Mina vänner i källaren!
Jag har sex kycklingar och en liten silkeshöna i källaren. Kycklingarna är födda i maskin, och vet inget om höns, så när de plötsligt fick till sig en gammal och- trodde jag- döende silkeshöna, förstod de ingenting. De var väldigt små då. Hönan repade på sig ganska snart, trots att hon fick en liten hjärnblödning, eller propp, så hon gick på snedden i några dagar.
När hon blev frisk, kom modersinstinkterna fram, och när det serverades mat, kucklade hon på det där speciella viset, som hönsmammor gör, när de visar ungarna maten. Men de här ungarna förstod inte hennes språk, enligt dem är det jag som är hönsmamman och jag kucklar också på ett speciellt vis, när jag är på väg nedför trappen, med mat! Då skriker de till svar.
De är så rasande roliga. Alla är sin egen personlighet! En som nästan är helvit har varit modig ända sedan start, de andra tog lite mera tid på sig. I förrgår sade jag Rolf att nu är det fyra som är heltama, två drog sig undan när jag öppnade buren. Men dagen efter, hade jag fem kycklingar i knät, när jag satt framför buren på huk. Den femte,som var blyg innan, måste övervunnit sin rädsla under natten.
De flyger ut och upp i knät, och jag har fullt sjå att freda mig. När jag sätter in maten, hoppar de efter, ibland kommer någon vilse och blir så glad när jag räddar den hem igen.
Den vita som är tam sedan start, den ägnar sig åt att hoppa fram och tillbaka mellan buren och mig, hon-jag TROR och HOPPAS att det är en hon -struntar i maten en stund, trots att det är kycklingars bästa sysselsättning, de vill äta jämt. Att hoppa fram och tillbaka, är tydligen en ännu bättre syssla!
Tänk om det är sex tuppar.....de kan jag isåfall inte ha ihjäl! Om de inte blir elaka förstås, då är det enkelt!
25 minusgrader ute- det verkar som att kycklingarna får bo i källaren, länge än!
När hon blev frisk, kom modersinstinkterna fram, och när det serverades mat, kucklade hon på det där speciella viset, som hönsmammor gör, när de visar ungarna maten. Men de här ungarna förstod inte hennes språk, enligt dem är det jag som är hönsmamman och jag kucklar också på ett speciellt vis, när jag är på väg nedför trappen, med mat! Då skriker de till svar.
De är så rasande roliga. Alla är sin egen personlighet! En som nästan är helvit har varit modig ända sedan start, de andra tog lite mera tid på sig. I förrgår sade jag Rolf att nu är det fyra som är heltama, två drog sig undan när jag öppnade buren. Men dagen efter, hade jag fem kycklingar i knät, när jag satt framför buren på huk. Den femte,som var blyg innan, måste övervunnit sin rädsla under natten.
De flyger ut och upp i knät, och jag har fullt sjå att freda mig. När jag sätter in maten, hoppar de efter, ibland kommer någon vilse och blir så glad när jag räddar den hem igen.
Den vita som är tam sedan start, den ägnar sig åt att hoppa fram och tillbaka mellan buren och mig, hon-jag TROR och HOPPAS att det är en hon -struntar i maten en stund, trots att det är kycklingars bästa sysselsättning, de vill äta jämt. Att hoppa fram och tillbaka, är tydligen en ännu bättre syssla!
Tänk om det är sex tuppar.....de kan jag isåfall inte ha ihjäl! Om de inte blir elaka förstås, då är det enkelt!
25 minusgrader ute- det verkar som att kycklingarna får bo i källaren, länge än!
Bra köp???
Blogg är nog inte min grej, märker jag! Har bara inte lust. Men idag har vi köpt skor till Jack, han fryser om fötterna så han inte kan skita, den stackaren. De kommer med posten i veckan, fyyy vad han ska skämmas!
En liten Terrys funderingar...
Hon var så där tre, kanske fyra år, när hon en dag kom ned till mig i ladugården, efter dagiset slut. Pappa brukade hämta henne där, och lämpa av henne hos mig, eller så åkte hon ibland med i traktorn. Hon hade en liten barnsits fastskruvad snett bakom pappas stol.
Hur som helst- hon var väldigt upprörd när hon kom! Hon grät och stampade i golvet, och sade att fröknarna var dumma allihop, de vet ingenting, sade hon, om de fröknar som hon annars tyckte så mycket om!
Till sist kröp det fram, det som rörde upp hennes inre! Man måste komma ihåg, att ungen var något av det lugnaste och snällaste man kan tänka sig, och om något rörde upp henne så till den milda grad, måste det vara mycket allvarligt!
Jo, det var det verkligen!
Fröknarna hade sagt att det inte heter "ko-piss", det heter "ko-kiss!"
Ko-kiss hade Terry aldrig hört talas om, men ko-piss körde pappa ut på åkern, mamma tömde pissbrunnar och så vidare....
Men ko-kiss- nä, det fanns inte!
Sånt vet inte fröknar....
Hur som helst- hon var väldigt upprörd när hon kom! Hon grät och stampade i golvet, och sade att fröknarna var dumma allihop, de vet ingenting, sade hon, om de fröknar som hon annars tyckte så mycket om!
Till sist kröp det fram, det som rörde upp hennes inre! Man måste komma ihåg, att ungen var något av det lugnaste och snällaste man kan tänka sig, och om något rörde upp henne så till den milda grad, måste det vara mycket allvarligt!
Jo, det var det verkligen!
Fröknarna hade sagt att det inte heter "ko-piss", det heter "ko-kiss!"
Ko-kiss hade Terry aldrig hört talas om, men ko-piss körde pappa ut på åkern, mamma tömde pissbrunnar och så vidare....
Men ko-kiss- nä, det fanns inte!
Sånt vet inte fröknar....
Som sagt- jag vet inte om Bonden är på riktigt....
Det har varit en händelserik vecka, tillräckligt händelserik för att fylla många, många bloggsidor, men jag vet inte hur det är! Det blir bara inte av att jag sätter mig till ro, jag som annars tycker att det är så roligt att skriva. Jag känner mig annars bättre nu, i förkylningen eller vad det var, som sänkte mig så väldigt.
Piggast var jag på måndag morgonen, åtminstone kändes det så när jag vaknade. Jag hoppade upp ett par minuter innan klockan ringde klockan fem. Jag brukar alltid vakna strax före klockan, när jag är frisk iallafall. När jag varit krasslig har jag knappt kunnat vakna alls, även om jag varit uppe och sett nästan vaken ut.
Jag hoppar bara från sängen, ut i köket, knäpper på kaffebryggen, som är laddad sedan kvällen, hoppar vidare in på toa, sedan är kaffet klart. Då hoppar jag till soffan och kastar mig omkull på den och tittar på program som jag spelat in dagen före, eller på natten.
Jag säger bara- Jerry Springer!
Det måste vara tidernas sämsta program, men jag kan inte låta bli att kolla. Inte så mycket för själva innehållet, utan för att jag faschineras av alla egendomliga människor, som de lyckats fiska fram i programmet. När man tror att man sett precis allt, så dyker någon upp, som slår det andra! Och varför är så många tandlösa? Varför måste de visa brösten??
Sådant sjukt tittar jag på, på morgonen, när hjärnan inte vill arbeta, bara följa med.
I måndags iallafall, lade jag mig tillrätta på soffan, jag hade ingen kudde, så jag låg stödd på ena armbågen. I den andra handen hade jag min kaffekopp. Jerry Springer kanske inte var så spännande ändå, för jag kände hur tröttheten kom över mig igen...men nä, jag höll mig vaken, ända tills dess jag nickade till och hällde kaffekoppen över mig. Tur var iallafall att det svalnat såpass att jag inte brände mig. Blev bara lagom dyngsur om morgonrocken och tjocka fleece-skjortan!
Med svordomar- är jag nästan säker på- slängde jag mig ur soffan och kom i mina illaluktande ladugårdskläder. Nåja, de är hyfsat rena, jag har dem inte när jag jobbar, de hänger i skrubben i mjölkrummet, men även där luktar det förstås.
