morhontass

När jag skulle börja att klippa min hund idag, blev hon inte så glad. Hon är den snällaste jag känner och det gör mig ont att jag oftast är så klumpig med saxen. Man kan säga att det gör nog mer ont i henne än i mig.

Än här, än där blir det små blodiga fläckar, någon gång piper hon till men hon ligger kvar, eller sitter eller står vilket det nu är hon gör. Klorna är svåra på henne, fast de är vita och det är för att pulpan alltid ligger väldigt nära spetsen. Ibland är det omöjligt att låta bli att klippa blod.

Någon gång emellanåt, när veterinären tar tandsten eller så, snaggar vi ned naglarna till förskräckelse, likväl växer pulpan ned på direkten. Jag tror att det beror på att hon är rätt smärt-okänslig. För annars skulle tårna göra ont på henne när hon springer på grus, och pulpan skulle dra sig tillbaka, så som sig bör.

Trots att hon blir ledsen och besviken när jag klipper blod, håller hon alltid fram sin tass så fint. Eller så ligger hon på sidan. Blundar och hoppas att det tar slut snart.

När jag nu skulle klippa henne med den fina maskinen som jag lånat av en väninna, Marina, så blev hon som sagt bekymrad och ville ligga i soffan och sova. Med maskinen blir det ju inget blod, inte i skinnet iallafall men hon förstod inte det.

Jag mutade henne: "Om du är snäll och lägger dig här så ska vi cykla runt Ockerån när det är klart"....Hon funderade nog en stund och cykla är det roligaste hon vet, så okay då.

Det tog ganska lång stund att klippa, eftersom jag gör ganska täta pauser. Jag har svårt att sitta på golvet någon längre stund, och så får ju Kelly vila sig, och äta godis.

Efter ett par timmar var vi klara. Att jag lovat henne en cykeltur hade jag redan glömt. Nu stod regnet som spööööön i backen, och klockan var kväller redan och björn och varg är rörligare än på dagen, får man anta.

Hur som helst; jag tänkte inte ens på cykeln, jag klädde på mig ytterkläder och tänkte gå en liten kantarell-promenad nedanför hästhagen bara. Typ tio minuter bara, det hinner man bli ordentligt blöt på. Särskilt en nysnaggad hund kommer att frysa.

Jag gick bakom ladugården och förbi hästarnas ligghall när jag upptäckte att bara den lille Jack var med. Jag ropade och ropade men hon kom inte, hon som annars är lyhörd och lydig som bara den.

Jag vände tillbaka och tänkte att hon ville nog inte vara ute men när jag kom upp till huset satt hon där. Intill min cykel....Hon huttrade lite, men reste sig och började vifta sådär förväntansfullt på svansen som hon gör när hon ska springa med häst eller cykel.

Det regnade verkligen för mycket, och hon hade inte mått bra av att bli så kall, inte den allra första stunden efter klippningen iallafall. Jag fick ta henne i koppel, tills vi kommit av gården, för hon vägrade lämna cykeln...

Lilla rara Kelly!

I morgon ska vi cykla, DET lovar jag....

   Lilledotter Terry och jag for till Willys i Mora för att handla.

   Under vecka 31 går det inte att handla i Rättvik, det går förresten inte att göra någonting i Rättvik, mer än att åka bil. Och helst en gammal sådan, för under vecka 31 infaller  Classic Car week!

   Roligt för dem med intresset- vi andra håller oss hemma eller åker till Willys i Mora om maten tryter.

   I affären stötte vi på kvinnan som kunde varit min like. Fast hon såg ut som hon gjorde i affären, och när jag ser ut så där håller jag mig helst hemma...nästan alltid....om inget oförhappandes händer, så att jag måste ila iväg utan bh....Man kan faktiskt glömma den! Särskilt när man som jag, använder mig av Tv-shops Air-bra! BH:n som är så lätt att den flyger iväg om man knyter en ballong i den. Så det aktar jag mig  noga för.

   Hur ska man då kunna veta om den är av eller på??

   Hur som helst- jag skriver inte detta på något nedlåtande vis mot damen, hon var som hon var helt enkelt! Med en lång grå t-shirt och två enorma "airbags" framme på. Som för att hålla någorlunda styrsel på behagen, hade hon klämt remmen till handväskan under den ena, så att den liksom framträdde extra tydligt och fint.

   Man får förmoda att de gjort ett gott jobb under sina år, och förtjänade sin frihet, för runt omkring Matriarken florerade flera stycken avkommor, i olika storlekar.

   I skaran fanns också en Einar. Vi såg aldrig Einar, vi har ingen aning om hur den lille gossen såg ut, men jag antar att det kan ha varit något som liknade Max, när han och jag skulle handla på Hemköp en gång. Och han försvann, med händerna fulla av jordgubbar.

   Jag såg damen och hennes telningar vid mjölk-kylen första gången! De valde bland produkterna och mamman frågade stilla: "Har någon sett Einar?"

   Ingen hade sett Einar, och jag tänkte inte så mycket mera på det, just då. Men efter en stund var det det enda vi hörde i affären: "EINAR- HAR NÅGON SETT EINAR?" "VAR ÄR EGENTLIGEN EINAR?"

