morhontass

Sambon ringde vid 22.30! Det var strömavbrott hemma. Jag frågade om det bara var vårt hus, eller om hela byn var släkt, men det visste han inte, för han hade inte hittat ut ur sovrummet än. Han visste inte var ficklamporna var! Den närmaste hade han ju på telefonen, som han pratade i, de andra tre står på fläkten i köket, i städskrubben hänger fem pannlampor, alla fungerande och i byrån i hallen ligger ytterligare tre, samt en stor ficklampa. Så nog har vi ljus i stugan, även om det slocknar runt omkring oss.

Jodå, hela bygden, och grannbygden också, var släckt, så det var inte mycket att oroas för. Tur att vi hade klent med ved inne, när jag åkte på kvällen, annars hade jag startat en stor brasa, som inte hade haft någonstans att ta vägen, när strömmen försvann.

När jag kom hem i förmiddags efter barnvaktandet- som var väldigt enkelt- ungen är då förfärande snäll- så var här bara tretton grader i köket. Jag hade en omgång ved i källaren, som jag sparat just till denna morgonen, så det räckte precis att göra en härlig brasa. Sambon vägrade gå ut från täcket, förrän det blev lite varmare, det gjorde han rätt i, vad ska man upp och göra, när man är ledig, och har en egen elderska.

Men sedan blev det iallafall fart på gubben, och han fick på sig vinteroverall och allt därtill, kom sig ut och fick igång Ursusen, som stått med motorvärmare hela natten. Sedan lastade han traktorskopan full med ved, och tippade in genom källarfönstret, där jag stod med vantar och travade en fin stapel längs med väggen.

Tre skopor körde han in, det blev en trave som nästan räckte till taket, det klarar vi oss på i närmare två veckor, tror jag, eller iallafall en och en halv.

När han kört klart veden var han och hämtade en höbal och ställde ut i hagen vid vårt hus. Nu går hästarna på andra sidan vägen, de har en bal där också. När de ätit upp den, är det bara att flytta hem dom, för höt är på plats.

Vi har gjort iordning stallet hos min granne Angeliqa, som tidigare var mitt eget stall, när jag bodde i den gården. Det känns så roligt att stallet blir använt igen, det blir liksom mera levande. Fast de går inte in så mycket, bara för att dricka lite ibland och knapra på slickstenen kanske...

Annars är de rätt otacksamma att göra fint åt- de är helst ute, oavsett vilket skitväder det är. Stekande sol och insekter är det som lockar in dem, inte bitande kyla!

Nu vet jag inte vad jag ska ta mig för, kanske precis ingenting, eller städa akvariet och hönsburen i hallen....ja, det gör jag!

Besök har vi fått idag, av Sambons äldsta dotter, som är jämngammal med min Lilledotter, de gick i samma klass ett tag, på högstadiet. Margita har med sig en väninna, Frida, som också hon är en trevlig och glad tjej.

I förmiddags var vi ute i stormen och klädde på min gamla märr ett täcke, som jag fått låna av Monica- bästa Monica som alltid har allt man behöver till hands. Föresten- hennes fårkorv är att rekommendera starkt, för den som inte är vegetarian. Fast för stunden är den slut- jag hann iallafall köpa två. Med vitlökssmak....mmmm! Hon har fårfiol också, om någon är sugen på det. Fast jag vet inte om den också är slut. Får förökar sig som bekant, så jag antar att det så småningom blir en ny omgång...Hoppas att Du inte tar illa upp Monica- beställningarna kanske strömmar in nu, så du måste skaffa flera tackor!

Jag har kommit på att vi verkligen äter närproducerat i vår familj! Monicas korv, egna ägg, potatis ifrån byn (som även Monica fixat, Sveriges finaste och godaste potatis!) Och i nästa vecka kommer tjuren som vi får vid denna tiden varje år, den blev lite försenad i år, vet inte om den var svår att fånga....De har gått i en hage bakom Sambons syster, och levt ett skönt tjurliv, så länge de nu fick vara med.

Lilla Kyckling har fått en egen sittpinne, för det vill Lilla Kyckling ha, även om hon är blind. Jag har fått hjälpa henne upp, för hon har inte hittat den, vi har tränat några gånger om dagen. Pinnen är inte högt upp, hon kan känna den med näbben, har jag demonstrerat för henne. Också lyfter jag försiktigt upp henne och säger "Hopp Hopp".

Det står en trälåda också, som hon kan hoppa upp på själv, från den kan hon kliva upp på pinnen utan något "Hopp Hopp".

Och faktiskt- höns är inte så dumma som skrönan skvallrar- nu kommer hon upp alldeles själv på sin fina pinne, och kan sova på samma sätt som sina kollegor där ute i stallet! Som blev hönshus.