Jag har blivit tvungen i några dagar, att krypa runt hö och halmbalar, för att hitta grundbulten, den som gör att det går att repa skikt efter skikt med strå. De förbaskade fåren fördärvar balarna så att de liknar sådana där atombombssvampar där de står. Sedan finns ingen logik i dem längre. Man måste helt enkelt ta ett skikt i taget och innan jag hittade det, fick jag krypa bra många varv. När jag sedan kom på fötterna kände jag en egendomlig "matthet" i ryggen, man kan kalla det mjölksyra kanske, det är nog det närmsta känslan jag kan komma.
Efter några timmar kom värken! Men gode himmel, jag har inte haft så ont, sedan jag vet inte när. Benet som hör ihop med diskbråcket gick inte att lyfta, jag fick släpa det med mig. När jag körde hem, kunde jag knappt använda andra foten till koppingen, för när jag rörde foten gjorde det så ont i den andra sidan att jag skrek. Trodde att jag skulle bli tvungen att ringa efter hjälp, men på något vis tog jag mig hem.
Natten som följde var fruktansvärd, men jag kom iallafall på benen, och iväg, dagen gick, med smärta visserligen, men inte värre än att det gick att leva med. Allting tar bara lite längre tid!
I morse hade Bonden skrivit en egendomlig lapp. Han gör det varje kväll, som jag ska läsa på morgonen, när man iallafall har svårt att fatta. Så mycket förstod jag, att jag skulle väcka honom, när det var dags att börja mjölka korna, för han skulle mjölka någon ko, till ystning, han ska göra ost alltså, innan jag mjölkade resten.
Jag väckte honom och han sade att han skulle komma ut till ladugården. Jag mjölkade alla getter, men ingen bonde kom. Det hade jag heller inte väntat, så jag skickade ett sms.
"Jag går och ger alla utedjur, du får börja att mjölka nu"
Sedan gav jag mig iväg, med två hinkar hängande på sparken! Det är lite knöligt med utedjuren. För att komma ned till de hungriga sin-korna måste man gå igenom en stor hage, med flera skapliga tjurar, och sedan ett par dagar tillbaka, även en bagge, som ägaren sa, var elak, när man vänder ryggen till!
Jag har fullt upp att vara rädd för tjurarna, ju! Och inte har jag ögon i nacken så att jag kan se om han kommer i 100 km/h, för att krossa min stjärt!
Det går till så här: Jag hämtar två stora hinkar, alldeles för stora för antalet djur, med kross och pellets. Jag öser stora mängder ensillage över staktet, sedan går jag in med hinkarna, lägger ut foder på backen så att tjurarna och deras vänner + fåren håller sig sysselsatta medan jag går ned till sin-korna.
Jag har en stor hink till korna hängande på sparkens ena handtag, och en annan hink på reserven, ifall tjurarnas och fårens mat skulle ta slut. Om de kommer rusande i full fart, tippar jag bara ut lite mer på backe, så går jag säker en stund till.
En gång i tiden var jag väldigt modig och tuff, vad det gäller tjurar. Men det var bara tills dess jag upptäckte att den ene efter den andre fick sätta livet till, just därför att man trodde att tjuren var så snäll! Det säger jag bara, de är potentiella mördarmaskiner, den som säger något annat, får göra det, men jag vet att jag har rätt! Särskilt gäller det tjurar, som har kossor att bevaka. De vänder på en femöring, från att ha varit snäll som ett lamm!
Tjurar ska vara uppbundna, de ska inte gå lösa! Så säger lagen och profeten i det här huset iallafall.
Hur som helst, när jag matat de djuren, gav jag mig av på sparken, till en annan ände av byn, där mjölkorna hade någon gammal bal liggande utanför staketet. Jag grävde fram de strån som fanns kvar, som de kunde äta av, när de kommit ut från mjölkningen.
Då kom ett litet sms från Bonden:
"Kan du tittin"
Jag var klar med stråna så jag sparkade hemöver, och till er som bor i delar av Sverige, där sparken tillhör det fornhistoriska, säger jag bara: Utan sparken stannar Sverige!
Här åker alla spark, borta vid busshållplatsen, där skolbarnen stiger på bussen om mornarna, står ibland en hel driva med sparkar... nåja iallafall flera stycken! Världens bästa färdmedel!
Jag antog att Bonden mjölkat sin ystningskossa, så jag gick in i stugan. I köket står Bonden iklädd sina vanliga långkalsonger och en ihålig t-shirt. Eftersom han nu stod mitt uppi en ost-tillverkning hade han stunden till ära, även iklätt sig en sådan där kockmössa! En sådan, som likt höbalarna liknar en atombombsexplosition, eller en svamp om man vill! Man ser dem oftast i tecknade filmer, inte i verkligheten. Men nu såg jag en i verkligheten! Han rörde i sin gryta och började med att säga. "Vilken tur att du finns, Lena!"
Jag tänkte att nu är det kört, men det var det inte, han ville bara berätta om en konstig gårdag. Varför det var tur att jag fanns, vet jag inte, det var nog bara något som kom över honom sådär.
Han skulle åka till en vän, långt bort från där vi bor, dagen före, alltså.
Plötsligt stannade bilen och var fullständigt död! Jag förstod det som att det var i närjeten av samma ställe, där Leia-Mia och hennes familj fick haveri, när de skulle åka till Sälen för några år sedan-kanske ligger det en slinga nedlagd i vägbanan, som havererar bilar, så att de lokala verkstäderna ska ha en chans att överleva, vad vet jag.
Hur som helst- Bondens bil dog vid ett trafikljus. Om det varit jag eller någon annan, hade vi snabbt försökt att få hjälp att skuffa bort bilen från vägbanan, men inte Bonden.
Han steg ur sin bil, och ringde till verkstaden/bilförsäljaren som han nyss köpt bilen av.
"Och kan du tänka dig,"sade han med förvånat huvud, "folk höll på att tuta som sjutton på bilen, fast det inte ens satt någon i!"
Av försäljaren fick han veta att batteriet säkert var slut och inte kunde ta laddning mera. Jag förstod inte hela händelseförloppet, för det går undan när Bonden berättar!
Så mycket förstod jag att han knatade till närmsta butik, Mekonomen, och köpte ett nytt batteri och startkablar! Startkablar- inte en skiftnyckel, vilket faktiskt jag skulle ha gjort. Nu hade de inte extra långa kablar, så att han kunde ansluta batteri till batteri, från passagerarsidan, de räckte bara om han hade det nya batteriet mellan fötterna...så med rutan nedvevad, med kablarna dragna utigenom till det andra batteriet, körde han vidare, de närmare åtta milen, dit han skulle.
"E du dum på riktigt" stönade jag, "varför bytte du inte bara batteriet???"
"Jag hade inga verktyg säger jag ju!"
Nä, de hade säkert inga verktyg till salu på Mekonomen heller, men startkablar hade de ju, och det var bra...
Senare denna dag, blev jag bjuden på lunch, av Bonden. Vi for på Sibylla, och åt sliskiga hamburgare, det var jättegott.
Med mig hem från jobbet idag, har jag fått med mig massor och massor av champinjoner. Det var sådant som Bonden fått från någon affär, som skulle kastas. Jag säger då det, Svenska Folk. Man kan inte kasta felfri mat! Svamparna var lite nötta i kanten, och småfläckiga, men fullständigt felfria! Inte sjutton tänker jag mata korna med dem, heller! Bonden, som inte brukar vara rädd för något som är gammalt, trodde att de var dåliga, på grund av fläckarna, men när jag vågade ta dem, så vågade även han! Jag har ätit flera stycken, råa, de är urgoda- och så goda att göra omelett på!
Nu ska jag göra en tur med hundarna och sparken! Sedan blir det lite kvällste, och jag måste kolla om Hontass fått in filmen på sin blogg, när Leo fått ett vykort av självaste Peter Pan! Jag skulle velat varit där och sett honom, han är visst så lycklig som en lite pojke bara kan vara....skruttungen!
