Detta är vad sambon gör på sin semester...
Ikväll var bara kycklingarna vakna, dagtid är även ryggen full med stora höns, vet inte hur han burit sig åt, men han tycker det är roligt! Och kycklingarna med....
Hur kan något så hemskt hända?
Dagen idag, började inte så bra. Jag var tröttare än trött, trots att jag sovit på fäboden, och sluppit åka bil. Jag låg i sängen och åt smörgås och drack kaffe, och tänkte att livet nog skulle bli roligare om en stund. Det blev inte roligare, tvärtom.
När jag eldar i pannmuren för att få varmvatten till att diska mjölkledningen med, värmer jag först upp, en liten skvätt, som jag ska ha att tvätta kornas spenar med. När jag tagit det, fyller jag grytan till lite mer än hälften. En vattenslang hänger behändigt intill som man lägger över kanten och väntar.
Just det, man väntar om man har något vett i huvudet, jag har det inte.
Jag lider av att jag alltid måste göra något, aldrig stå stilla, vid vattnet brukar jag faktiskt göra det för det tar inte långa stunden, innan det är klart.
Men nu fick jag krypningar i benen av att stå där och glo, så jag tänkte att jag går och matar fåren och kvigorna bakom ladugården. Det skulle vara en lagom lång stund, sedan skulle vattnet vara klart.
Under den korta stund jag var borta, hann jag glömma vad min huvudsyssla var och vad gör jag? Börjar mjölka korna!!!
Jag har tre maskiner, det tar en stund- ganska lång, märkte jag att få på alla. Det som tar tid är ju tvättningen av spenarna, och jag mjölkar ur en skvätt i en paddel för att kolla så ingen juverinflammation ligger och ruvar. Sedan ska det torkas torrt innan maskinen kommer på.
Den första kossan är skapligt elak, hon tänker ta livet av mig varje dag, och har gjort sönder mina glasögon en gång. Och krökt bågen flera gånger! Nu tar jag av dem när jag ska mjölka henne. Hon tar en stund extra att få på.
De andra två tog ju också sin tid och när jag väl fått på alla tre, tänkte jag mig ut och ta ett bloss, det tillhör morgonrutinen.
Ve och fasa och förbannelse, vad får jag se??
Pannmuren fullständigt översvämmad, vatten hade runnit ut på vedförrådet, men inte nog med det! Fanskapet hade VÄLT! Tippat bakåt! Inte ramlat omkull helt, men bra nära!
Tredje benet har sedan urminnes tider, balanserat på en vinglig sten, som inte ens är platt, den är toppig liksom. Om man ska ställa en pannmur rakt, varför tar man då inte en platt sten, utan en som är helt missformad?? Det är bara bonden som gör på det viset! Av tyngden av allt vatten, vickade idiotstenen naturligtvis.
På något sätt hade det kommit in vatten i själva eldstaden och det blev ett elände att få fart på någon eld. Trotts ihärdig användning av tändvätska och torrt småträ, så ville det bara glöda! Jag fick absolut och totalt panik.
Men som genom något konstigt under, hade jag kokvarmt vatten, lagom tills jag mjölkat klart.
Där tjurarna går är stenmuren trasig så de kan kliva rakt ut, om det inte varit för en eltråd som är dragen innanför. Väldigt bra är det att de inte går ut, och inte heller kalvarna. Nu är jag full av ironi.
De äckliga oklippta fåren är där och springer in och ut för att stjäla all mat de kan hitta, och de river med sig eltråden, som de inte ens känner i den väldiga ullen. Häromnatten hade småkalvarna gått ut genom det trasiga staketet och hittat sina mammor. De går annars med en sjuk ko, som låter dem dia. Men det är klart att mamma är ju ändå bäst.
De hade diat så skiten stod som en blöt kvast ur deras rumpor och jag arresterade dem, innanför gärdesgården, vid min stuga. Sedan drog jag dubbla trådar på elstängslet, för att de inte skulle kunna gå ut igen, när jag släppte dem i rätta hagen, dagen efter, när deras magar lugnat sig och de fick äta igen.
Stig- killen som tillsammans med sin fru- sköter rulljansen med besökande turister, hade haft mysigt sällskap hela dagen av de små kalvarna! Några barnfamiljer var på besök, och det var naturligtvis ett glädjeämne för barnen att få klappa en livs levande liten kalv.
Kalvarna hade skött sig exemplariskt, och när jag kom tillbaka på eftermiddagen, var Stig ifärd med att stänga igen hantverksladan för kvällen. Precis när han vände ryggen till, hade en av kalvarna klivit in i "sommarköket", det utrymme som härbärgerar allt som behövs för att kunna sköta ett hushåll och kaffeservering.
Väl inne, rörde det tydligen om, i den välfyllda magen, och kalven hävde ur sig, som det såg ut iallafall- hela sitt innehåll. Det var alltså flytande, helt flytande.......
Det fina gamla trägolvet var strax täckt av en ljusgul sörja och stanken var verkligen fulländad.
Man kan säga att ungen är av det moderna slagen- äter ute och skiter inne....
Igår besökte jag Lilledotter, på hennes jobb i lantbruksskolans ladugård.
Där vill jag jobba, det säger jag bara. Dra lite dynga här och där, trycka på någon knapp, sitta vid datorn...mjölkar gör roboten, det verkar vara ett jobb som passar mig precis.
Jag sms:ade bonden idag: "Om inte fåren dör snart, byter jag jobb"!
"vadå"? kom det tillbaka.
Jag berättade om att de släpper ut tjurarna och kalvarna, det korta sms:et innhöll mer svordomar än vettiga ord. När jag skickat iväg det, slog det mig att det inte var det värsta så jag skickade ett nytt:
"Och pannmuren välte och tog in vatten, så jag har gjort eld med knäna hela morgonen"
Svaret kom direkt:
"Jag är hos dig, i mina tankar!" Och så en liten glad gubbe som avslutning.
Jag skickade en gubbe som gjorde en ful min tillbaka.
Nähä, nu är det dags att samla ihop sin lekamen igen, vi ska åka till Rättvik och äta på Hantverksbyn, sambon och jag. Han tar mc:n så jag kan åka direkt till jobbet sedan.
Behöver vara ledig snart....jag var ledig i onsdags, det känns som en evighet.....
När jag eldar i pannmuren för att få varmvatten till att diska mjölkledningen med, värmer jag först upp, en liten skvätt, som jag ska ha att tvätta kornas spenar med. När jag tagit det, fyller jag grytan till lite mer än hälften. En vattenslang hänger behändigt intill som man lägger över kanten och väntar.
