns en helikopter där inne, med rotorblad och allt. Jag tror att de är sydda så, liksom väl tilltagna för eventulla frestelser som kan sätta helikoptern i rörelse.
Ibland tänker jag mig inte för, jag går ju nästan jämt omkring i dessa kalsonger. Jag går ute på gården och skrotar i gummistövlar, går till postlådan, ibland en liten kissesväng med hundarna, och när jag möter folk minns jag inte alltid att jag har de spännande kalsongerna på mig. För om jag gjorde det, skulle jag försöka dölja själva den där snabelutstickaren mitt fram, hålla posten framför, eller vända mig mot diket.
Jag vet inte om det pratas om detta i byn...
Kalsongerna Hontass nu njuter av, är som hon berättade, från Bondens döda mor. Han och jag gick igenom hennes grejer för en tid sedan, och det fanns lite av varje som vi kunde använda. Han bekymrar sig inte, över att hans mor var kvinna om han hittar ett plagg som passar honom. Det går att använda, även om han ser rolig ut. Det som var för litet för honom, passade mig, däribland kallingarna.
Det var synd att de inte passade honom, för han hade behövt ett par nya. De han nu går omkring med, precis likt mig, struttande runt i byn, dock i träskor, inte gummistövlar, är inte särskilt hela. På vissa ställen hålls de ihop enbart av sömmarna, däremellan finns inget tyg. Än så länge håller de iallafall ihop kring helikoptern, den dagen de inte gör det längre, ska jag köpa honom ett par nya, för det vill jag inte se.
Han har varit bortrest några dagar och korna och jag har rett oss själva, det har varit skönt. Igår morse, när det var lördag, tänkte jag mig att ha lite sovmorgon, ställde klockan på sex, istället för fem. Men det var då alldeles bortkastat, för den timman ägnade jag åt att titta på klockan var femte minut, så jag kunde lika gärna gått upp och tittat på tv och druckit kaffe.
När jag kom till lagårn, såg jag direkt när jag slängde en blick genom mjölkrumsfönstret, att något var på tok där inne. Det låg en skyffel slängd över gången, det var koskit där det inte skulle vara. "OH NEJ" tänkte jag som vet hur det brukar se ut om en ko har kommit lös.
Jag gick in för att bedöma vidden av förödelsen, och mitt på foderbordet, mellan några förvånade ko-skallar, stod en liten liten kalvsluring. Han är bara ett par veckor och av rasen fjällko, så han är verkligen liten, vit och riktigt söt med sina svarta öron och långa ögonfransar. Han har inget namn än, men han kanske heter Egon, eller något. Bonden är bra på att finna namn. En gång hade han en elak get, som hette Lena....
Hur som helst kunde jag inte begripa hur den lilla pojken kunde ställa till så galet, jag menar, skithögarna i gången var inte gjorda av den lille killen.
Då fick jag se Fjälla kika fram, nere i andra änden av foderbordet. En vidunderligt stor kossa, för att vara fjällras, hon hade kommit lös och det kan ju hända ibland, det kan t o m vara jag som missat att binda henne, kvällen före så det är inget att bråka om, även om det är trist att ta rätt på eländet efter henne. Men hur den lille knarveln kommit ut, det är för mig en gåta. Boxen var ordentligt låst, så han kan inte kommit ut den rätta vägen, och gallret framtill, där han sticker ut huvudet när han ska äta, är inte större än att just huvudet kommer ut.
Att klämma sig ut, med fyra ben och kropp tycks fullständigt omöjligt, då återstår bara att han hoppat över väggarna. Men de är så höga, att om han skulle nå upp med framklövarna, kan han aldrig få kraft att få med sig bakstället....
Alltså måste Fjälla lyft ur honom, eller låst upp och låst igen dörren...eller tomten.
Jag släppte ut Fjälla så hon fick äta frukost i balen framför lagårn, jag fångade den lille, och det var lättare sagt än gjort, för han tyckte det var roligt att vara ute och springa. Sedan gick jag vidare in i getlagårn, för att se vad Fjälla ställt till med där, ALLA lösa djur måste in och välta skottkärran, som turligt nog var tom. En gång hände det när bonden inte orkat tömma den på kvällen. Då smakar det svavel i munnen på den som måste ta rätt på det.
