morhontass

Lilla- eller STORA- enligt henne själv- Melina- bonusbarnbarnet, fyra år, som är så himlans rar och snäll. Lite nervös var jag; vad sysselsätter man en rastlös unge med en hel dag?

När hon kom vid åttasnåret, började hon genast plocka med pärlor som jag hade liggande i en liten ask. Hon trädde dem på tråd, så det blev ett fint halsband. Det satte hon på mitt huvud, för att jag skulle vara en prinsessa. Okay, det såg fint ut.

Efter en stund upptäckte jag att en av våra hästar antagligen rymt ur hagen. Jag var inte säker, men jag såg bara den ena hästen, och det händer titt som tätt att Mega går ut, utan Turbo.

Jag var fortfarande iklädd min rosa rosenpyamas och långa, blå morgonrock. Jag klev i mina stora skoterstövlar, och på med den självlysande gröna reflexvästen, och så ut för att leta häst. Hon hade inte rymt, stod bara och gömde sig bakom ett träd, stod och tittade på Monicas unghästar som lekte vilt i hagen intill. När jag var på väg upp mot huset, slog det mig, hur jag faktiskt såg ut....Nåja, som Monica sade- morgonrock och skoterstövlar är vi vana vid.

Det var ju egentligen bara de rosa prinsesspärlorna på skulten, som var lite ovanliga. De matchade föresten min pyamas....

När jag kom in, var Melina hungrig. Hon ville ha en skinksmörgås, så det gjorde jag i ordning. Hon satt i fotöljen och tittade på Disney, hade ställt ifrån sig fatet med mackan på, halväten....och så kom det ett illskrik: "Katten har tagit min skinka!"

Jo minsann, det hade han, den lille Gråben, eller Pettsonkatten, eller Findus, eller vad han nu heter.

Ganska snart tröttnade vi på att vara inne, och vad är väl bättre på vintern, än sparkåkning! Vi klädde på oss och drog iväg, med hundar och allt. Det gick som hejsan svejsan runt byn, Melina illskrek i utförsbackarna, av förfärad förtjusning, för det gick verkligen fort, det är rena isgatan på sina ställen.

Och hon pladdrade och pladdrade, om än det ena, än det andra! När vi nästan var hemma, blev hon plötsligt tyst en stund. Hon satt och funderade på något. Sedan sade hon: "Lena, vet du vad jag kan säga?" Nej det visste jag förstås inte, och ville genast veta. "KARTONG! Jag kan säga KARTONG! När jag var liten sade jag bara KAKONG!" Jag sade att det var duktigt av henne att kunna säga ett så svårt ord, som kartong, det är inte alla som kan!

Hemma igen gick vi ut till hönsen, vi krossade korn och havre i kvarnen, och Melina hjälpte till med allt, och var inte ett dugg rädd fast det dånade. Sedan plockade vi ägg och matade hönorna. Ett ägg var pyttelitet, som en lite större puttekula- det skrev jag Melina på, och stoppade i kartongen med ägg, som Lilledotter beställt.

Det blev en liten stunds vila, med Bamsespel på datorn, innan Monica kom, med lunchpajer. Ungen var inte värst hungrig, eftersom det blivit både mackor och fika, tätt inpå varandra. När vi ätit ville hon ut med sparken igen, och åka LÅNGT! Jag tänkte att om hon vill åka långt, ska hon få det, så jag siktade på den norra vägen, mot Ockerån! Åtta kilometer...sist jag åkte där, var det sagolikt sparkföre, nu var det inte lika bra, men det gick. Melina åkte, och jag sparkade och hundarna hoppade i snödrivorna. Efter fyra kilometer delar sig vägen, i ett trevägskors, och det vänder hemåt, på en annan väg. Man kommer fram i södra änden av byn, det är precis som en hästsko. Ifrån t-korset var det bra mycket snö, det gick knappt att sparka alls! Och de hemskaste backarna hade vi kvar...Vi kämpade och stönade, men ingen av oss gnällde, mer än Melina lite grann, när jag smackade till henne med hundkopplet i ögat...det var okay att gnälla. Jo föresten, hon gnällde lite med, sedan hon kopplat sin gossekatt- Lodjuret Lois, och släpat honom efter sparken, nedför en backe i fullan fart, för att Lois tvunget ville springa. Jag sade att Lois kommer att bli blöt, men han ville ju springa, så okay då. När han sprungit klart, började hon böla, för hon ville ju inte ha en blöt Lois i sängen....Jag sade att han torkar på elementet, och det nöjde hon sig med.

När vi avverkat sista backen, innan Pålsvia, var vi så slut och svettiga att vi knappt kunde gå. Då gjorde vi något som barn inte får, och inte vuxna heller, för sina föräldrar. Vi åt snö!!!! fnissfniss! "Å jag som inte får äta snö för min pappa" sade Melina och såg hemlig ut! Jag svarade att det får verkligen inte jag heller, men just nu struntar vi i det! Vi höll på att fullständigt torka ihop; all kroppsvätska hade lämnat kroppen, som svett och vi hade inte klarat oss hela vägen hem, utan blivit liggande i en driva, uttorkade och skrumpna!