Just det, man väntar om man har något vett i huvudet, jag har det inte.
Jag lider av att jag alltid måste göra något, aldrig stå stilla, vid vattnet brukar jag faktiskt göra det för det tar inte långa stunden, innan det är klart.
Men nu fick jag krypningar i benen av att stå där och glo, så jag tänkte att jag går och matar fåren och kvigorna bakom ladugården. Det skulle vara en lagom lång stund, sedan skulle vattnet vara klart.
Under den korta stund jag var borta, hann jag glömma vad min huvudsyssla var och vad gör jag? Börjar mjölka korna!!!
Jag har tre maskiner, det tar en stund- ganska lång, märkte jag att få på alla. Det som tar tid är ju tvättningen av spenarna, och jag mjölkar ur en skvätt i en paddel för att kolla så ingen juverinflammation ligger och ruvar. Sedan ska det torkas torrt innan maskinen kommer på.
Den första kossan är skapligt elak, hon tänker ta livet av mig varje dag, och har gjort sönder mina glasögon en gång. Och krökt bågen flera gånger! Nu tar jag av dem när jag ska mjölka henne. Hon tar en stund extra att få på.
De andra två tog ju också sin tid och när jag väl fått på alla tre, tänkte jag mig ut och ta ett bloss, det tillhör morgonrutinen.
Ve och fasa och förbannelse, vad får jag se??
Pannmuren fullständigt översvämmad, vatten hade runnit ut på vedförrådet, men inte nog med det! Fanskapet hade VÄLT! Tippat bakåt! Inte ramlat omkull helt, men bra nära!
Tredje benet har sedan urminnes tider, balanserat på en vinglig sten, som inte ens är platt, den är toppig liksom. Om man ska ställa en pannmur rakt, varför tar man då inte en platt sten, utan en som är helt missformad?? Det är bara bonden som gör på det viset! Av tyngden av allt vatten, vickade idiotstenen naturligtvis.
På något sätt hade det kommit in vatten i själva eldstaden och det blev ett elände att få fart på någon eld. Trotts ihärdig användning av tändvätska och torrt småträ, så ville det bara glöda! Jag fick absolut och totalt panik.
Men som genom något konstigt under, hade jag kokvarmt vatten, lagom tills jag mjölkat klart.
Där tjurarna går är stenmuren trasig så de kan kliva rakt ut, om det inte varit för en eltråd som är dragen innanför. Väldigt bra är det att de inte går ut, och inte heller kalvarna. Nu är jag full av ironi.
De äckliga oklippta fåren är där och springer in och ut för att stjäla all mat de kan hitta, och de river med sig eltråden, som de inte ens känner i den väldiga ullen. Häromnatten hade småkalvarna gått ut genom det trasiga staketet och hittat sina mammor. De går annars med en sjuk ko, som låter dem dia. Men det är klart att mamma är ju ändå bäst.
De hade diat så skiten stod som en blöt kvast ur deras rumpor och jag arresterade dem, innanför gärdesgården, vid min stuga. Sedan drog jag dubbla trådar på elstängslet, för att de inte skulle kunna gå ut igen, när jag släppte dem i rätta hagen, dagen efter, när deras magar lugnat sig och de fick äta igen.
Stig- killen som tillsammans med sin fru- sköter rulljansen med besökande turister, hade haft mysigt sällskap hela dagen av de små kalvarna! Några barnfamiljer var på besök, och det var naturligtvis ett glädjeämne för barnen att få klappa en livs levande liten kalv.
Kalvarna hade skött sig exemplariskt, och när jag kom tillbaka på eftermiddagen, var Stig ifärd med att stänga igen hantverksladan för kvällen. Precis när han vände ryggen till, hade en av kalvarna klivit in i "sommarköket", det utrymme som härbärgerar allt som behövs för att kunna sköta ett hushåll och kaffeservering.
Väl inne, rörde det tydligen om, i den välfyllda magen, och kalven hävde ur sig, som det såg ut iallafall- hela sitt innehåll. Det var alltså flytande, helt flytande.......
Det fina gamla trägolvet var strax täckt av en ljusgul sörja och stanken var verkligen fulländad.
Man kan säga att ungen är av det moderna slagen- äter ute och skiter inne....
Igår besökte jag Lilledotter, på hennes jobb i lantbruksskolans ladugård.
Där vill jag jobba, det säger jag bara. Dra lite dynga här och där, trycka på någon knapp, sitta vid datorn...mjölkar gör roboten, det verkar vara ett jobb som passar mig precis.
Jag sms:ade bonden idag: "Om inte fåren dör snart, byter jag jobb"!
"vadå"? kom det tillbaka.
Jag berättade om att de släpper ut tjurarna och kalvarna, det korta sms:et innhöll mer svordomar än vettiga ord. När jag skickat iväg det, slog det mig att det inte var det värsta så jag skickade ett nytt:
"Och pannmuren välte och tog in vatten, så jag har gjort eld med knäna hela morgonen"
Svaret kom direkt:
"Jag är hos dig, i mina tankar!" Och så en liten glad gubbe som avslutning.
Jag skickade en gubbe som gjorde en ful min tillbaka.
Nähä, nu är det dags att samla ihop sin lekamen igen, vi ska åka till Rättvik och äta på Hantverksbyn, sambon och jag. Han tar mc:n så jag kan åka direkt till jobbet sedan.
Behöver vara ledig snart....jag var ledig i onsdags, det känns som en evighet.....
Traditioner är till för att följas!
Så har det än en gång hänt! Kära vännen från barndomen- även om vi inte just umgicks då- har varit på besök med sin fina familj! Det är en tradition vi kommer att hålla fast vid!
Anki- alias http://www.undertoppluvan.blogspot.com/ , Per och David har varit på besök hos mig, på fäboden. Jag hoppas och tror att de fick en härlig upplevelse!
Anki
Per
...och David! Snygga killen!!!
Medan jag mjölkade korna, gjorde de sig hemmastadda, samt tände grillen i det härliga eldhuset, som är gammalt som jorden själv, men som tidigare stått på en annan plats i Dalarna.
Vi åt så gott, satt och språkade en stund, drack lite vin och några öl, sedan gick vi till sängs. Familjen i storstugan, och jag i min pig-kammare. Det sista jag sade innan jag stängde dörren var, att den här kan gå i baklås....Låset är av ett gammaldags enkelt slag, där man för en järn-ten in i en sorts märla. Om man inte låser måste man ha dörren vidöppen och det är klart, att det hade ju gått det med. Hur som helst låste jag, det brukar gå bra.