I morgon är det fredag igen, fy vad veckorna ramlar undan! Snart är det vår, och sommar.....
Piggast var jag på måndag morgonen, åtminstone kändes det så när jag vaknade. Jag hoppade upp ett par minuter innan klockan ringde klockan fem. Jag brukar alltid vakna strax före klockan, när jag är frisk iallafall. När jag varit krasslig har jag knappt kunnat vakna alls, även om jag varit uppe och sett nästan vaken ut.
Jag hoppar bara från sängen, ut i köket, knäpper på kaffebryggen, som är laddad sedan kvällen, hoppar vidare in på toa, sedan är kaffet klart. Då hoppar jag till soffan och kastar mig omkull på den och tittar på program som jag spelat in dagen före, eller på natten.
Jag säger bara- Jerry Springer!
Det måste vara tidernas sämsta program, men jag kan inte låta bli att kolla. Inte så mycket för själva innehållet, utan för att jag faschineras av alla egendomliga människor, som de lyckats fiska fram i programmet. När man tror att man sett precis allt, så dyker någon upp, som slår det andra! Och varför är så många tandlösa? Varför måste de visa brösten??
Sådant sjukt tittar jag på, på morgonen, när hjärnan inte vill arbeta, bara följa med.
I måndags iallafall, lade jag mig tillrätta på soffan, jag hade ingen kudde, så jag låg stödd på ena armbågen. I den andra handen hade jag min kaffekopp. Jerry Springer kanske inte var så spännande ändå, för jag kände hur tröttheten kom över mig igen...men nä, jag höll mig vaken, ända tills dess jag nickade till och hällde kaffekoppen över mig. Tur var iallafall att det svalnat såpass att jag inte brände mig. Blev bara lagom dyngsur om morgonrocken och tjocka fleece-skjortan!
Med svordomar- är jag nästan säker på- slängde jag mig ur soffan och kom i mina illaluktande ladugårdskläder. Nåja, de är hyfsat rena, jag har dem inte när jag jobbar, de hänger i skrubben i mjölkrummet, men även där luktar det förstås.
Jag har blivit tvungen i några dagar, att krypa runt hö och halmbalar, för att hitta grundbulten, den som gör att det går att repa skikt efter skikt med strå. De förbaskade fåren fördärvar balarna så att de liknar sådana där atombombssvampar där de står. Sedan finns ingen logik i dem längre. Man måste helt enkelt ta ett skikt i taget och innan jag hittade det, fick jag krypa bra många varv. När jag sedan kom på fötterna kände jag en egendomlig "matthet" i ryggen, man kan kalla det mjölksyra kanske, det är nog det närmsta känslan jag kan komma.
Efter några timmar kom värken! Men gode himmel, jag har inte haft så ont, sedan jag vet inte när. Benet som hör ihop med diskbråcket gick inte att lyfta, jag fick släpa det med mig. När jag körde hem, kunde jag knappt använda andra foten till koppingen, för när jag rörde foten gjorde det så ont i den andra sidan att jag skrek. Trodde att jag skulle bli tvungen att ringa efter hjälp, men på något vis tog jag mig hem.
Natten som följde var fruktansvärd, men jag kom iallafall på benen, och iväg, dagen gick, med smärta visserligen, men inte värre än att det gick att leva med. Allting tar bara lite längre tid!
I morse hade Bonden skrivit en egendomlig lapp. Han gör det varje kväll, som jag ska läsa på morgonen, när man iallafall har svårt att fatta. Så mycket förstod jag, att jag skulle väcka honom, när det var dags att börja mjölka korna, för han skulle mjölka någon ko, till ystning, han ska göra ost alltså, innan jag mjölkade resten.
Jag väckte honom och han sade att han skulle komma ut till ladugården. Jag mjölkade alla getter, men ingen bonde kom. Det hade jag heller inte väntat, så jag skickade ett sms.
"Jag går och ger alla utedjur, du får börja att mjölka nu"
Sedan gav jag mig iväg, med två hinkar hängande på sparken! Det är lite knöligt med utedjuren. För att komma ned till de hungriga sin-korna måste man gå igenom en stor hage, med flera skapliga tjurar, och sedan ett par dagar tillbaka, även en bagge, som ägaren sa, var elak, när man vänder ryggen till!
Jag har fullt upp att vara rädd för tjurarna, ju! Och inte har jag ögon i nacken så att jag kan se om han kommer i 100 km/h, för att krossa min stjärt!
Det går till så här: Jag hämtar två stora hinkar, alldeles för stora för antalet djur, med kross och pellets. Jag öser stora mängder ensillage över staktet, sedan går jag in med hinkarna, lägger ut foder på backen så att tjurarna och deras vänner + fåren håller sig sysselsatta medan jag går ned till sin-korna.
Jag har en stor hink till korna hängande på sparkens ena handtag, och en annan hink på reserven, ifall tjurarnas och fårens mat skulle ta slut. Om de kommer rusande i full fart, tippar jag bara ut lite mer på backe, så går jag säker en stund till.
En gång i tiden var jag väldigt modig och tuff, vad det gäller tjurar. Men det var bara tills dess jag upptäckte att den ene efter den andre fick sätta livet till, just därför att man trodde att tjuren var så snäll! Det säger jag bara, de är potentiella mördarmaskiner, den som säger något annat, får göra det, men jag vet att jag har rätt! Särskilt gäller det tjurar, som har kossor att bevaka. De vänder på en femöring, från att ha varit snäll som ett lamm!
Tjurar ska vara uppbundna, de ska inte gå lösa! Så säger lagen och profeten i det här huset iallafall.
Hur som helst, när jag matat de djuren, gav jag mig av på sparken, till en annan ände av byn, där mjölkorna hade någon gammal bal liggande utanför staketet. Jag grävde fram de strån som fanns kvar, som de kunde äta av, när de kommit ut från mjölkningen.
Då kom ett litet sms från Bonden:
"Kan du tittin"
Jag var klar med stråna så jag sparkade hemöver, och till er som bor i delar av Sverige, där sparken tillhör det fornhistoriska, säger jag bara: Utan sparken stannar Sverige!
Här åker alla spark, borta vid busshållplatsen, där skolbarnen stiger på bussen om mornarna, står ibland en hel driva med sparkar... nåja iallafall flera stycken! Världens bästa färdmedel!
Jag antog att Bonden mjölkat sin ystningskossa, så jag gick in i stugan. I köket står Bonden iklädd sina vanliga långkalsonger och en ihålig t-shirt. Eftersom han nu stod mitt uppi en ost-tillverkning hade han stunden till ära, även iklätt sig en sådan där kockmössa! En sådan, som likt höbalarna liknar en atombombsexplosition, eller en svamp om man vill! Man ser dem oftast i tecknade filmer, inte i verkligheten. Men nu såg jag en i verkligheten! Han rörde i sin gryta och började med att säga. "Vilken tur att du finns, Lena!"
Jag tänkte att nu är det kört, men det var det inte, han ville bara berätta om en konstig gårdag. Varför det var tur att jag fanns, vet jag inte, det var nog bara något som kom över honom sådär.
Han skulle åka till en vän, långt bort från där vi bor, dagen före, alltså.
Plötsligt stannade bilen och var fullständigt död! Jag förstod det som att det var i närjeten av samma ställe, där Leia-Mia och hennes familj fick haveri, när de skulle åka till Sälen för några år sedan-kanske ligger det en slinga nedlagd i vägbanan, som havererar bilar, så att de lokala verkstäderna ska ha en chans att överleva, vad vet jag.
Hur som helst- Bondens bil dog vid ett trafikljus. Om det varit jag eller någon annan, hade vi snabbt försökt att få hjälp att skuffa bort bilen från vägbanan, men inte Bonden.
Han steg ur sin bil, och ringde till verkstaden/bilförsäljaren som han nyss köpt bilen av.
"Och kan du tänka dig,"sade han med förvånat huvud, "folk höll på att tuta som sjutton på bilen, fast det inte ens satt någon i!"