Jag har kommit på att Lilla Kyckling är faktiskt den Lilla Kyckling, som vi hittade nyfödd och död utanför boet. Hon hade ramlat ut, och frysit ihjäl- iallafall trodde vi det, för hon var alldeles stel och med en sådan liten går det fort. Men så såg jag att en tå rörde sig, så hon blev uppvärmd i händerna och med varm andningsluft- lite konstgjord andning kan man säga.

Det tog några minuter, sedan började hon pipa, och röra sig. Då åkte hon med ilfart ned i Monicas äggkläckningsmaskin, som var i full gång att poppa ut hennes egna kycklingar, så den var uppvärmd och klar-jag sade ju det- Monica har verkligen allt man behöver, till hands.

Kanske är Lilla Kycklings blinda ögon, ett resultat av en tuff start i livet, kanske att hon skadade sig i fallet, slog i skallen....Jag kan inget sånt, men det är ju inte otänkbart.

Här är hon och Frida, som tyckte det var lite läskigt med en höna på armen.

...och så Livet På en Pinne:

Någonstans bland mina inlägg finns det berättat om hur vi bar runt på våra hönor, på byn, dresserade dem lite, och hur vi bar oss åt när vi namngav dem. Om Leia-Mia vore här, skulle vi ta varsin under armen och gå runt byn, bara för att känna efter hur det känns.

Igår var sambon och jag till Anders på berget och hämtade mera korn i våra stora bruna jutesäckar, som mössen har börjat ta hål på, så jag får lappa. När vi kom hem skulle jag krossa kornet, till ätligt format. Jag tänkte att jag skulle krossa mycket, medan jag ändå var igång, så jag öste fullan kvarnen och drog igång "götapetter"!

Kvarnen skramlar och väsnas bra, och den gör ett gott jobb. Av en hink okrossat korn, blir det ca två hinkar krossat. Det är mera lättsmält för hönsen. Jag klättrade upp för trappen för att kika ned i tratten, skulle kolla hur mycket det var kvar, för efter kornet skulle jag krossa havre, och då måste man ändra styrkan på kvarnen, eftersom havren är mycket mjukare och mera lättkrossad.

Det är lagom dunkelt på logen, trots att taklamporna är tända. Jag lutade mig fram över luckan, tog den långa pinnen som låg tvärs över hålet. Jag tänkte inte på att pinnen är den som håller den stora,tunga luckan stående. PANG, sade det över näsan på mig, och mina glasögon störtade med fasans fart, rakt ned i kornet.

Jag slängde mig utför trappen, slog igen utsläppet där kornet rasar ned mot valsarna- skulle mina glasögon hamna där, bleve det inte mycket kvar av dem. Jag stängde av kvarnen helt, för att de inte skulle vibrera ned i kornhögen, men därefter började jag fundera på om jag verkligen haft glasögonen på mig, eller om jag bara inbillade mig att de for av. Jag kände på näsan men kunde inte avgöra huruvida de suttit där eller ej.

Går man i dunkel, så tänker man inte på om man ser klart eller inte. Jag kikade ned i tratten och nog tyckte jag att jag såg något därnere, som inte liknade korn. Jag var och fick fatt på en lång ogräshacka, fiskade lite tafatt och drog upp. Vips så hade jag mina glasögon, fy tusan, jag är bättre än jag vet om.

Jag har märkt att min Lilla Kyckling i hundrummet, börjar bli smutsig. Hon har inte den möjligheten som höns måste ha för att hålla sig rena- att sandbada. Hönshuset har ingen sand, men det går lika bra att hålla sig ren i det som golvmaterialet utgör. En blandning av spån, torv och strö samt torkad hönsgödsel, det river bra i skitiga fjädrar, även om det låter motsägelsefullt.

Jag tog in en liten låda till Lilla Kyckling, med strö, och genast lade hon sig i den och började kasta materialet över sig, alldeles lycklig. Hon skräpar ned, javisst, men jag har en bra sop med tillhörande skyffel.

Till sommaren ska Lilla Kyckling få åka på min axel, när jag går ut med hundarna, Sambon är rädd att någon kommer och för bort mig då, till en klinik. Men det oroar jag mig inte för! Här är hon iallafall, om en månad börjar hon värpa, hon har redan gått ifrån pip-lätet till ett mera hönelikt kacklande. Väldigt tyst och försynt än så länge, men det tar sig.

Men det var det inte, det var lilledotter som ropade att jag måste skriva i min blogg. Jag vet inte hur det har blivit, jag som gillar så att skriva, jag skriver aldrig, knappt ens mail. Jag antar att saker och ting går i perioder.

Jag har haft endel besvär med min hand, men som jag ser det, är det inget större besvär. Den har gjort så att jag fått vara sjukskriven i sex veckor, och blir sjukskriven ett par veckor till, tack vare- INTE på grund av- alltså tack vare att det blivit lite förhårdnader kring ärret, och handflatan värker, så fort jag gör något som kostar lite kraft. Blev remmiterad till arbetsterapeuten i Rättvik, finemang det!