På natten, blev Per kissnödig- man vill gärna bli det efter någon öl eller två. Dörren var baklåst som bara den. Pelargonerna flög från fönsterbrädan, och ut fick han hoppa, genom fönstret. Man får ju tänka att det var bra att vi bodde på nedre botten och inte tre våningar upp....
Min klocka ringde inte på morgonen, eftersom jag glömt att ändra mitt "återkommande alarm". Jag skulle ha kryssat i lördag. Det gjorde nu inte så mycket, eftersom jag vaknar av mig själv, grejen var bara det att jag var ohyggligt kissnödig, efter att ha sovit en hel natt med öl i blåsan. Jag rusade upp, slet i dörren, slog på låset som satt tvärfast. Intill farstun, där jag stod och krökte knäna, finns ett förråd. Jag fick för mig att jag sett en lucka i väggen där, slet upp dörren och visst fanns det en lucka att hoppa ut igenom...
Jag ska iallafall skaffa en potta, en riktigt gammaldags potta att ha under pigsängen.
Morgonmjölkningen flöt på utan bekymmer. Sedan diskade jag, vännerna vaknade och visade sig samt började böka med att få ordning på det vi rört till under kvällen.
När jag diskat mjölkledningen och skulle börja köra igenom rent sköljvatten, hörde jag att vacuumpumpen gjorde ett ljud som den inte borde. Man kan leva utan nästan allting utom luft och vacuumpumpar!!!!
Jag sprang till knappen för att slå av det som höll på att gå sönder, men innan jag hann trycka, small det så att jag trodde att hela fjuset (lagårn) skulle flyga i luften.
Vacuumpumpar går aldrig sönder men OM de gör det, så är det på en lördag eller söndag när det inte finns några reparatörer. På något egendomligt vis fick jag tag på en reparatör i Rättvik, som kopplat sitt telesvar fel. Jag kom till hans personliga, istället för företagets. Jag skulle blivit hänvisad till Uppsala om det varit rätt. Killen hade semester, kom från Turkiet häromdagen, men han hörde på min röst på telesvar, att jag var knäckt.
Han ringde upp mig, och var sådär avskyvärt trevlig och snäll, som jag skulle vilja vara själv jämt. "Visst jag kommer inom en timma...."
Jag vågade inte kyssa honom när han kom, även om han inbjöd till det!
Här är iallafall hans bil! Jag älskar åsynen av den!
Remskivan, där drivremmen sitter fast, hade lossnat, det var ett ganska enkelt fel, men omöjligt att åtgärda utan de rätta verktygen. Jag hade fått hålla på tills kvällen med att få bort skyddsplåten bara....
Jag ska skicka in "Dagens ros" till Joel, min frälsare och vän!
Nu ska jag gå och lägga mig, upp i svinottan och åka de fyra milen till jobbet---men rackarns skönt att slippa åka dit på eftermiddagen imorgon....
Nattinatt gott folk
Anki- alias http://www.undertoppluvan.blogspot.com/ , Per och David har varit på besök hos mig, på fäboden. Jag hoppas och tror att de fick en härlig upplevelse!
Anki
Per
...och David! Snygga killen!!!
Medan jag mjölkade korna, gjorde de sig hemmastadda, samt tände grillen i det härliga eldhuset, som är gammalt som jorden själv, men som tidigare stått på en annan plats i Dalarna.
Vi åt så gott, satt och språkade en stund, drack lite vin och några öl, sedan gick vi till sängs. Familjen i storstugan, och jag i min pig-kammare. Det sista jag sade innan jag stängde dörren var, att den här kan gå i baklås....Låset är av ett gammaldags enkelt slag, där man för en järn-ten in i en sorts märla. Om man inte låser måste man ha dörren vidöppen och det är klart, att det hade ju gått det med. Hur som helst låste jag, det brukar gå bra.
På natten, blev Per kissnödig- man vill gärna bli det efter någon öl eller två. Dörren var baklåst som bara den. Pelargonerna flög från fönsterbrädan, och ut fick han hoppa, genom fönstret. Man får ju tänka att det var bra att vi bodde på nedre botten och inte tre våningar upp....
Min klocka ringde inte på morgonen, eftersom jag glömt att ändra mitt "återkommande alarm". Jag skulle ha kryssat i lördag. Det gjorde nu inte så mycket, eftersom jag vaknar av mig själv, grejen var bara det att jag var ohyggligt kissnödig, efter att ha sovit en hel natt med öl i blåsan. Jag rusade upp, slet i dörren, slog på låset som satt tvärfast. Intill farstun, där jag stod och krökte knäna, finns ett förråd. Jag fick för mig att jag sett en lucka i väggen där, slet upp dörren och visst fanns det en lucka att hoppa ut igenom...
Jag ska iallafall skaffa en potta, en riktigt gammaldags potta att ha under pigsängen.
Morgonmjölkningen flöt på utan bekymmer. Sedan diskade jag, vännerna vaknade och visade sig samt började böka med att få ordning på det vi rört till under kvällen.
När jag diskat mjölkledningen och skulle börja köra igenom rent sköljvatten, hörde jag att vacuumpumpen gjorde ett ljud som den inte borde. Man kan leva utan nästan allting utom luft och vacuumpumpar!!!!
Jag sprang till knappen för att slå av det som höll på att gå sönder, men innan jag hann trycka, small det så att jag trodde att hela fjuset (lagårn) skulle flyga i luften.
Vacuumpumpar går aldrig sönder men OM de gör det, så är det på en lördag eller söndag när det inte finns några reparatörer. På något egendomligt vis fick jag tag på en reparatör i Rättvik, som kopplat sitt telesvar fel. Jag kom till hans personliga, istället för företagets. Jag skulle blivit hänvisad till Uppsala om det varit rätt. Killen hade semester, kom från Turkiet häromdagen, men han hörde på min röst på telesvar, att jag var knäckt.
Han ringde upp mig, och var sådär avskyvärt trevlig och snäll, som jag skulle vilja vara själv jämt. "Visst jag kommer inom en timma...."
Jag vågade inte kyssa honom när han kom, även om han inbjöd till det!
Här är iallafall hans bil! Jag älskar åsynen av den!
Remskivan, där drivremmen sitter fast, hade lossnat, det var ett ganska enkelt fel, men omöjligt att åtgärda utan de rätta verktygen. Jag hade fått hålla på tills kvällen med att få bort skyddsplåten bara....