Fjälla hade inte proppat i sig all pellets som var¨åtkomlig, det var tur, för de blir så sjuka då. Däremot hade hon levt rullan i det lager med ensillage som jag hade staplat i gången framför getterna. Jag hade lagt en stor hög på golvet, staplat två fullknökade korgar på ena sidan, och två på den andra, bara för att jag skulle slippa hålla på att gå ut och hämta ensillage på hela dagen. Det är så besvärligt, eftersom den ligger gömd under många lager plast som är fastsatt med sj-pallar, sparken, snöskyfflar, spett och annat som hindrar fåren från att gräva fram och skita ned fodret.
Det tar en halv dag att klä av ensillaget och ännu längre tid att klä på. Därför är det bra att ta ordentligt, när man ändå är där!
Nu låg fodret utspritt över golvet, på något ställe hade hon pinkat i det, så det fick bli strö åt Tor och Piraten, två tonårsslynglar som är mer eller mindre tokiga, av testosteron!
Jag tänkte att det kunde varit värre, ibland skiter de ned kossornas foderbord, och då måste man börja dagen med att knäskura, annars äter de inte. Nu var det bara den lille pojken som hade skvättat lite på ett par ställen, det räckte med att slå på vatten, och sopa lite noga, så var det rent.
Igårkväll var jag så trött, att jag somnade före nio. Det har varit en lång vecka, var bara ledig förra söndagen, sedan började en ny likadan vecka.
Det är iallafall skönt att vara trött av arbete, och inte av något annat.
Ha en finfin dag, Ni som läser.
Ännu en nattchock- det händer titt som tätt!
Min nattsömn kan man inte klaga på- inte heller på Sambons. Men ibland har han för sig saker när han sover! Det första halvåret när vi bodde tillsammans, väcktes jag ibland av att han skrek, och slog omkring sig, och när jag väckte honom, fick jag veta att han plågades av mardrömmar, med monster som bet sig fast och liknande. Det händer inte längre, det var flera år sedan sist.
Men ibland händer det att jag vaknar av att han ligger och klappar mig på rumpan, eller ryggen, eller någon annan åtkomlig kroppsdel. Jag märker att han gör det i sömnen, men efter en stund blir klappandet mer intensivt, så att jag undrar om han drömmer om att han står och klappar sin häst!
Snart börjar det likna smisk och då drar jag öronen åt mig och kravlar längre bort på min sida.
Jag konfronterade honom med detta när vi vaknade.
"Du smiskar faktiskt mig, när vi sover!"
"Oj då- blir du sexuellt upphetsad då?"
"Näää, vet du vad...."
"Vad gör du då?"
"Spelar död!"
"Öhh, jaha, kan du inte väcka mig istället?"
"Nä vet du vad.....!"
"Kommer du ihåg när jag klippte till dig med flugsmällaren en gång!"
"Det ska gudarna veta och det är jag arg för än..."
"Men det var en fluga på ditt huvud då..."
"Man slår inte till den man älskar med en flugsmällare i huvudet, och inte på stjärten heller!"
Oh vad han är gullig, min gubbe. Just nu är han ute och skjuter in en bössa, han hade gjort av med 50 skott, när jag tittade ut sist.
Skatorna börjar bli våryra, de stjäl hönsens mat, och allt annat de kommer åt. Under mig ligger Kelly, skräckslagen, för hon hör skotten utifrån, även om bössan är utrustad med ljuddämpare.
Hon är iallafall bäst på att hålla undan fåglarna, det lärde hon sig förra sommaren.
Nämen nu måste jag fortsätta med maten!
Nyss lade jag sillar i blöt, dem ska vi äta i morgon. Men när jag blötlagt dem, rullade jag en cig, utan att tvätta händerna; jag hade använt gaffel till fisken, och trodde i min enfald att fingrarna inte kommit i kontakt med dem.
Sedan gick jag ut och rökte- det smakade FISK på allra äckligaste vis....
Men ibland händer det att jag vaknar av att han ligger och klappar mig på rumpan, eller ryggen, eller någon annan åtkomlig kroppsdel. Jag märker att han gör det i sömnen, men efter en stund blir klappandet mer intensivt, så att jag undrar om han drömmer om att han står och klappar sin häst!
Snart börjar det likna smisk och då drar jag öronen åt mig och kravlar längre bort på min sida.
Jag konfronterade honom med detta när vi vaknade.