Av försäljaren fick han veta att batteriet säkert var slut och inte kunde ta laddning mera. Jag förstod inte hela händelseförloppet, för det går undan när Bonden berättar!
Så mycket förstod jag att han knatade till närmsta butik, Mekonomen, och köpte ett nytt batteri och startkablar! Startkablar- inte en skiftnyckel, vilket faktiskt jag skulle ha gjort. Nu hade de inte extra långa kablar, så att han kunde ansluta batteri till batteri, från passagerarsidan, de räckte bara om han hade det nya batteriet mellan fötterna...så med rutan nedvevad, med kablarna dragna utigenom till det andra batteriet, körde han vidare, de närmare åtta milen, dit han skulle.
"E du dum på riktigt" stönade jag, "varför bytte du inte bara batteriet???"
"Jag hade inga verktyg säger jag ju!"
Nä, de hade säkert inga verktyg till salu på Mekonomen heller, men startkablar hade de ju, och det var bra...
Senare denna dag, blev jag bjuden på lunch, av Bonden. Vi for på Sibylla, och åt sliskiga hamburgare, det var jättegott.
Med mig hem från jobbet idag, har jag fått med mig massor och massor av champinjoner. Det var sådant som Bonden fått från någon affär, som skulle kastas. Jag säger då det, Svenska Folk. Man kan inte kasta felfri mat! Svamparna var lite nötta i kanten, och småfläckiga, men fullständigt felfria! Inte sjutton tänker jag mata korna med dem, heller! Bonden, som inte brukar vara rädd för något som är gammalt, trodde att de var dåliga, på grund av fläckarna, men när jag vågade ta dem, så vågade även han! Jag har ätit flera stycken, råa, de är urgoda- och så goda att göra omelett på!
Nu ska jag göra en tur med hundarna och sparken! Sedan blir det lite kvällste, och jag måste kolla om Hontass fått in filmen på sin blogg, när Leo fått ett vykort av självaste Peter Pan! Jag skulle velat varit där och sett honom, han är visst så lycklig som en lite pojke bara kan vara....skruttungen!
I morgon är det fredag igen, fy vad veckorna ramlar undan! Snart är det vår, och sommar.....
Bloggandet kom av sig!
Jag måste erkänna att jag numera inser att de som bloggar för jämnan, lägger ned otroligt mycket energi på det! Jag har inte den energin just nu- livet och hälsan är inte alldeles bra! En segdragen förkylning vägrar att lämna kroppen, och jag har drabbats av en sådan trötthet, som jag inte kännt förr, inte som jag kan minnas iallafall! Och ryggen- ja, den är så hemsk så jag vill inte prata om den, det hjälper iallafall inte!
Om man mår bra eller dåligt, det har ingen betydelse när man är utförsäkrad.
I förra veckan var det riktigt illa, och när jag kommer till Bondens gård, är det ofta så att det redan sänkta humöret, får sig en knuff, ända ned i avgrunden.
Under flera dagar ägnade jag den mesta av tiden till att samla ihop djur, som var på drift. När jag kom vid halvåtta tiden på morgonen, stod en vit kossa och mumsade av höbalen vid ingången till ladugården. Vi hade bestämt, att denna kossa inte skulle få vara ute med de andra, för hon går igenom staketen, och tar ibland med sig någon eller några vänner. Det hade Bonden glömt, eftersom han visste att han slapp ta hand om henne.
Kossan, vid namn Vitgås, blev glad när jag kom, jag öppnade dörren, och hon skuttade gladeligen in och hittade sin plats.
Så är det fåren...jag har aldrig varit särskilt förtjust i får, mer än i form av Monicas rökta fårkorv med vitlökssmak, eller grönpeppar. Där kommer fåret verkligen till sin rätt, kan jag säga!
Bonden har ett gäng huliganfår, som går lösa över hela byn. Stängsel vet de inte vad det är, därför river de ner dem så fort de kommer åt och släpper ut andra djur på byn. De går och demolerar rundbalarna, skiter och pinkar i det som faller på marken, så att ingen vill äta det. Det är ena riktiga as, tycker jag! De drar omkring, likt ett värstinggäng, som bara har för ögonen att meja ned och förstöra det de kan.
Det är Värmländska skogsfår, en gång hade bonden 30 stycken, men blixten slog ihjäl de flesta så nu återstår nio eller tio. En tragisk händelse, men jag tyckte nog att det var ganska bra! Jag vill inte ens tänka tanken färdigt, på hur byn skulle se ut med trettio värmlänningar på drift, rastlöst sökande efter någon sorts förändring i livet.
Varför kan inte bonden göra som andra som har får! Ha ett fårhägn! Så enkelt livet skulle bli om man slapp springa och knyta ihop eltrådar, som i nästa stund iallafall är nedrivna!
En liten get- Ester- brukar vara lös i ladugården ibland, det var något vajsing på hennes bindsle. När jag satt och mjölkade getterna en morgon, kom bonden in och bad mig laga det där bindslet.
"Ringarna har åkt isär" sade han, "men går nog att klämma ihop med en pillygrop"..."Vad sade jag nu? En pollygrip menar jag ju"!
När jag berättade detta för Lilledotter, kommenterade hon lite småfräckt att "det låter som något Bonden själv håller på med"!
Det blir inte mer bloggat än så här idag, hoppas att energin kommer tillbaka snart. Kanske måste jag ha något energitillskott...så är det i livet, ibland regnar det, ibland skiner solen, det är bara att gilla läget och komma ihåg, att det alltid blir en förändring, förr eller senare....
Ha det bra, alla!
Om man mår bra eller dåligt, det har ingen betydelse när man är utförsäkrad.
I förra veckan var det riktigt illa, och när jag kommer till Bondens gård, är det ofta så att det redan sänkta humöret, får sig en knuff, ända ned i avgrunden.
Under flera dagar ägnade jag den mesta av tiden till att samla ihop djur, som var på drift. När jag kom vid halvåtta tiden på morgonen, stod en vit kossa och mumsade av höbalen vid ingången till ladugården. Vi hade bestämt, att denna kossa inte skulle få vara ute med de andra, för hon går igenom staketen, och tar ibland med sig någon eller några vänner. Det hade Bonden glömt, eftersom han visste att han slapp ta hand om henne.
Kossan, vid namn Vitgås, blev glad när jag kom, jag öppnade dörren, och hon skuttade gladeligen in och hittade sin plats.
Så är det fåren...jag har aldrig varit särskilt förtjust i får, mer än i form av Monicas rökta fårkorv med vitlökssmak, eller grönpeppar. Där kommer fåret verkligen till sin rätt, kan jag säga!
Bonden har ett gäng huliganfår, som går lösa över hela byn. Stängsel vet de inte vad det är, därför river de ner dem så fort de kommer åt och släpper ut andra djur på byn. De går och demolerar rundbalarna, skiter och pinkar i det som faller på marken, så att ingen vill äta det. Det är ena riktiga as, tycker jag! De drar omkring, likt ett värstinggäng, som bara har för ögonen att meja ned och förstöra det de kan.
Det är Värmländska skogsfår, en gång hade bonden 30 stycken, men blixten slog ihjäl de flesta så nu återstår nio eller tio. En tragisk händelse, men jag tyckte nog att det var ganska bra! Jag vill inte ens tänka tanken färdigt, på hur byn skulle se ut med trettio värmlänningar på drift, rastlöst sökande efter någon sorts förändring i livet.
Varför kan inte bonden göra som andra som har får! Ha ett fårhägn! Så enkelt livet skulle bli om man slapp springa och knyta ihop eltrådar, som i nästa stund iallafall är nedrivna!
En liten get- Ester- brukar vara lös i ladugården ibland, det var något vajsing på hennes bindsle. När jag satt och mjölkade getterna en morgon, kom bonden in och bad mig laga det där bindslet.
"Ringarna har åkt isär" sade han, "men går nog att klämma ihop med en pillygrop"..."Vad sade jag nu? En pollygrip menar jag ju"!