Jag ska skicka in "Dagens ros" till Joel, min frälsare och vän!
Nu ska jag gå och lägga mig, upp i svinottan och åka de fyra milen till jobbet---men rackarns skönt att slippa åka dit på eftermiddagen imorgon....
Nattinatt gott folk
Oväder!
Lilla Lickan vågar sig ut efter att jag muntrat upp henne om att hon iallafall inte kommer att drunka! Myggan, till höger, tvivlar!
Igår var det en dum dag. Jag gick upp fyra, som vanligt när jag sover hemma, och vid halv fem drog ett åskväder in. Det var lite för nära, så jag kröp ned hos sambon, och väckte honom. Det är aldrig till stor tröst, för han är lika rädd som jag. Jag försökte ligga med huvudet under täcket, för att jag skulle slippa se eländet, men det var för varmt, så jag lade en kudde över huvudet istället. Det var till föga nytta, eftersom sambon vid varje blixt, hoppade till, trots att han blundade.
Strömmen försvann och jag insåg att det är lika bra att åka till jobbet, jag kunde vare sig titta på tv eller dricka mera kaffe, för det var slut!
På jobbet strålade solen, det fanns överhuvudtaget ingen luft den dagen och när jag senare på eftermiddagen på nytt skulle ge mig av hemifrån, såg vi att ett åskoväder måste härja, fyra mil bort, just dit jag skulle, till jobbet.
Jag åkte och när jag skulle klättra med bilen de sista 5 kilometrarna upp för brantaste backen ni kan föreställa er, så kom jag bara 800 meter, där låg två jättebjörkar omkullslagna över vägen.
Inget annat att göra än att ta sig förbi dem, in i skog och ris, med foppatofflor och myror, och vandra vidare de sista fyra kilometrarna. Uppför, kan jag berätta.
Men nu sken solen, och det var äckligare luft än på länge. Jag ringde några samtal för att ta reda på om någon fanns vid fäboden, men alla var borta på någon försäljningsdag, med fäbodprodukter. Nu är det inte bara läskigt för att det är uppför. Det är läskigt mest för att en björnhona med ungar varit synlig i närheten, och framför det föresten- älgen som jag brukar se ibland- är jag än mer rädd för! För att inte tala om det stora, svarta och avlånga djur, som bonden såg försvinna in bland täta skogen, en dag när han kom med bil.
När t o m han är bekymrad och undrar vad det kan ha varit, då blir jag skraj. Jag hoade på mitt vanliga vis, som jag gör när jag är själv i skogen! Och även när jag har sällskap.
Sista två kilometrarna är en raksträcka! Man ser dit världen ändar! Lilledotter ringde, vi pratade en stund om eländet som skulle bli, när jag slutat jobbet och måste gå till bilen igen. Samma väg, fast i skymning, när allt skumt vaknar, särskilt knotten skrämde mig mest, eftersom jag endast var iklädd linne och kortbyxor....
Jag kom fram, tog in getter och kalvar först, mjölkade och matade dem. Kalvarna får getmjölken, det är praktiskt.
Sedan älgade jag iväg över vallen, ned till ladugården, där korna väntade! När jag mjölkat en stund, kom en konstig stockholmare, med guld och tingeltangel + en polska. De berätade att trädet över vägen, var uppsågat och borta. De erbjöd mig skjuts för att hämta min bil. Ibland har man tur.
(Lägg märke till att när vi flyttade upp korna i Juni, fick de själv välja platser, som de sedan behåller hela sommaren. Fjällkorna ville stå till vänster, Rödkullorna till höger. Endast Gåva, som skadade sitt ben i ett tidigare inlägg, fick inte plats bland de vita. Men hon är tuff som tusan, och klarar att stå i mitten av den röda raden)
När jag närmade mig slutet av mjölkningen, drog åskvädret in igen. Jag skyndade mig, allt vad jag kunde, för att vara ensam på skallberget, är inte det man helst vill.
Får vara ledig idag, det är så skönt att ingenting göra!
Zack och Bedabritta- bilden gick inte in i full storlek! Saknar min lille dräng
Vill ni se en stjärna...?
Nästan nakenchock...
Lilla Myggan- hon heter så för att hon faktiskt är liten- blev lite klen igår. Hon är en svart och vit fjällko, som vanligtvis glufsar i sig sin pelletsgiva med god aptit, precis som mjölkkor ska, för att kunna mjölka bra.
Jag funderade vad som var felet, ingenting syntes på mjölken, testade varje spene med en reagensvätska, CMT, där man kan se direkt om juvret är inflammerat, sk Mastit. Men provet var okay, så jag tänkte att det var obalans i systemet på henne, ibland blir det så.
I morse ville hon inte komma in alls. Stod och hängde borta på parkeringen, och lyssnade inte när jag ropade. Jag gick ut och ledde in henne i halsbandet, hon följde motvilligt med. Hon nosade inte ens på maten och hon kändes aningen kall i skinnet.
Jag tempade henne, och hon var låg, 38.1. 38.2 är den lägsta temp en ko bör ha, bäst är mellan 38.5 - 38.8 ca.
Hon behöver energibalans, konstaterade jag morskt. Det är inte roligt att ge en ko energibalans. Man blandar 0.3 l balans med vatten tills man har en liter. Man använder en vanlig plastflaska. Detta har jag gjort ett otal gånger genom åren och lärt mig att man blir blöt! Innan man lyckats pressa ned flaskan så långt ner i halsen, att det känns som om den ska försvinna, så spottar och fräser kossan. Hon kastar sig åt alla håll, försöker vrida loss sitt huvud som är fastklämt under min vänsterarm, och vänstra handen är instoppad i munnen för att hålla den öppen.
Innan jag började tog jag av mig kläderna! Nåja, undertill hade jag bikini, så det var inte så allvarligt som det låter. Jag preparerade kossan, och blev som jag väntat, ganska blöt och kladdig, så jag gick ut och tvättade mig i pannmurens varma vatten. Så var jag som ny igen och tog på mig kläderna.
Bonden kom efter ett tag:
"Har du haft av dig kläderna?" var det första han sade.
Jag undrade hur i allsindagar han kunde veta det, hade han spejat på mig bakom vedboden?
"Du har satt linnet ut och in och bakochfram! Sist jag såg dig var det rättvänt!"
ÅÅÅ så dumt, jag är 47 år men det händer fortfarande att mina kläder blir fel, utan att jag märker det. Tur att det var bonden som såg det, så jag slapp skämma ut mig för turister....