"Du smiskar faktiskt mig, när vi sover!"
"Oj då- blir du sexuellt upphetsad då?"
"Näää, vet du vad...."
"Vad gör du då?"
"Spelar död!"
"Öhh, jaha, kan du inte väcka mig istället?"
"Nä vet du vad.....!"
"Kommer du ihåg när jag klippte till dig med flugsmällaren en gång!"
"Det ska gudarna veta och det är jag arg för än..."
"Men det var en fluga på ditt huvud då..."
"Man slår inte till den man älskar med en flugsmällare i huvudet, och inte på stjärten heller!"
Oh vad han är gullig, min gubbe. Just nu är han ute och skjuter in en bössa, han hade gjort av med 50 skott, när jag tittade ut sist.
Skatorna börjar bli våryra, de stjäl hönsens mat, och allt annat de kommer åt. Under mig ligger Kelly, skräckslagen, för hon hör skotten utifrån, även om bössan är utrustad med ljuddämpare.
Hon är iallafall bäst på att hålla undan fåglarna, det lärde hon sig förra sommaren.
Nämen nu måste jag fortsätta med maten!
Nyss lade jag sillar i blöt, dem ska vi äta i morgon. Men när jag blötlagt dem, rullade jag en cig, utan att tvätta händerna; jag hade använt gaffel till fisken, och trodde i min enfald att fingrarna inte kommit i kontakt med dem.
Sedan gick jag ut och rökte- det smakade FISK på allra äckligaste vis....
En liten hälsning från Mor Hontass:
De flesta av de som funnit min blogg, måste tro att jag inte längre lever. Jag lever, men inte så mycket! Har börjat jobba heltid på allvar- det innebär fyra timmar på förmiddagen och lika många på eftermiddagen/kvällen. Däremellan åker jag hem och gör inte så mycket! Det är nackdelen med kossor, de ska mjölkas två gånger om dagen.
Bondens kor har aldrig varit bortskämda med regelbundna mjölkningstider, senaste halvåret har de varit inställda på att jag kommer klockan sju på morgonen, men kvällen har varit som vanligt- de går hem till ladugården, men vet aldrig när bonden kommer ut för att mjölka.
Under bara några dagar har de lärt sig att även kvällarna är exakt i tiden, när de ser eller hör min bil, går de hem. I eftermiddags åkte jag i sambons picup, det var länge sedan de såg den, men ändå kände de igen den, och gick hem!
Jag har just duschat, sambon tycker att jag luktar konstigt! Jag tänker inte berätta det för honom, men jag har tvättat hela min skitiga lekamen med juversåpa- ärligt stulen ur en dunk under diskbänken i mjölkrummet. Vi hade slut på tvål hemma, och bättre att tvätta sig med än juversåpa, det finns inte! Mina spenar blev blanka och halkiga som aldrig förr!
Ska jobba i helgen också, nu går det på autopilot, det stör mig inte, det är bara några timmar, sedan är jag hemma igen, och så några timmar till och hemma.
Fast det är klart, att det borde ju finnas annat man kan göra....men inte just nu! Just nu mår jag så väl med kossorna, kossor har alltid varit det jag gillat mest i livet.
MEEEEEEN, jag borde läsa bloggar! Sanningen är den att det enda jag gör vid datorn, är att läsa Dalademokraten och en liten titt i Falukuriren! Jag bara orkar inte, och när jag inte gör det, skäms jag som tusan, och vågar inte läsa, precis som om någon sitter och kollar mig, och bannar mig när jag inte är där.
Det betyder inte att jag inte är intresserad- det betyder bara att jag har fullt upp att klara ut mitt liv! Var sak har sin tid, heter det ju.
För en liten tid sedan gick jag och lade mig klockan sju på kvällen, jag var totalt utmattad. Nu är det bättre, jag kan faktiskt vara uppe till 22.00, men jag har inte ork att engagera mig i saker och ting.
Ständig och idiotisk vansinnig värk gör inte saken lättare, men den får jag oavsett om jag jobbar eller ej, så det tjänar inget till att kämpa för en förtidspension. Bättre att jobba, ha ont och vara rätt så glad, än att ligga hemma, vara deppig och ha lika förbannat ont! Bra med ett jobb, där det inte gör något om man går omkring och ser ut som om man druckit ättika, det är bara Lola, en dum kossa, som blir förbannad när hon ser mig! Fast det beror inte på mig, vill jag tro iallafall.