Oj, vad vi åt snö, vi var dock noga med att bara ta snö, en bit ifrån vägen, där den var extra fin och ren....och det där med mask i magen.....varför säger föräldrar så?? Det är en ren och skär lögn! Och har vi till äventyrs fått i oss lite snömaskar, så kommer de snart att lämna oss, för de kan iallafall inte föröka sig i våra varma magar! Finns det överhuvudtaget något som heter snömask. Det har jag aldrig sett på vare sig Discovery eller National Geographic; inte ens på Animal Planet.... Så vi åt snö, och överlevde.

Hemma igen blev det ingen vila- vi proppade i oss varsin semla, sedan på med stövlarna igen, plocka mera ägg, vi fick ihop tretton stycken idag. Nu hade det börjat bli mörkt, så Melina beväpnade sig med ficklampa. Vi gick till hästhagen och lyste i hästarnas vattentunna- den var förstås tom så det blev till att bära vatten, tre vändor gick vi innan den var full. Melina lyste med lampan, så jag inte behövde ramla. Vi gjorde en stor brasa i pannan, och även en i eldtunnan ute.

"Vad det är bra när jag hjälper dig med allt jobb", sade hon när vi var klara och det höll jag med om! Tänk så mycket roligare det blir, när man har någon med sig!

Så var dagen plötsligt slut, klockan var sex och pappa Per kom för att hämta henne. "Titta" ropade hon glatt till pappa: "Jag blir inte förkyld".....!

Hon var ute, i lite för lite kläder, utan overall, bara tröja och en liten kofta! Det mesta som man inte får göra hemma, verkar hon ha fått göra här idag...Äta snö, fika i tid och otid, och springa ute, utan overall....fast vi hade bara gjort eld i tunnan då....och föresten är det nästan sommarvärme ute!

De promenerar mycket med hundarna, och även Monicas hund får följa med, då är min Kelly glad, Klara är hennes bästis. Den lille Jack Russeln är irriterad, eftersom han tror att Kelly bara är hans kompis, Klara får sig en och annan avhyvling när hon leker för mycket med Kelly.

Jag passade också på att använda mig av ungdomarna till vedkörat- detta ständiga återkommande göromål. Traktorn står fortfarande där den står, och kan inget annat, och egentligen gör det ingenting, Turbo mår bra av att ha en syssla!

Efter vedkörat tog vi en tur runt byn, med släden, då får man sätta tillbaka främre sitsen, som jag tar bort för att få plats med veden. Det är så mysigt att åka släde, det knarrar så fint i den kalla snön.

Monica vill ut och åka idag, får se vad tiden säger när jag skjutsat tjejerna till Rättvik- ska visst hämta Sambon på jobbet också, i någon skog någonstans. De skulle flytta maskinen och sedan står hans bil på något annat ställe.

Med bonden är det inte så bra, vad jag förstår, jag undviker honom i det längsta. Det ryktas om att han kör ut foder till djuren klockan tre på natten, och mjölkningen sker ungefär som innan jag började där- alltså precis när som helst. Djuren har ingen fast punkt längre, ingen trygg och vilsam tillvaro, de lever i den ständiga ovissheten. Det är absolut ohälsosamt för idisslare....

För deras skull gör det ont i mitt hjärta, men inte för bondens, han hade sin chans att rätta till sitt liv, men han brände den, och han brände mig med...

Nu försvann flickorna ut med hundarna, de skulle gå runt Ockerån, det är ganska långt, så jag hoppas de raskar på, jag tror inte stockholmsbussen väntar på dem....

För ett par veckor sedan gick vår traktor sönder. Den bara brakade ihop, axeln som håller framhjulen på plats gick tvärs av!

Vi klarar det mesta utan traktor, förutom att köra ut rundbal till hästarna och ploga snö. Så det gör Tony- bästa Tony som kan allt.

En annan sak som vi har traktorn till är att köra in ved i pannrummet. Det går till så att man lastar skopan full, kör fram till källarfönstret och kastar ned veden där. Men vad gör man utan traktor- kör i skottkärran? Skulle inte tro det, jag har gjort det på sommaren och det var tillräckligt tufft utan snö!

Jo man spänner för hästen- han som inte gjort ett handtag på hur länge som helst, den lataste och suraste hästen som går på ett par skor....

Man kan knappt tro det- han tycker att det är så roligt att arbeta, det riktigt lyser om honom när han får ta i. Och att stå still och vänta medan man lastar och lastar ur, är inga problem, han rör sig inte ur fläcken förrän jag ber honom. Om det beror på att han är lydig eller bara lat och trött, vet jag inte, men för mig spelar det ingen roll!

Efter vedkörat tog vi en vända till skogs, med askbaljan. Sambon städade i källaren i morse, före jobbet, vet ej vad för slags fel han fick. Sotaren kommer imorgon, men för det behöver man väl inte städa klockan åtta, dagen före....

I ett energiskt hjärnsläpp förut, lovade jag svägerskan att åka spark runt Ockerån....det är långt, åtta kilometer. Det är ganska kallt, men okay, hundarna behöver springa, och på Lördag börjar vargjakten, då vill jag inte åka där. Om de nu ska jaga något, jag hörde glunkas om bojkott, eftersom tilldelningen var så kass.

De finns nära inpå byn, det syns spår efter dem i snön, ulvarna!