Jag funderade vad som var felet, ingenting syntes på mjölken, testade varje spene med en reagensvätska, CMT, där man kan se direkt om juvret är inflammerat, sk Mastit. Men provet var okay, så jag tänkte att det var obalans i systemet på henne, ibland blir det så.
I morse ville hon inte komma in alls. Stod och hängde borta på parkeringen, och lyssnade inte när jag ropade. Jag gick ut och ledde in henne i halsbandet, hon följde motvilligt med. Hon nosade inte ens på maten och hon kändes aningen kall i skinnet.
Jag tempade henne, och hon var låg, 38.1. 38.2 är den lägsta temp en ko bör ha, bäst är mellan 38.5 - 38.8 ca.
Hon behöver energibalans, konstaterade jag morskt. Det är inte roligt att ge en ko energibalans. Man blandar 0.3 l balans med vatten tills man har en liter. Man använder en vanlig plastflaska. Detta har jag gjort ett otal gånger genom åren och lärt mig att man blir blöt! Innan man lyckats pressa ned flaskan så långt ner i halsen, att det känns som om den ska försvinna, så spottar och fräser kossan. Hon kastar sig åt alla håll, försöker vrida loss sitt huvud som är fastklämt under min vänsterarm, och vänstra handen är instoppad i munnen för att hålla den öppen.
Innan jag började tog jag av mig kläderna! Nåja, undertill hade jag bikini, så det var inte så allvarligt som det låter. Jag preparerade kossan, och blev som jag väntat, ganska blöt och kladdig, så jag gick ut och tvättade mig i pannmurens varma vatten. Så var jag som ny igen och tog på mig kläderna.
Bonden kom efter ett tag:
"Har du haft av dig kläderna?" var det första han sade.
Jag undrade hur i allsindagar han kunde veta det, hade han spejat på mig bakom vedboden?
"Du har satt linnet ut och in och bakochfram! Sist jag såg dig var det rättvänt!"
ÅÅÅ så dumt, jag är 47 år men det händer fortfarande att mina kläder blir fel, utan att jag märker det. Tur att det var bonden som såg det, så jag slapp skämma ut mig för turister....
Utsikt från min pig-kammare!
Fäbopojkar...
I min och Zacks kammare på fäboden, hänger en tavla. Den är från början av 1900-talet. Motivet är några fäbodstugor och ett par kor, som mer liknar grisar, eller får!
Det sitter en prislapp på den, som på det mesta löstagbart inom området.
Jag sade till bonden att han inte fick sälja den, för jag vill köpa den i present till min lilla dräng, Zack.
"Jamen", sade bonden. "Jag vill helst inte sälja den, det är därför jag har hängt den i kammaren"!
"Dumskalle, häng fram den och ta bort prislappen då"!
"Om jag säljer den, ska det åtminstone vara till en speciell person"!
"Zack är en speciell person"!
"Jag vet! Det är därför allt blev så komplicerat nu"!
Jag sade åt honom att behålla tavlan och hojta till om han ångrar sig. Jag kan köpa den fina boken om fäbodar i Sverige.
Bonden sade också på ett så fint vis som bara han kan, att Zack har de verkligt rätta anlagen, för att kunna driva en fäbod, med djur och allt annat arbete, när han växt till sig lite.
Jag vet att bonden tycker att han själv är alldeles förträfflig, så jag hoppas att hans sympatier för Zack, inte grundar sig i, att han ser likheter med sig själv. Isåfall vill jag att Zack blir murare, eller tv reparatör eller något annat kreativt.
I två dagar har bonden hållit på med ett punkterat däck.
Jag fick sms igår:
"Har du punktering på burk?"
Jag svarade att jag inte hade det, att jag brukar skifta däcket som är trasigt. Punktering på burk är ju ett sånt där preparat man sprutar in i ventilen, så kan man köra ett slag till. Ibland kan man det, bonden kunde det inte. Han kan ingenting så han har kört på fälgen, med kreatursfinkan släpandes bakefter.
Han har en massa däck vid vinterbostaden, men han vet inte om det är någon luft i dem....
"KÖÖÖÖP EN KOMPRESSOR" skrek jag i sms:et
Ordet köp, är för övrigt ett svärord i bondens vokabulär, och svärord ska man inte använda.
Jag är piggare, efter att ha sovit i kammaren, slipper så mycket bilåkande. Åker hem till hundarna på förmiddagen bara, sedna sover jag kvar igen. Därefter börjar helgen, vet inte om jag tycker att det ska bli skönt, det är roligt att jobba nu, mycket turister på besök o s v.
Måste käka nu, och sedan iväg igen!
Hej Hej!
Det sitter en prislapp på den, som på det mesta löstagbart inom området.
Jag sade till bonden att han inte fick sälja den, för jag vill köpa den i present till min lilla dräng, Zack.
"Jamen", sade bonden. "Jag vill helst inte sälja den, det är därför jag har hängt den i kammaren"!
"Dumskalle, häng fram den och ta bort prislappen då"!
"Om jag säljer den, ska det åtminstone vara till en speciell person"!
"Zack är en speciell person"!
"Jag vet! Det är därför allt blev så komplicerat nu"!
Jag sade åt honom att behålla tavlan och hojta till om han ångrar sig. Jag kan köpa den fina boken om fäbodar i Sverige.
Bonden sade också på ett så fint vis som bara han kan, att Zack har de verkligt rätta anlagen, för att kunna driva en fäbod, med djur och allt annat arbete, när han växt till sig lite.
Jag vet att bonden tycker att han själv är alldeles förträfflig, så jag hoppas att hans sympatier för Zack, inte grundar sig i, att han ser likheter med sig själv. Isåfall vill jag att Zack blir murare, eller tv reparatör eller något annat kreativt.
I två dagar har bonden hållit på med ett punkterat däck.
Jag fick sms igår:
"Har du punktering på burk?"
Jag svarade att jag inte hade det, att jag brukar skifta däcket som är trasigt. Punktering på burk är ju ett sånt där preparat man sprutar in i ventilen, så kan man köra ett slag till. Ibland kan man det, bonden kunde det inte. Han kan ingenting så han har kört på fälgen, med kreatursfinkan släpandes bakefter.
Han har en massa däck vid vinterbostaden, men han vet inte om det är någon luft i dem....
"KÖÖÖÖP EN KOMPRESSOR" skrek jag i sms:et
Ordet köp, är för övrigt ett svärord i bondens vokabulär, och svärord ska man inte använda.