Hon var ett psykfall innan hon fick sin kalv, fick stryk av alla andra kossor, stod skrämd i ett hörn av hagen och sket på sig av fasa.
Efter att hon kalvat slog hormonerna henne i frontalloben, eller någon annan lob, vad vet jag- det kanske var flera. Hon attackerar alla, med onda ögon siktar hon in sig på vad som helst, även mig och var gång jag ska sätta på henne- alltså sätta på mjölkmaskinen- måste jag ta av mig glasögonen, för att inte få dem söndersparkade! Mina ben är blå, och jag drömmer mardrömmar om nätterna.
Lola, denna försagda och förskräckta lilla kviga, som fick stryk av alla!
Sådan vill jag bli, problemet är bara att det var flera decennier sedan, jag var kviga, så min tid är nog ute. Jag får förbli ett förskrämt psykfall, som skiter på sig av fasa i ett hörn av hagen...
Nähä, kära vänner, om det nu finns någon kvar som tittar i min blogg, nu ska jag lägga mig för natten, klockan fem hoppar jag upp igen!
Ord på vägen, hört på P1 en dag:
"Det går ingenstans så underligt till, som i världen...."
Bondens kor har aldrig varit bortskämda med regelbundna mjölkningstider, senaste halvåret har de varit inställda på att jag kommer klockan sju på morgonen, men kvällen har varit som vanligt- de går hem till ladugården, men vet aldrig när bonden kommer ut för att mjölka.
Under bara några dagar har de lärt sig att även kvällarna är exakt i tiden, när de ser eller hör min bil, går de hem. I eftermiddags åkte jag i sambons picup, det var länge sedan de såg den, men ändå kände de igen den, och gick hem!
Jag har just duschat, sambon tycker att jag luktar konstigt! Jag tänker inte berätta det för honom, men jag har tvättat hela min skitiga lekamen med juversåpa- ärligt stulen ur en dunk under diskbänken i mjölkrummet. Vi hade slut på tvål hemma, och bättre att tvätta sig med än juversåpa, det finns inte! Mina spenar blev blanka och halkiga som aldrig förr!
Ska jobba i helgen också, nu går det på autopilot, det stör mig inte, det är bara några timmar, sedan är jag hemma igen, och så några timmar till och hemma.
Fast det är klart, att det borde ju finnas annat man kan göra....men inte just nu! Just nu mår jag så väl med kossorna, kossor har alltid varit det jag gillat mest i livet.
MEEEEEEN, jag borde läsa bloggar! Sanningen är den att det enda jag gör vid datorn, är att läsa Dalademokraten och en liten titt i Falukuriren! Jag bara orkar inte, och när jag inte gör det, skäms jag som tusan, och vågar inte läsa, precis som om någon sitter och kollar mig, och bannar mig när jag inte är där.
Det betyder inte att jag inte är intresserad- det betyder bara att jag har fullt upp att klara ut mitt liv! Var sak har sin tid, heter det ju.
För en liten tid sedan gick jag och lade mig klockan sju på kvällen, jag var totalt utmattad. Nu är det bättre, jag kan faktiskt vara uppe till 22.00, men jag har inte ork att engagera mig i saker och ting.
Ständig och idiotisk vansinnig värk gör inte saken lättare, men den får jag oavsett om jag jobbar eller ej, så det tjänar inget till att kämpa för en förtidspension. Bättre att jobba, ha ont och vara rätt så glad, än att ligga hemma, vara deppig och ha lika förbannat ont! Bra med ett jobb, där det inte gör något om man går omkring och ser ut som om man druckit ättika, det är bara Lola, en dum kossa, som blir förbannad när hon ser mig! Fast det beror inte på mig, vill jag tro iallafall.
Hon var ett psykfall innan hon fick sin kalv, fick stryk av alla andra kossor, stod skrämd i ett hörn av hagen och sket på sig av fasa.
Efter att hon kalvat slog hormonerna henne i frontalloben, eller någon annan lob, vad vet jag- det kanske var flera. Hon attackerar alla, med onda ögon siktar hon in sig på vad som helst, även mig och var gång jag ska sätta på henne- alltså sätta på mjölkmaskinen- måste jag ta av mig glasögonen, för att inte få dem söndersparkade! Mina ben är blå, och jag drömmer mardrömmar om nätterna.