När jag berättade detta för Lilledotter, kommenterade hon lite småfräckt att "det låter som något Bonden själv håller på med"!
Det blir inte mer bloggat än så här idag, hoppas att energin kommer tillbaka snart. Kanske måste jag ha något energitillskott...så är det i livet, ibland regnar det, ibland skiner solen, det är bara att gilla läget och komma ihåg, att det alltid blir en förändring, förr eller senare....
Ha det bra, alla!
Ny och spännande dag!
Om jag bara varit lite fiffig, hade jag gått ut tidigt, och provstartat bilen, men se, det gjorde jag inte! Jag tog bara för givet att den skulle starta, eftersom fjuttiga femton grader inte borde hindra den, när den startade lätt vik tjugotre och mer ändå.
Vad jag inte tänkte på att batteriet blir sämre och sämre, för varje kall natt, och nu var det inte ett liv i den. På med laddaren, den stora fina, som inte funkade häromdagen, var jag ändå tvungen att prova...men nä, den står bara och slår fram och tillbaka. Den mindre laddaren fick jag leta efter och fann den i ett förråd, där den inte ska stå. När jag skulle sätta klämmorna på batteriet, lossnade den röda, och det var rent omöjligt att få den på plats igen!
Fick gå in och leta fram en tång, fick klippa av de fåniga små fransarna som tidigare tjäntat till att leda ström till klämman och vidare till batteriet. Fattar inte att det funkat tidigare, för det fanns nästan inga trådar alls. Ficks skala fram nya och så här dags på morgonen, är det INTE sådant jag vill syssla med. Jag borde vara igång i ladugården nu!
Ska strax gå ut och prova igen.....
Per ska dona motorvärmaren idag, hoppas att det blir bra sedan, för detta är inte roligt!
Vad jag inte tänkte på att batteriet blir sämre och sämre, för varje kall natt, och nu var det inte ett liv i den. På med laddaren, den stora fina, som inte funkade häromdagen, var jag ändå tvungen att prova...men nä, den står bara och slår fram och tillbaka. Den mindre laddaren fick jag leta efter och fann den i ett förråd, där den inte ska stå. När jag skulle sätta klämmorna på batteriet, lossnade den röda, och det var rent omöjligt att få den på plats igen!
Fick gå in och leta fram en tång, fick klippa av de fåniga små fransarna som tidigare tjäntat till att leda ström till klämman och vidare till batteriet. Fattar inte att det funkat tidigare, för det fanns nästan inga trådar alls. Ficks skala fram nya och så här dags på morgonen, är det INTE sådant jag vill syssla med. Jag borde vara igång i ladugården nu!
Ska strax gå ut och prova igen.....
Per ska dona motorvärmaren idag, hoppas att det blir bra sedan, för detta är inte roligt!
Oh bonde,oh bonde!
Förkylningen hänger i, den tänker inte ge sig! Är trött, och jag vet inte hur jag ska vakna om mornarna. Annars är jag förhållande vis piggelin i svinottan, när andra vill sova, men nu går det liksom inte att komma ur sömnen.
Igår fick jag tillbaka min lilla röda, rara bil. Med motorvärmare inkopplad, trodde vi iallafall. Men den fungerar ju inte! När jag skulle åka hemifrån i morse, upptäckte jag att bilen var kall, och kupévärmaren hade inte heller gått. Nåja, det var inte mer än -13 grader, så bilen stönade igång, och fick stå på tomgång medan jag gav hästarna frukost.
Man kan säga vad man vill om Volvo, men vinterbilar kan de göra! På några få minuter är bilen varm och körklar! Om jag kallstartar picupen, är jag framme på jobbet innan den ens hunnit bli aningens aning varm. Well well, Lilledotters fästeman ska leta felet imorgon, hoppas att det går att lösa, för det är inte roligt att tanka och räkna bränsleförbrukning! LITE hjälper det ju till att varmstarta bilen!
Jag tänkte att det kanske var nåt glapp i sladderiet, här hemma, att något inte funkat, jag ville så gärna tro att felet var enkelt. Så när jag kom till jobbet, kopplade jag på nytt sladdarna, tryckte kontakten i väggen i fjuslidret, och poff så slocknade halva byn!
Där stod jag i nermörker, och såg framför mig en hel morgon, när jag måste leta säkringar som gått, innan jag kunde börja mjölka. Jag trevade mig ut, och in igen, i mjölkrum och motorrum där propperiet sitter. Fick fatt på ficklampan, som jag vet EXAKT var den är- för att jag har ficklampa på telefonen, det minns jag aldrig!
För en gångs skull, började jag nysta i rätt ände-jag skruvade bort fronten till jordfelsbrytaren först av allt! Jag kunde ylat av glädje och dansat runt i mina stövlar, för det var den ena av de två brytarna som hade löst ut. Med en glad snärt, var den påknäppt igen, och ljuset flödade runt både mig och korna i ladugården!
Jag släppte ut de sex, som står inne om nätterna, de sk högmjölkarna! I mina ögon är de kor som är på väg att sinläggas, men det beror bara på vilka mått man mäter med! Det är bondens kor, så det är bonden som bestämmer vem som är hög eller lågmjölkare! Tur för dem, jag hade slaktat hela bunten, för de kostar merän de smakar! Fast de är ju fina att se på, iallafall några av dem.
Jag släppte in det andra gänget, mjölkade dem och gav dem mat, ut med dem igen, och in med de första! Lite pyssel är det, och lite energi och tankeverksamhet går det åt, det är därför jag varje morgon äter havregrynsgröt, även om den står mig upp i halsen!
Allting flöt fint, det var mysigt och roligt, inga incidenter! Jag gjorde rent i pojkrummet, dvs uterummet där två skapligt stora tjurkalvar går, tillsammans men bocken Irené! Fast han kallas numera för Ingvar! Men han heter Irené på riktigt...
Jag matade utedjuren, gav dem vatten, eftersom källan verkar ha frusit, då kom ett sms från bonden! Vi har inte pratat så mycket på några dagar, jag har känt mig lite sur, liksom!
"Vill du ha mat innan du åker, när då, isåfall?"
Bara det att han skriver utan förkortningar, visar att han är nervös på mig!
Först svarade jag inte, men när jag sedan gick över ladugårdsplanen, stack han ut huvudet genom dörren: "Kom in och ät nu", sade han men jag svarade att jag hinner faktiskt inte, jag har en hel del att uträtta, när jag åker ifrån honom. "Men jag har gjort gratäng, den står i ugnen redan, den är klaaaar! Kom nu, du måste ju iallafall äta!"
Under en sekund eller två, trodde jag att tårarna skulle komma på honom, så jag skyndade mig att svara att "Okay, jag kommer!"
När jag kom in i köket, började jag med att skotta fram en stol, bland alla tidningar och annat skräp! "Nej nej" sade han, "vi sätter oss där uppe!"
Jag tänkte att nu är det allvar iallafall, innan man blir bjuden upp på övervåningen, skall det till en del.
"Du får ta vatten i toaletten", sade han och gav mig ett glas!
"Tack" svarade jag, "men har du inget i kranen?"
"Inte i köket, det har frusit, men på toa kan har du ju tre alternativ, duschen, toan eller handfatet!"
Jag valde handfatet...därefter klättrade jag upp för den branta smala trappan, som man måste vara absolut nykter för att ta sig upp och ned i!
Men å, sedan blev jag rörd!
Han hade dukat så fint, tänt två levande ljus, varsin sopptallrik med sked och en form, som såg rätt brännd ut, med gratäng! Det var rökt kött, hemmakött-blomkål, lökar av olika slag, grädde och jag vet inte mer, men det var otroligt gott! Säga vad man vill om min bonde- men mat- det vet han hur man lagar!
Han frågade om jag tyckte om enbärsdrickan, som jag fått en kvartin av, dagen innan. Jag svarade att den var god, så han skuttade ned och hämtade en hel sjuttiofemma.
Jag undrade om det var någon alkohol i, och han sade att han trodde att den höll minst 12%. Hoppsan, inte värt att dricka av när man ska köra bil, så jag får spara den för hemmabruk!