Jag är piggare, efter att ha sovit i kammaren, slipper så mycket bilåkande. Åker hem till hundarna på förmiddagen bara, sedna sover jag kvar igen. Därefter börjar helgen, vet inte om jag tycker att det ska bli skönt, det är roligt att jobba nu, mycket turister på besök o s v.
Måste käka nu, och sedan iväg igen!
Hej Hej!
Fäbojäntan....
...men inte som ni kommer ihåg henne...: O
I bakgrunden syns Gåva, en gammal skrabba, som jag tycker mycket om. Efter en katastrofal Fäboddag, bröt hon benet, får se om hon lever efter helgen. Här hade vi kämpat för att få hem henne, efter massor av smärtstillande och hejarop. Om jag ser sliten ut, beror det på att jag verkligen ÄR det.
Lägg märke till det snygga partytältet i förgrunden, det är tidsenligt....ser ut som om jag har en tomteluva på huvudet, men det är mitt finaste huckle....
I övermorgon åker Zack hem. Å vad det har varit roligt att haft honom här, vi har fått vara med om så mycket och jag kommer att sakna hans sällskap grymt! Han är en sån klok och fin pojke. Jag har fått beröm från var och varenda människa som kommit i kontakt med honom, för att han är så fin. Så mycket av berömmet kanske jag inte ska ta åt mig, men det är ju iallafall tack vare mig, som han finns. Gullungen.
Skulle lagt in bilder på honom också, men jag har inga, de finns hos http://hontass.blogg.se/
Jag höll på att städa i ett förråd bakom mjölkrummet, i fredags, innan dagen ändade i katastrof. Zack såg det som sitt ansvar att ta hand om och guida besökarna, vilket han gjorde med bravur. Jag kunde inte låta bli att lyssna när han kom in med en mamma med två små barn.
"Och här har vi ladugården, det är här vi tar in korna två gånger om dagen för att mjölkas. Mjölken kommer i ledningen här och ned i tanken genom röret."
Och så kom de tillbaka ut i mjölkrummet:
"Här är själva mjölktanken med sitt innehåll. Den rymmer fyrahundra liter mjölk, men sist mjölkbilen var här hade vi 520 liter"!
"Oj" sade mamman, "vad gör ni då"?
"Vi tar ur röret och fyller i krukor, och när mjölkbilen tömmer tanken häller vi i resten"...
Ett sus gick genom en imponerad skara...
Min lille pojke, han var så mån om att alla skulle ha det bra. Och om en särskild gubbe, lyssnat på honom, när Zack sade åt honom att han inte skulle gå ut med hunden bland korna om han inte ville bli anfallen, så hade en särskild gubbe ej blivit skadad, och hunden ej sprungit till skogs. Men kanske tyckte gubben att en tolvårings ord, inte vägde särskilt tugnt.
Nåja, alla andra som Zack sade till, lämnade hundarna vid husen och gick runt vallen, utan problem.
Allt detta skulle kräva en egen blogg, det finns en historia bakom kornas galenskap, om vi hade vetat hur tokigt det skulle bli, hade vi ställt in hela dagen.
Nä nu ska jag göra kväller, upp i svinottan igen, efter en fin helg!
Nattinatt
I bakgrunden syns Gåva, en gammal skrabba, som jag tycker mycket om. Efter en katastrofal Fäboddag, bröt hon benet, får se om hon lever efter helgen. Här hade vi kämpat för att få hem henne, efter massor av smärtstillande och hejarop. Om jag ser sliten ut, beror det på att jag verkligen ÄR det.
Lägg märke till det snygga partytältet i förgrunden, det är tidsenligt....ser ut som om jag har en tomteluva på huvudet, men det är mitt finaste huckle....
I övermorgon åker Zack hem. Å vad det har varit roligt att haft honom här, vi har fått vara med om så mycket och jag kommer att sakna hans sällskap grymt! Han är en sån klok och fin pojke. Jag har fått beröm från var och varenda människa som kommit i kontakt med honom, för att han är så fin. Så mycket av berömmet kanske jag inte ska ta åt mig, men det är ju iallafall tack vare mig, som han finns. Gullungen.
Skulle lagt in bilder på honom också, men jag har inga, de finns hos http://hontass.blogg.se/
Jag höll på att städa i ett förråd bakom mjölkrummet, i fredags, innan dagen ändade i katastrof. Zack såg det som sitt ansvar att ta hand om och guida besökarna, vilket han gjorde med bravur. Jag kunde inte låta bli att lyssna när han kom in med en mamma med två små barn.
"Och här har vi ladugården, det är här vi tar in korna två gånger om dagen för att mjölkas. Mjölken kommer i ledningen här och ned i tanken genom röret."
Och så kom de tillbaka ut i mjölkrummet:
"Här är själva mjölktanken med sitt innehåll. Den rymmer fyrahundra liter mjölk, men sist mjölkbilen var här hade vi 520 liter"!
"Oj" sade mamman, "vad gör ni då"?
"Vi tar ur röret och fyller i krukor, och när mjölkbilen tömmer tanken häller vi i resten"...
Ett sus gick genom en imponerad skara...
Min lille pojke, han var så mån om att alla skulle ha det bra. Och om en särskild gubbe, lyssnat på honom, när Zack sade åt honom att han inte skulle gå ut med hunden bland korna om han inte ville bli anfallen, så hade en särskild gubbe ej blivit skadad, och hunden ej sprungit till skogs. Men kanske tyckte gubben att en tolvårings ord, inte vägde särskilt tugnt.
Nåja, alla andra som Zack sade till, lämnade hundarna vid husen och gick runt vallen, utan problem.
Allt detta skulle kräva en egen blogg, det finns en historia bakom kornas galenskap, om vi hade vetat hur tokigt det skulle bli, hade vi ställt in hela dagen.
Nä nu ska jag göra kväller, upp i svinottan igen, efter en fin helg!
Nattinatt
Fäboliv och oväder!
Zack o och jag lever fäbodliv. Zack är alltså äldsta barnbarnet,12 år, även känd som en av Hontass ( http://hontass.blogg.se/ ) avkommor.
Igår blev det en lite speciell kväll! Vi grejade som vanligt med kvällsmjölkning och utfodring, när svarta moln plötsligt drog in och lade sig tillrätta ovanför våra huvuden, högst upp på Skallberget, där fäboden ligger.