Lola, denna försagda och förskräckta lilla kviga, som fick stryk av alla!
Sådan vill jag bli, problemet är bara att det var flera decennier sedan, jag var kviga, så min tid är nog ute. Jag får förbli ett förskrämt psykfall, som skiter på sig av fasa i ett hörn av hagen...
Nähä, kära vänner, om det nu finns någon kvar som tittar i min blogg, nu ska jag lägga mig för natten, klockan fem hoppar jag upp igen!
Ord på vägen, hört på P1 en dag:
"Det går ingenstans så underligt till, som i världen...."
Vinterutflykt och dåligt bloggsamvete!
Jag får bara inte till det där bloggandet, det blir inte av, fast att jag skulle vilja. Och det värsta är att jag knappt läser andras bloggar heller! Jag vet inte vad som händer. Och efter ett tag har jag kommit efter så mycket att det tar jättelång tid att läsa ikapp!
Här är iallafall härlig vinter fortfarande, som i resten av landet vad jag förstår. Vi selade hästen igår, knöt märren bakom släden och for iväg. Det var så underbart och stillsamt, hundarna sprang med, den lille terriern långt, långt före och collien mellan bakbenen på märren. Hunden tordes inte springa förbi Turbo, som drog släden, hon vet att han är livsfarlig för allt som är litet. Hennes förmåga att läsa av hästars humör verkar annars inte så väl utvecklat. Märren försökte att glo på henne, sitt allra hemskaste gloende, och med slickade öron, för att hunden skulle förstå att utrymmet mellan hennes bakben, inte var ämnat för henne.
Jag vet inte varför hunden ska springa där, hon gör det när man rider också, om hon blir trött eller ängslig! Oavsett hur hemsk märren ser ut, gör hon ingen skada på hunden, hon finner sig i att hon är där, även om det inte ser ut så. Det måste nog vara så att hunden känner sig trygg, för min Kelly är något av det känsligaste som finns! Där hon känner sig trygg, där är man verkligen trygg!
Nu är det en vecka sedan vi kom hem från Hontass-familjen! Det var så roligt att vara där, alla är så underbara där, inte minst den lilla lilla ApelsInez! Tänk vilken förmån att få växa upp bland så mycket ungar och hundar, hon kommer att bli en tuffing, den lilla fetknoppen!
Idag går Vasaloppet, vilken galen tillställning! Rättviks marknad är vanvettig, men Vasaloppet är värre! Jag har tv:n på, ska höra hur många som dör i starten!
Nyss har jag varit ute och släppt ut hästarna. Våra hästar- eller rättare sagt- sambons häst- rymmer hela tiden, så grannen får ringa klockan sex på morgonen och tala om att hästen är på deras ladugårdsplan. Nu är det dessutom så illa galet, att vår lilla promillestig mellan gårdarna, är avstängd av en snödriva som är många meter hög, det finns inte en chans att ta sig fram, inte ens utan häst, utan för att hämta hem hästen måste man gå runt halva byn, på den rätta vägen! Inte på den lätta vägen alltså! Och arg är jag då, hela tiden, och när jag väl hämtat hem hästen, har jag inte en aning om var han har gått igenom tråden, utan är tvungen att släppa honom ändå, och åka till jobbet.
Första morgonen när jag släppte ut dem från stallet, var jag nogrann. Tog båda i grimma och gick med dem ned till hagen. Andra morgonen var jag mindre noga, jag tog en märren i grimma och den andre fick gå lös. Så har jag gjort några mornar nu, men i morse släppte jag dem båda och som jag gissade knatade märren iväg åt fel håll, hon är inte lika lättflörtad som Turbo, vad det gäller mat.
Hon struntade i mina lockrop och gick och tittade på skottkärran och traktorn, kollade lite på min bil, men då gick jag och hämtade en pelletshink och skramlade med. Turbo är irriterad på henne när hon gör så där, för han vet att det finns pellets i hagen, men har inte tillräckligt med självförtroende för att gå dit själv.
När jag skramlade kom hon som skjuten ur en kanon, sedan bar det av ned i hagen- frestelsen blev för stor.