Han berättade att någon hade köpt av den på julmarknaden, och börjat lalla och tralla, som bara den! Så det kan bli! God är den iallafall!
Nu ska jag gå ut och ordna lite i hästhagen, sambon ska köra ut en ny bal till dem. Skönt att det är mildare!
Igår fick jag tillbaka min lilla röda, rara bil. Med motorvärmare inkopplad, trodde vi iallafall. Men den fungerar ju inte! När jag skulle åka hemifrån i morse, upptäckte jag att bilen var kall, och kupévärmaren hade inte heller gått. Nåja, det var inte mer än -13 grader, så bilen stönade igång, och fick stå på tomgång medan jag gav hästarna frukost.
Man kan säga vad man vill om Volvo, men vinterbilar kan de göra! På några få minuter är bilen varm och körklar! Om jag kallstartar picupen, är jag framme på jobbet innan den ens hunnit bli aningens aning varm. Well well, Lilledotters fästeman ska leta felet imorgon, hoppas att det går att lösa, för det är inte roligt att tanka och räkna bränsleförbrukning! LITE hjälper det ju till att varmstarta bilen!
Jag tänkte att det kanske var nåt glapp i sladderiet, här hemma, att något inte funkat, jag ville så gärna tro att felet var enkelt. Så när jag kom till jobbet, kopplade jag på nytt sladdarna, tryckte kontakten i väggen i fjuslidret, och poff så slocknade halva byn!
Där stod jag i nermörker, och såg framför mig en hel morgon, när jag måste leta säkringar som gått, innan jag kunde börja mjölka. Jag trevade mig ut, och in igen, i mjölkrum och motorrum där propperiet sitter. Fick fatt på ficklampan, som jag vet EXAKT var den är- för att jag har ficklampa på telefonen, det minns jag aldrig!
För en gångs skull, började jag nysta i rätt ände-jag skruvade bort fronten till jordfelsbrytaren först av allt! Jag kunde ylat av glädje och dansat runt i mina stövlar, för det var den ena av de två brytarna som hade löst ut. Med en glad snärt, var den påknäppt igen, och ljuset flödade runt både mig och korna i ladugården!
Jag släppte ut de sex, som står inne om nätterna, de sk högmjölkarna! I mina ögon är de kor som är på väg att sinläggas, men det beror bara på vilka mått man mäter med! Det är bondens kor, så det är bonden som bestämmer vem som är hög eller lågmjölkare! Tur för dem, jag hade slaktat hela bunten, för de kostar merän de smakar! Fast de är ju fina att se på, iallafall några av dem.
Jag släppte in det andra gänget, mjölkade dem och gav dem mat, ut med dem igen, och in med de första! Lite pyssel är det, och lite energi och tankeverksamhet går det åt, det är därför jag varje morgon äter havregrynsgröt, även om den står mig upp i halsen!
Allting flöt fint, det var mysigt och roligt, inga incidenter! Jag gjorde rent i pojkrummet, dvs uterummet där två skapligt stora tjurkalvar går, tillsammans men bocken Irené! Fast han kallas numera för Ingvar! Men han heter Irené på riktigt...
Jag matade utedjuren, gav dem vatten, eftersom källan verkar ha frusit, då kom ett sms från bonden! Vi har inte pratat så mycket på några dagar, jag har känt mig lite sur, liksom!
"Vill du ha mat innan du åker, när då, isåfall?"
Bara det att han skriver utan förkortningar, visar att han är nervös på mig!
Först svarade jag inte, men när jag sedan gick över ladugårdsplanen, stack han ut huvudet genom dörren: "Kom in och ät nu", sade han men jag svarade att jag hinner faktiskt inte, jag har en hel del att uträtta, när jag åker ifrån honom. "Men jag har gjort gratäng, den står i ugnen redan, den är klaaaar! Kom nu, du måste ju iallafall äta!"
Under en sekund eller två, trodde jag att tårarna skulle komma på honom, så jag skyndade mig att svara att "Okay, jag kommer!"
När jag kom in i köket, började jag med att skotta fram en stol, bland alla tidningar och annat skräp! "Nej nej" sade han, "vi sätter oss där uppe!"
Jag tänkte att nu är det allvar iallafall, innan man blir bjuden upp på övervåningen, skall det till en del.
"Du får ta vatten i toaletten", sade han och gav mig ett glas!
"Tack" svarade jag, "men har du inget i kranen?"
"Inte i köket, det har frusit, men på toa kan har du ju tre alternativ, duschen, toan eller handfatet!"
Jag valde handfatet...därefter klättrade jag upp för den branta smala trappan, som man måste vara absolut nykter för att ta sig upp och ned i!
Men å, sedan blev jag rörd!
Han hade dukat så fint, tänt två levande ljus, varsin sopptallrik med sked och en form, som såg rätt brännd ut, med gratäng! Det var rökt kött, hemmakött-blomkål, lökar av olika slag, grädde och jag vet inte mer, men det var otroligt gott! Säga vad man vill om min bonde- men mat- det vet han hur man lagar!
Han frågade om jag tyckte om enbärsdrickan, som jag fått en kvartin av, dagen innan. Jag svarade att den var god, så han skuttade ned och hämtade en hel sjuttiofemma.
Jag undrade om det var någon alkohol i, och han sade att han trodde att den höll minst 12%. Hoppsan, inte värt att dricka av när man ska köra bil, så jag får spara den för hemmabruk!
Han berättade att någon hade köpt av den på julmarknaden, och börjat lalla och tralla, som bara den! Så det kan bli! God är den iallafall!
Nu ska jag gå ut och ordna lite i hästhagen, sambon ska köra ut en ny bal till dem. Skönt att det är mildare!
Gårdagen var det ja...
Det som var bäst med den, var att den gick sin väg och aldrig kommer åter!
Det började så fint på morgonen, med att det inte fanns någon värme i picupen. Eftersom min egen bil står i en verkstad, var jag hänvisad till sambons bil. En mycket varm, stor och trygg bil. Och framför allt är den jättegul! Man finner den alltid, även om man glömt var man parkerat den.
Det blåste bara kalluft, jag oroade mig för att den tänkte koka, körde ett varv runt berget innan jag for till jobbet, men nä, tempmätaren stannade på nittio grader, just där den skall stå. Jag satt med näsan tryckt mot rutan, med isskrapa och försökte att se något enda litet, av vägen framför mig. Hur det än gick med det, tog jag mig fram. Det är ca en och en halv mil till bonden, och även om sträckan var kort, så var jag fullständigt stelfrusen när jag kom fram.
Jag sprang in i mjölkrummet, med min kaffetermos under armen. Där försökte jag tyda bondens kodade meddelande, som låg skrivet uppepå mjölktanken, i mitt lilla kom-i-håg-block, alltmedan jag söpralde hett och nybryggt kaffe som värmde både kropp och själ!
Först när man läser förstår man ingenting. Inte andra gången heller, men efter tredje gången är det som om saker och ting börjar ta form, krusidullerna liksom får liv i sig.
Men en rad förstod jag inte: "Krusa o D-kulla på Lol pl."
Jag förstod att några kor var tvungna att mjölkas på samma plats, så gör vi eftersom besättningen är för stor för ladugården. Man får mota ut dem, allteftersom, och ta in nya på samma plats. Det knäppa var bara det att Krusa har en egen plats, som när jag kom denna morgon, var befolkad med en ny kossa, som kalvat i hagen häromdagen, när jag inte var där. Jag gissade mig till att när den nya var mjölkad, skulle hon ut, och Krusa som varit ute på natten, skulle in, bli mjölkad och ut igen, och in på nytt med nykomlingen, för att hon skulle få stå inne och mumsa hö, som man ska när man nyss fått barn.
Bonden förnekade senare att han hade skrivit att Krusa skulle stå på Lolas plats. När jag visade honom lappen, tittade han en stund på den, sedan sade han: "Det står så, ja, men jag menade att Lilja skulle stå på Krusas plats..."
Tur att jag iallafall förstår bondens språk...