Skallberget- av namnet kan man tyda ut att det smäller ordentligt när det åskar. För några år sedan blev ca 20 får ihjälslagna av blixten mitt ute på vallen, där de sökt skydd under ett av de få jättegranarna som står kvar. Även två mongoler- ja ni läste rätt, två jättesmå människor från Mongilet dammades i backen, men klarade sig oskadda, tack och lov.
Igår började det iallafall att dundra, men värre än dundret var nästan regnet, som inte var något regn, utan ett totalt Niagarafall från ovan. Den gamla timrade ladugården, har ett plåttak och mot det dånade dropparna, så åskaljudet nästan inte hördes. Men blixtarna såg vi, och jag ropade till Tor med sin hammare, att han måste hålla igen tills dess jag mjölkat klart, så inte strömmen försvinner.
Jag hann, och jag sade åt bonden att han fick ta disken, och vakta mjölkbilen, eftersom vi har mer mjölk än tanken rymmer och måste fylla de sista 50-100 litrarna i krukor. Mjölkchaffisen får egentligen inte ta något som varit utan för det slutna systemet, men de brukar vara bussiga. Sist kom en sommarvikarie till chaffis, som var skitgrinig och sur, men han tippade iallafall mjölken i tanken så den kom med. Jag sade till Bonden att jag vägrar ta strid en gång till med den sure killen, som knappast ens klarade att backa upp sitt ekipage till ladugården.
(F ö är mjölkbilen större än ladugården, det ser rätt kul ut när man ser det på bild)!
Hur som helst skulle Bonden sköta disk och chaffis medan Zack och jag skulle ta hand om getter och kalvar i andra änden av vallen. Vi skulle ha fem liter råmjölk med oss som skulle blandas med getmjölk sedan jag mjölkat dem. Jag värmde råmjölken i pannmuren, i sin kruka, efter en stund stoppade jag ned handen, vispade runt och kände om det var rätt temperatur. Det var det, och jag smetade av handen mot byxorna, som jag alltid gör med allt som är kladdigt. (Kan berätta att det Zack är mest imponerad av i ladugården, det är att HYGIENEN är så noggrann...) allting är ju relativt...
Därefter tog vi fart, Zack och jag och rusade ut i bilen, som stod parkerad bara några meter från ladugården. Vi slängde oss in, undan regnet och alla rutor i bilen var fullständigt igenimmade. Vi såg precis ingenting, och jag - som ínte är smartare än Hontass själv, som torkar rutor med babyservetter så det blir en enda smet - torkade rutan med baksidan av min mjölkiga hand och sedan försvann alla eventuella möjligheter till fri sikt.
Vi åkte ändå, jag kan vägen med alla sina stenar och hålor, i kompakt mörker om så behövs.
Väl uppe vid Törnstugan och get/kalvstallet lugnade regnet sig plötsligt, och åskan. Vi samlade ihop ett par småkalvar och band in dem där de skulle vara. Sedan lockade vi getter, de brukar komma som skjutna ur kanoner från alla håll i skogen, men nu hörde vi inte ens deras livliga skällor som hänger om halsen. Någonstans långt långt borta hörde jag lilla Beda-Britta bräka svagt, men inte ens hon kom, som älskar folk bättre än getter. Hon är ensam killing kvar, och de större är rätt taskiga mot henne.
Vi gick iväg långt långt bort, hittade flocken som inte ägnade oss en enda blick. De åt och åt, som om de aldrig sett mat förr, de hade ju stått still en timma under buskar och träd, undan regnet. Nu höll de på att svälta ihjäl! Getter är ju getter, det kommer man inte ifrån.
Beda-Britta blev glad! Hon finns föresten på bild med Zack i Hontass blogg, som jag länkat till i början av inlägget. Hon följde oss tillbaka, vi hämtade pellets och stängde in henne i hennes bo, och så gick vi tillbaka till de andra, för att skramla med mathinken.
Men då brakade det löst igen, samtidigt kom ett sms från bonden att strömmen var borta. Han kunde inte diska! Så skönt för honom då- då fick ju jag göra det sedan.
Vi sprang, Zack och jag för att finna skydd under nåt tak, det ligger små lador lite varstans på vallen. En enorm blixt brakade rakt ned i backen en bit upp på vallen och det small så allt skakade. Då var vi inte stora, men Zack var inte rädd, bara jag som kunde frammana bilden av tjugotalet döda får, och två medvetslösa, jättesmå mongoler när jag ville, eller inte ville.
Det var snabbt över, det var bara Tor som ville berätta att han visste var vi fanns...
Vi fick hem getterna, band fast dem, mjölkade, matade alla sex kalvar och stängde in de som skulle vara inne. Sedan fick vi ta i tu med det som bonden lämnat efter sig i ladugården, dvs all disk....
Därefter skulle vi in i vår kammare och bädda ned oss bakom förhängena i de väggfasta bingarna. Då kom ett sms från bonden.
"Vill ni komma upp och äta smörgås och dricka te?"
Jag var lite sur och svarade att vi just skulle gå till sängs, så vi avstod.
Efter en stund, när han tänkt efter hur han skulle formulera sig för att få mig att ge efter, kom ett nytt sms:
"Det finns köpe-te om ni vill ha"!
Jag suckade och sade till Zack att det är bäst att gå upp, så det gjorde vi. Det blev en trivsam kväll, fast jag var trött så ögonen kroknade.
Vid 22 var vi på vår kammare igen, Zack fullproppad med vetenskap om urminnes tider. Både han och jag pratade i sömnen, så vi skrattade åt varandra. Han hade drömt att han ägde hela fäbovallen men alla djur. Han berättade för mig att han drömt att han blev anfallen av en flock kor.
"Det måste varit för att vi höll på och krånglade så mycket med de där "små grejerna" igår"!
"Vad för små grejer...?"
Han funderade, hittade inte ordet...."De där,öhh....de där....GETTERNA menar jag"!
Ikväll, efter mjölkningen, blir det grillfest, en liten förfest till den stora FÄBODDAGEN i morgon, men tusen aktiviteter och tusen folk från hela landet, hoppas vi!
Nu måste jag göra något hemmanyttigt också innan vi far iväg igen! Lägga mig på soffan kanske....
Om jag hade en sladd till telefonen, skulle jag lägga in bilder som jag tog igår, om Hontass läser kan hon ju skicka över till mig, de jag skickade till henne via mms igår.
Hej hej!
Igår blev det en lite speciell kväll! Vi grejade som vanligt med kvällsmjölkning och utfodring, när svarta moln plötsligt drog in och lade sig tillrätta ovanför våra huvuden, högst upp på Skallberget, där fäboden ligger.