De gillar verkligen inte att vara inomhus om natten. Stallet är öppet, så de ser världen utanför, klaustrofobin blir inte alltför hemsk. Märren finner sig i det mästa, men Turbo trivs inte så värst, det finns inte så mycket att hålla på med inomhus, inte så mycket att väsnas med! Han har ju en hel bokstavskombination, den killen, och gillar sånt som låter och skramlar, skulle gissa att vi snart kommer att få spika för hål i väggen!
Nu ska jag göra något av denna dagen, än vet jag inte vad! Sambon sover nog några timmar till, när han vaknar åker vi nog ut med hästarna igen, det är så mysigt!
Ha en finfin Söndag!
Här är iallafall härlig vinter fortfarande, som i resten av landet vad jag förstår. Vi selade hästen igår, knöt märren bakom släden och for iväg. Det var så underbart och stillsamt, hundarna sprang med, den lille terriern långt, långt före och collien mellan bakbenen på märren. Hunden tordes inte springa förbi Turbo, som drog släden, hon vet att han är livsfarlig för allt som är litet. Hennes förmåga att läsa av hästars humör verkar annars inte så väl utvecklat. Märren försökte att glo på henne, sitt allra hemskaste gloende, och med slickade öron, för att hunden skulle förstå att utrymmet mellan hennes bakben, inte var ämnat för henne.
Jag vet inte varför hunden ska springa där, hon gör det när man rider också, om hon blir trött eller ängslig! Oavsett hur hemsk märren ser ut, gör hon ingen skada på hunden, hon finner sig i att hon är där, även om det inte ser ut så. Det måste nog vara så att hunden känner sig trygg, för min Kelly är något av det känsligaste som finns! Där hon känner sig trygg, där är man verkligen trygg!
Nu är det en vecka sedan vi kom hem från Hontass-familjen! Det var så roligt att vara där, alla är så underbara där, inte minst den lilla lilla ApelsInez! Tänk vilken förmån att få växa upp bland så mycket ungar och hundar, hon kommer att bli en tuffing, den lilla fetknoppen!
Idag går Vasaloppet, vilken galen tillställning! Rättviks marknad är vanvettig, men Vasaloppet är värre! Jag har tv:n på, ska höra hur många som dör i starten!
Nyss har jag varit ute och släppt ut hästarna. Våra hästar- eller rättare sagt- sambons häst- rymmer hela tiden, så grannen får ringa klockan sex på morgonen och tala om att hästen är på deras ladugårdsplan. Nu är det dessutom så illa galet, att vår lilla promillestig mellan gårdarna, är avstängd av en snödriva som är många meter hög, det finns inte en chans att ta sig fram, inte ens utan häst, utan för att hämta hem hästen måste man gå runt halva byn, på den rätta vägen! Inte på den lätta vägen alltså! Och arg är jag då, hela tiden, och när jag väl hämtat hem hästen, har jag inte en aning om var han har gått igenom tråden, utan är tvungen att släppa honom ändå, och åka till jobbet.
Första morgonen när jag släppte ut dem från stallet, var jag nogrann. Tog båda i grimma och gick med dem ned till hagen. Andra morgonen var jag mindre noga, jag tog en märren i grimma och den andre fick gå lös. Så har jag gjort några mornar nu, men i morse släppte jag dem båda och som jag gissade knatade märren iväg åt fel håll, hon är inte lika lättflörtad som Turbo, vad det gäller mat.
Hon struntade i mina lockrop och gick och tittade på skottkärran och traktorn, kollade lite på min bil, men då gick jag och hämtade en pelletshink och skramlade med. Turbo är irriterad på henne när hon gör så där, för han vet att det finns pellets i hagen, men har inte tillräckligt med självförtroende för att gå dit själv.
När jag skramlade kom hon som skjuten ur en kanon, sedan bar det av ned i hagen- frestelsen blev för stor.
De gillar verkligen inte att vara inomhus om natten. Stallet är öppet, så de ser världen utanför, klaustrofobin blir inte alltför hemsk. Märren finner sig i det mästa, men Turbo trivs inte så värst, det finns inte så mycket att hålla på med inomhus, inte så mycket att väsnas med! Han har ju en hel bokstavskombination, den killen, och gillar sånt som låter och skramlar, skulle gissa att vi snart kommer att få spika för hål i väggen!
Nu ska jag göra något av denna dagen, än vet jag inte vad! Sambon sover nog några timmar till, när han vaknar åker vi nog ut med hästarna igen, det är så mysigt!
Ha en finfin Söndag!