På lappen stod även att jag skulle väcka honom, han skulle komma ut och hjälpa mig, eftersom jag kände mig klen och eländig. Jag var inne och gol i stugan, så att han vaknade. Han skulle strax komma ut...
Efter två timmar kom han, så klart att han somnat om, det hade jag också gjort i hans ställe!
Tuppen i hönshagen, inne i ladugården hade fått hjärnsläpp. Han satte igång att mörda både fruar och barn! När jag först kom såg jag en blodig kyckling, och sedan fick jag se tuppfan sitta på ryggen på en höna och slita bort stora köttstycken! Himmel o pannkaka, man såg hela kotpelaren på henne, det var hemskt. Jag slet upp nätdörren, fick fatt på tuppen och sprang ut och skrek på bonden. Han hade just kommit ut, och han fick börja sin morgon med att dänga ihjäl tuppen, och plocka fjädrar!
Bonden som annars inte dödar något som nästan lever, sprayade den döende hönan med sårspray, både hon och kycklingen såg livlösa ut, men idag på morgonen, satt de åter på sina pinnar! Höns är fenomenala överlevare!
Allting är svårt, när det är så här kallt. Dörrar går inte att stänga, för all is, bilar och traktorer går sönder, vattenkoppen utanför ladugården har frysit ihop, trots att den värms upp av el. T o m skottkärran går mera långsamt...
Bonden skulle sköta utesysslorna, denna välsignade dag! Då känner jag mig nöjd! Han hade just varit ute och sett om sina utspridda flockar kring tunet, när jag stod och gav småpojkarna mjölk. De är alldeles för stora för mjölk, de är riktiga tonårstjurar jag pratar om! Det är som om man skulle amma sin finniga 14-årskille....Det vill man verkligen inte! Men bonden har inte märkt att de växt, för hos honom, står tiden stilla, eller rättare sagt, den finns inte.
Bonden ropade med hög röst;
"Kan du skynda dig hit och klä av mig!?"
Först brydde jag mig inte om honom, tänkte att det går väl över...
"Kom hit och klä av mig, erbjudandet gäller bara idag!"
Naturligtvis blev jag tvungen att gå dit och kolla vad han egentligen ville. På mjölkrumsgolvet står bonden, med en mössa som är fulare än min, is i ögonbryn och näshår, med det mest korkade med hela mannen var, att han hade en ut och invänd jacka på sig. Modellen var ungefär sådan, som min morfar gick omkring i, till "fin", på sextiotalet, en sorts kavaj. Grå! Men istället för knappar, stängdes bondens kavaj med dragkedja.
Det var dubbla sådana där, som man drar i, en drar man nedifrån och upp, och den andra tvärtom. Bonden är stor och lång, kavajen var inte bara ett eller två storlekar för liten, den var väldigt mycket för liten, ärmen räckte bara ned på lite mer än halva armen!
"Men ååå, varför gör du på det här viset?!" grymtade jag. "Vad vill du jag ska göra?"
"Du måste få ut mig ur den här, dragkedjan har fastnat!"
Ja, det hade den och det ordentligt, så där retligt som det gör i bland, i tyget!
"Men varför har du den ut och in, bängaloo? Det går ju inte att få tag på kedjan, du är alldeles för tjock!"
"Det är jag inte, det är jackan som är liten! Och så har jag ladugårdsoverallen under, ser du väl, och jag vill inte att jackan ska bli lukta illa!"
"...och därför är den ut och invänd?"
"Just de..."
Hur jag bar mig åt, minns jag inte, men jag fick ut bonden ur jackan. Jag luktade på den.
"Den luktar skit" sade jag.
"Det tror jag inte alls, inte på insidan iallafall"...
Som jag sagt förut, ibland vet man verkligen inte om han är på riktigt, eller något surrealistiskt väsen, som bara glider runt och gör surrealistiska saker.
NU ska jag avsluta- inlägget blev för långt ser jag!
Bilen kokade när jag var ett par km hemifrån, snustorr på vatten, det är något läckage, så det försvinner mer än det ska. På kvällen skulle jag låna bil av en väninna borta i byn, men även den hade fryst samman. Monica däremot, hennes bil gick igång, och jag fick låna den både på kvällen och denna morgonen.
Sedan jag åkt hemifrån, hade pannan satt igång att koka, men sambon sade att jag hade gjort allting, precis rätt men att den kan få spader om vedträna är för små, det blir för hastig eld på något vis, de brinner för fort....
Tur att han vaknade så inte jag hade behövt komma hem, till ett exploderat hus.
Det började så fint på morgonen, med att det inte fanns någon värme i picupen. Eftersom min egen bil står i en verkstad, var jag hänvisad till sambons bil. En mycket varm, stor och trygg bil. Och framför allt är den jättegul! Man finner den alltid, även om man glömt var man parkerat den.
Det blåste bara kalluft, jag oroade mig för att den tänkte koka, körde ett varv runt berget innan jag for till jobbet, men nä, tempmätaren stannade på nittio grader, just där den skall stå. Jag satt med näsan tryckt mot rutan, med isskrapa och försökte att se något enda litet, av vägen framför mig. Hur det än gick med det, tog jag mig fram. Det är ca en och en halv mil till bonden, och även om sträckan var kort, så var jag fullständigt stelfrusen när jag kom fram.
Jag sprang in i mjölkrummet, med min kaffetermos under armen. Där försökte jag tyda bondens kodade meddelande, som låg skrivet uppepå mjölktanken, i mitt lilla kom-i-håg-block, alltmedan jag söpralde hett och nybryggt kaffe som värmde både kropp och själ!
Först när man läser förstår man ingenting. Inte andra gången heller, men efter tredje gången är det som om saker och ting börjar ta form, krusidullerna liksom får liv i sig.
Men en rad förstod jag inte: "Krusa o D-kulla på Lol pl."
Jag förstod att några kor var tvungna att mjölkas på samma plats, så gör vi eftersom besättningen är för stor för ladugården. Man får mota ut dem, allteftersom, och ta in nya på samma plats. Det knäppa var bara det att Krusa har en egen plats, som när jag kom denna morgon, var befolkad med en ny kossa, som kalvat i hagen häromdagen, när jag inte var där. Jag gissade mig till att när den nya var mjölkad, skulle hon ut, och Krusa som varit ute på natten, skulle in, bli mjölkad och ut igen, och in på nytt med nykomlingen, för att hon skulle få stå inne och mumsa hö, som man ska när man nyss fått barn.
Bonden förnekade senare att han hade skrivit att Krusa skulle stå på Lolas plats. När jag visade honom lappen, tittade han en stund på den, sedan sade han: "Det står så, ja, men jag menade att Lilja skulle stå på Krusas plats..."
Tur att jag iallafall förstår bondens språk...
På lappen stod även att jag skulle väcka honom, han skulle komma ut och hjälpa mig, eftersom jag kände mig klen och eländig. Jag var inne och gol i stugan, så att han vaknade. Han skulle strax komma ut...
Efter två timmar kom han, så klart att han somnat om, det hade jag också gjort i hans ställe!
Tuppen i hönshagen, inne i ladugården hade fått hjärnsläpp. Han satte igång att mörda både fruar och barn! När jag först kom såg jag en blodig kyckling, och sedan fick jag se tuppfan sitta på ryggen på en höna och slita bort stora köttstycken! Himmel o pannkaka, man såg hela kotpelaren på henne, det var hemskt. Jag slet upp nätdörren, fick fatt på tuppen och sprang ut och skrek på bonden. Han hade just kommit ut, och han fick börja sin morgon med att dänga ihjäl tuppen, och plocka fjädrar!
Bonden som annars inte dödar något som nästan lever, sprayade den döende hönan med sårspray, både hon och kycklingen såg livlösa ut, men idag på morgonen, satt de åter på sina pinnar! Höns är fenomenala överlevare!
Allting är svårt, när det är så här kallt. Dörrar går inte att stänga, för all is, bilar och traktorer går sönder, vattenkoppen utanför ladugården har frysit ihop, trots att den värms upp av el. T o m skottkärran går mera långsamt...