   Sedan kunde det vara tyst ett par hyllor framöver och jag kunde koncentrera mig på det jag var där för. Men så ljuder det igen, likt en siren på tysta havet:

   "EIIIIINAR!!!!!!!!!!!!!! VAR ÄR DU EINAR?" "Kan ni kolla var Einar är, flickor? Han var vid glassen förut!"

   Flickkören ljuder i sin sopran-stämma: "EIIINAR! KOM FRAM; VI MÅSTE BETALA NU!!!!!!!!!!!"

   Det tog inte slut där, för Einar kom aldrig fram, inte vad vi kunde se iallafall. Jag ska inte upprepa alla dessa Einar, som skallades ut över Willys i Mora, för det kommer att bli tjatigt och ingen vill läsa mera.

   När jag stod i kön, vimsade den söndrade familjen fortfarande omkring; inte på något sätt oroade, nej då, de verkade vara helt bekväma i den uppkomna situationen.

   Tanken slog mig, att de faktiskt aldrig hade haft med sig sin Einar in i butiken. Vem vet om han blev glömd i bilen, man kanske förutsatte att han redan rusat iväg, innan bildörren ens öppnades? Såna ungar finns. Det vet jag av egen erfarenhet.

   Kanske han knatat över vägen, till Zoo-affären, för att titta på papegojor. Eller till Mc Donalds för att få sig ett skrovmål, av någon annan familj som inte kände till hur många barn de hade....

   Skojigt vore det att någon gång få veta vem denna lilla mannen var, som satte sådant liv och verksamhet i en ganska tråkig Willys-butik i Mora.

Åsså dessa magiska små ägg! Aldrig i livet att jag kommer att upphöra att förundras över deras innehåll.

   Jag hade en höna som tjänstvilligt lade sig på ett knippe ägg. Jag stoppade dit några stycken när jag såg att hon ville ruva. Jag upptäckte att hon just ruggat, och höll på att sätta nya fjädrar; det är inte riktigt rätt tid att ruva då, eftersom de är ganska försvagade. Oavsett om det är fjäder eller päls man sätter nytt, så tar det på krafterna.

   Jag tänkte att hon kommit så långt fram i fjädersättningen att hon skulle orka men det gjorde hon inte. Efter halva tiden hade hon plötsligt lagt sig i fel rede, så äggen låg nakna och kalla. Jag vet inte om de legat så hela natten, men jag lyfte tillbaka hönan på dem.

   När jag sedan kom från jobbet ett par dagar senare, gick jag in direkt för att titta till henne. Då hade hon legat still, några dagar men nu hade hon flyttat sig igen. Äggen var fortfarande kalla. De kunde ha varit utan värme ända sedan kvällen före, eftersom jag inte var in till dem på morgonen som jag annars brukar.

   Jag hittade inte hönan först men sedan fann jag henne ihopkrupen i ett hörn, alldeles borta. Jag lyfte fram henne till vattnen och strödde lite mat och hoppades på det bästa. Ofta räcker det med höns. Det är bra med dem, för det finns bara två alternativ- antingen dör de eller så överlever de! Lätt som en plätt!

   Äggen var jag säker på att de var förlorade, men som alltid kastar jag inget utan vetskap, så de åkte i kläckaren! När dagen för beräknad kläckning kom, hördes inte ett liv där i, och inte nästa dag heller. Ägg går sällan över tiden- jag brukar kunna gissa nästan på klockslaget när de ska kläckas. Vad jag inte tänkte på nu, var att de varit kalla sammanlagt minst ett dygn, och alltså måste de stannat av i sin utveckling. Det tar ju en stund både att kyla ned sig och att värma upp, och tre dygn extra var det som behövdes för att äggen skulle börja pipa.

   Och så i morse, så var den första där. En liten tufsig en, aningen punk-aktig i sin frisyr. Och om allt går vägen kommer det ett par syskon till, för det knaprar i när jag lägger örat mot de andra äggen. Något är det alldeles tyst i, och något skvalpar det röta i. Men så är det i vanliga kullar också, inte alla får chansen. Men de som blir, de gör mig alldeles varm och glad.

   Glad att livet finner utvägar, när allt ser hopplöst ut.

   Hör bara så poetisk och lyrisk de små liven gör mig....

   Inom kort ska jag adoptera ut dem till mamman i ladugården, som bara fått två ungar. De föddes igår, och de nya borde gå att smussla under henne efter mörkrets inbrott och hon inget märker. För räkna är hönor rätt kass på; de märker vare sig om man lägger till eller drar ifrån. Tuppar kan iallafall räkna till sju, en del räknar till tio och en enda Hedemora-tupp har jag, som kan räkna till tretton= antalet hönor de lyckas skrapa ihop till sin flock.

   Dålig matematiker innebär automatiskt att man kanske inte får mer än två hönor....men det rättar till sig med åren, så som det gör ibland med vilket folk som helst.

Näpp, här går inte att sitta längre, när solen skiner och dagen är ledig. Hänga Terrys tvätt kanske?