Sambon tycker att det är skönt att "jag är tillbaka"! Det vill säga i det skick som jag var innan jag började hos bonden, och livet gick sönder, ork och glädje försvann. Men tänk så mycket roligt och fint som jag fått vara med om, så mycket spännande människor som jag fått lära känna- synd är att allt det överskuggas av det grönsvarta giftmoln, som bonden utgör.

Jag kommer inte tillbaka dit, efter sjukskrivningen, så nu letar jag med ljus och lykta efter något att göra, som jag kan klara. Kanske hos lilledotter på travet, jag kan tömma papperskorgar, eller skottkärror. Och hälla upp kaffe. Och saft, och kraftfoder...

Jag har inga problem med att få dagarna att gå. Jag börjar morgonen med att gå ut till hästarna som står och studsar intill staketet och vill ha sitt luzernhö. De får bara lite grann, för det är kraftiga grejer, i övrigt får de äta vårt egenhändigt producerade pinnhö... De blir iallafall mätta av det, och tjocka, mest på undersidan av magen- bukfylla kallas det nog.

Sedan sköter jag om mina höns, och det gör jag med största allvar, för nu har jag många- och med det menar jag MÅNGA. Förutom de hemuppfödda som har sina mammor, finns det ett stort gäng som föddes i Monicas maskin, i källaren, de ser roliga ut allihop, och blandar upp sig bra, med mina tråkiga bonnhönor. Ännu har tuppar och höns inte gett sig till känna, även om jag börjar ana här och där, vilka som är vilka. Sedan kommer det hemska, oundvikliga...Att ha ihjäl dem... Tupparna alltså, dem kan man inte ha kvar, och ingen vill ha dem, annat än i grytan.  Jag har redan en tupp som måste plockas bort, annars gör de andra tupparna det. Jag har sett att han är alldeles nedblodad ibland, och han sitter mest uppe i fönstret, för på golvet har han inget att hämta. Jag brukar hjälpa honom, så han får mat och vatten.

Hjälpa ja....i hundrummet i hallen bor "Lilla Kyckling". Hon är en av sommarens tillskott, som jag visat tidigare på bild. Jag tog inne henne och matade, men det blev så drygt så hon fick flytta in i en gammal hundbur, och där trivs hon vill jag lova. Hon är glad och rolig nu, inte alls förfärad och hopkrupen som innan, när hon fick vakta sitt liv för barbarerna. Men man måste byta tidningar i ett, annars luktar hon. Det roliga är, att höns i mörker blir alldeles lama- de somnar och blir alldeles borta när man hanterar dem. Men Lilla Kyckling, som lever i konstant mörker, hon sitter och äter och kvittrar i mörkret- hon har inte börjat kackla på hönors vis än.

Jag tror att hon iallafall kan skilja på ljus och mörker litegrann, för när jag sätter henne i hundarnas soffa, när jag städar hos henne, klättrar hon utmed ryggstödet, upp på fönsterbrädan, och så sitter hon och tittar ut.

Det är råttår i år, det är invasion! Så en av mina sysslor är att vittja fällorna. Den fega Jack Russeln har lyckats fånga en, annars blir han rädd när de skriker och sparkar. Jag trodde inte mina ögon när han stod på gården, med en mus i munnen.

Av grannen har han fått en skinnväst med nitar och kedjor! Den passar perfekt på den lilla tönten, jag antar att den hjälper honom att morska till sig, iallafall såg det så ut, när han studsade runt i hallen och visade husse, som strålade av förtjusning!

Min lilla bil har gett upp! Vid besiktningen- 10 månader efter att jag köpt den, hade den stackaren gått 20.000 mil! Är det någon som förstår att jag är trött på att köra bil???

Någonting har hänt i bakänden på den, den har sjunkit så däcken blir skurna på utsidan, mycket mystiskt. Och detta hände dagen efter att jag besiktat den, mystiskt att ingen sett något. Man tror ju att de ska kolla efter att bilen är hel!

Men det går ingen nöd på mig, vi har bilar så det räcker på gården, även om de inte är våra. Sambons stockholmsbror har lämnat en Ford efter sig, som han inte vill ha i stan, eftersom han redan har en. Det enda han gör med DEN bilen är att han byter parkering en gång i veckan, för de bor innerstan, där måste man tydligen göra så.

Nä men nu måste jag gå och mata Lilla Kyckling, så att hon inte magrar, sedan ska jag plocka ägg. Sommarens kycklingar börjar värpa nu, det är som att bli mormor...jag blir alldeles lycklig när det första lilla mjuka, runda ägget ligger där så fint, i sitt rede. Hellepluttanedå.....

Ha en fin dag, gott folk!