Skallberget- av namnet kan man tyda ut att det smäller ordentligt när det åskar. För några år sedan blev ca 20 får ihjälslagna av blixten mitt ute på vallen, där de sökt skydd under ett av de få jättegranarna som står kvar. Även två mongoler- ja ni läste rätt, två jättesmå människor från Mongilet dammades i backen, men klarade sig oskadda, tack och lov.
Igår började det iallafall att dundra, men värre än dundret var nästan regnet, som inte var något regn, utan ett totalt Niagarafall från ovan. Den gamla timrade ladugården, har ett plåttak och mot det dånade dropparna, så åskaljudet nästan inte hördes. Men blixtarna såg vi, och jag ropade till Tor med sin hammare, att han måste hålla igen tills dess jag mjölkat klart, så inte strömmen försvinner.
Jag hann, och jag sade åt bonden att han fick ta disken, och vakta mjölkbilen, eftersom vi har mer mjölk än tanken rymmer och måste fylla de sista 50-100 litrarna i krukor. Mjölkchaffisen får egentligen inte ta något som varit utan för det slutna systemet, men de brukar vara bussiga. Sist kom en sommarvikarie till chaffis, som var skitgrinig och sur, men han tippade iallafall mjölken i tanken så den kom med. Jag sade till Bonden att jag vägrar ta strid en gång till med den sure killen, som knappast ens klarade att backa upp sitt ekipage till ladugården.
(F ö är mjölkbilen större än ladugården, det ser rätt kul ut när man ser det på bild)!
Hur som helst skulle Bonden sköta disk och chaffis medan Zack och jag skulle ta hand om getter och kalvar i andra änden av vallen. Vi skulle ha fem liter råmjölk med oss som skulle blandas med getmjölk sedan jag mjölkat dem. Jag värmde råmjölken i pannmuren, i sin kruka, efter en stund stoppade jag ned handen, vispade runt och kände om det var rätt temperatur. Det var det, och jag smetade av handen mot byxorna, som jag alltid gör med allt som är kladdigt. (Kan berätta att det Zack är mest imponerad av i ladugården, det är att HYGIENEN är så noggrann...) allting är ju relativt...
Därefter tog vi fart, Zack och jag och rusade ut i bilen, som stod parkerad bara några meter från ladugården. Vi slängde oss in, undan regnet och alla rutor i bilen var fullständigt igenimmade. Vi såg precis ingenting, och jag - som ínte är smartare än Hontass själv, som torkar rutor med babyservetter så det blir en enda smet - torkade rutan med baksidan av min mjölkiga hand och sedan försvann alla eventuella möjligheter till fri sikt.
Vi åkte ändå, jag kan vägen med alla sina stenar och hålor, i kompakt mörker om så behövs.
Väl uppe vid Törnstugan och get/kalvstallet lugnade regnet sig plötsligt, och åskan. Vi samlade ihop ett par småkalvar och band in dem där de skulle vara. Sedan lockade vi getter, de brukar komma som skjutna ur kanoner från alla håll i skogen, men nu hörde vi inte ens deras livliga skällor som hänger om halsen. Någonstans långt långt borta hörde jag lilla Beda-Britta bräka svagt, men inte ens hon kom, som älskar folk bättre än getter. Hon är ensam killing kvar, och de större är rätt taskiga mot henne.
Vi gick iväg långt långt bort, hittade flocken som inte ägnade oss en enda blick. De åt och åt, som om de aldrig sett mat förr, de hade ju stått still en timma under buskar och träd, undan regnet. Nu höll de på att svälta ihjäl! Getter är ju getter, det kommer man inte ifrån.
Beda-Britta blev glad! Hon finns föresten på bild med Zack i Hontass blogg, som jag länkat till i början av inlägget. Hon följde oss tillbaka, vi hämtade pellets och stängde in henne i hennes bo, och så gick vi tillbaka till de andra, för att skramla med mathinken.
Men då brakade det löst igen, samtidigt kom ett sms från bonden att strömmen var borta. Han kunde inte diska! Så skönt för honom då- då fick ju jag göra det sedan.
Vi sprang, Zack och jag för att finna skydd under nåt tak, det ligger små lador lite varstans på vallen. En enorm blixt brakade rakt ned i backen en bit upp på vallen och det small så allt skakade. Då var vi inte stora, men Zack var inte rädd, bara jag som kunde frammana bilden av tjugotalet döda får, och två medvetslösa, jättesmå mongoler när jag ville, eller inte ville.
Det var snabbt över, det var bara Tor som ville berätta att han visste var vi fanns...
Vi fick hem getterna, band fast dem, mjölkade, matade alla sex kalvar och stängde in de som skulle vara inne. Sedan fick vi ta i tu med det som bonden lämnat efter sig i ladugården, dvs all disk....
Därefter skulle vi in i vår kammare och bädda ned oss bakom förhängena i de väggfasta bingarna. Då kom ett sms från bonden.
"Vill ni komma upp och äta smörgås och dricka te?"
Jag var lite sur och svarade att vi just skulle gå till sängs, så vi avstod.
Efter en stund, när han tänkt efter hur han skulle formulera sig för att få mig att ge efter, kom ett nytt sms:
"Det finns köpe-te om ni vill ha"!
Jag suckade och sade till Zack att det är bäst att gå upp, så det gjorde vi. Det blev en trivsam kväll, fast jag var trött så ögonen kroknade.
Vid 22 var vi på vår kammare igen, Zack fullproppad med vetenskap om urminnes tider. Både han och jag pratade i sömnen, så vi skrattade åt varandra. Han hade drömt att han ägde hela fäbovallen men alla djur. Han berättade för mig att han drömt att han blev anfallen av en flock kor.
"Det måste varit för att vi höll på och krånglade så mycket med de där "små grejerna" igår"!
"Vad för små grejer...?"
Han funderade, hittade inte ordet...."De där,öhh....de där....GETTERNA menar jag"!
Ikväll, efter mjölkningen, blir det grillfest, en liten förfest till den stora FÄBODDAGEN i morgon, men tusen aktiviteter och tusen folk från hela landet, hoppas vi!
Nu måste jag göra något hemmanyttigt också innan vi far iväg igen! Lägga mig på soffan kanske....
Om jag hade en sladd till telefonen, skulle jag lägga in bilder som jag tog igår, om Hontass läser kan hon ju skicka över till mig, de jag skickade till henne via mms igår.
Hej hej!