Bonden skulle sköta utesysslorna, denna välsignade dag! Då känner jag mig nöjd! Han hade just varit ute och sett om sina utspridda flockar kring tunet, när jag stod och gav småpojkarna mjölk. De är alldeles för stora för mjölk, de är riktiga tonårstjurar jag pratar om! Det är som om man skulle amma sin finniga 14-årskille....Det vill man verkligen inte! Men bonden har inte märkt att de växt, för hos honom, står tiden stilla, eller rättare sagt, den finns inte.
Bonden ropade med hög röst;
"Kan du skynda dig hit och klä av mig!?"
Först brydde jag mig inte om honom, tänkte att det går väl över...
"Kom hit och klä av mig, erbjudandet gäller bara idag!"
Naturligtvis blev jag tvungen att gå dit och kolla vad han egentligen ville. På mjölkrumsgolvet står bonden, med en mössa som är fulare än min, is i ögonbryn och näshår, med det mest korkade med hela mannen var, att han hade en ut och invänd jacka på sig. Modellen var ungefär sådan, som min morfar gick omkring i, till "fin", på sextiotalet, en sorts kavaj. Grå! Men istället för knappar, stängdes bondens kavaj med dragkedja.
Det var dubbla sådana där, som man drar i, en drar man nedifrån och upp, och den andra tvärtom. Bonden är stor och lång, kavajen var inte bara ett eller två storlekar för liten, den var väldigt mycket för liten, ärmen räckte bara ned på lite mer än halva armen!
"Men ååå, varför gör du på det här viset?!" grymtade jag. "Vad vill du jag ska göra?"
"Du måste få ut mig ur den här, dragkedjan har fastnat!"
Ja, det hade den och det ordentligt, så där retligt som det gör i bland, i tyget!
"Men varför har du den ut och in, bängaloo? Det går ju inte att få tag på kedjan, du är alldeles för tjock!"
"Det är jag inte, det är jackan som är liten! Och så har jag ladugårdsoverallen under, ser du väl, och jag vill inte att jackan ska bli lukta illa!"
"...och därför är den ut och invänd?"
"Just de..."
Hur jag bar mig åt, minns jag inte, men jag fick ut bonden ur jackan. Jag luktade på den.
"Den luktar skit" sade jag.
"Det tror jag inte alls, inte på insidan iallafall"...
Som jag sagt förut, ibland vet man verkligen inte om han är på riktigt, eller något surrealistiskt väsen, som bara glider runt och gör surrealistiska saker.
NU ska jag avsluta- inlägget blev för långt ser jag!
Bilen kokade när jag var ett par km hemifrån, snustorr på vatten, det är något läckage, så det försvinner mer än det ska. På kvällen skulle jag låna bil av en väninna borta i byn, men även den hade fryst samman. Monica däremot, hennes bil gick igång, och jag fick låna den både på kvällen och denna morgonen.
Sedan jag åkt hemifrån, hade pannan satt igång att koka, men sambon sade att jag hade gjort allting, precis rätt men att den kan få spader om vedträna är för små, det blir för hastig eld på något vis, de brinner för fort....
Tur att han vaknade så inte jag hade behövt komma hem, till ett exploderat hus.
Ny dag....
...nya omöjligheter!
Om jag bara orkade...
...skulle jag blogga om denna dagen, som idag är! Men se- det GÅR bara inte. Mor Hontass är slut som människa!
Om man visste i förtid, vad dagar skulle föra med sig, skulle man inte orka leva. Men nu vet man inget i förtid, och alltså löper dagen iväg, med motgång och medgång.
Idag var det mest motgång, för att inte säga enbart motgång.
Nåja, dagen höjde iallafall poängen på nya upplevelser, om än de inte var så kul!
Jag andas; alltså lever jag!
Nattinatt, nu kryper jag ned i bingen! Snart upp till korna igen! I Monicas bil....
Om man visste i förtid, vad dagar skulle föra med sig, skulle man inte orka leva. Men nu vet man inget i förtid, och alltså löper dagen iväg, med motgång och medgång.
Idag var det mest motgång, för att inte säga enbart motgång.
Nåja, dagen höjde iallafall poängen på nya upplevelser, om än de inte var så kul!
Jag andas; alltså lever jag!
Nattinatt, nu kryper jag ned i bingen! Snart upp till korna igen! I Monicas bil....
Här borde jag inte sitta!
Jag borde sitta i bilen, på väg till bonden! Bra att kunna jobba in de dagar jag varit borta under sjukdom- dumt att jobba in det när jag fortfarande är så sjuk!
Har varit uppe sedan fem, det är ett bra sätt att känna sig lite piggare, när det gått ett par timmar har jag helt enkelt ledsnat på att vara hemma. I vanliga fall är det iallafall så, men inte nu.
Min bil står stationerad i en verkstad och verkar bli kvar där ett tag. Ett bra skäl att få stanna hemma, kan man tycka. Jag trodde sambon skulle jobba idag, men han stannar hemma och alltså kan jag ta hans bil....dumt!
NU går jag, om några timmar är jag hemma igen...
Har varit uppe sedan fem, det är ett bra sätt att känna sig lite piggare, när det gått ett par timmar har jag helt enkelt ledsnat på att vara hemma. I vanliga fall är det iallafall så, men inte nu.
Min bil står stationerad i en verkstad och verkar bli kvar där ett tag. Ett bra skäl att få stanna hemma, kan man tycka. Jag trodde sambon skulle jobba idag, men han stannar hemma och alltså kan jag ta hans bil....dumt!
NU går jag, om några timmar är jag hemma igen...
Vi ligger i startgropen, grannen och jag...
Jag vet att Monica inte gillar att vara med på bild, men här har hon ingenting att säga till om.
Bilden är tagen förra vintern, var och varenda dag gjorde vi utflykter med våra hästar. Det var lagom kallt, hela vintern, runt -10 grader. Denna vintern har än varit aningen för kall för att dra ut till skogs, och med en hemsk och seg förkylning är det nog lämpligast att hålla sig inne. Men snart så...
Vi hade så roligt på våra utflykter. Ett par gånger fick vi agera lik-skjuss och hade skogsbegravning av något av våra djur.
Sorgligt var min älskade kissekatt, Pipen, som blev tvungen att flytta till kattlandet! Först skulle sambon ta med honom till "sin skog",jobbet alltså, men kattstackarn fick åka runt på picup-flaket i åtskilliga dagar, väl omslagen av en coop-papperspåse.
Han kom bara inte ihåg att göra sig av med katten, så tillsist bestämde Moncia och jag oss för, att själva ta med kissen i släden och köra långt bort till skogen.
Andäktigt drog vi åstad, något tagna av stundens allvar kanhända. Gravöl hade vi inget, men väl kaffe och smörgås, det fick duga. Ett par, kanske tre hästar hade vi med oss, jag minns inte, båda Monicas lilla och min stora brukade följa med. Turbo, den stora klumpen fick dra oss alla och det är han bra på.
Vi kom till en fin plats i skogen, där jag tidigare lagt något djur, som ska återgå till kretsloppet. Jag steg in en bit i skogen, klappade min fina kisse och sade adjö. Det är iallafall det mest värdiga sätt, jag finner att ett djur, vilket som helst, får sluta på.
Ett par dagar efter, hade en av Monicas hönor gett upp livet, så vi spännde för likdroskan igen, packade matsäck och gav oss av. Vi tänkte oss till samma fina plats, där vi lagt katten.
En liten bit ifrån det stället, tvärstannade Turbo och skulle inte gå alls. Bakom kurvan bara, var vår begravningsplats och jag sade till Monica att det måste vara någon där framme....
Å nej, katten ligger ju inte långt ifrån vändplan, hoppas ingen hittar den....
Vi fick fart på Turbo, vill minnas att Monica fick gå ur och veva igång honom, han blir sådan ibland, liksom fryser fast!
Paniken steg i oss båda när vi kom runt kurvan! Inte långt ifrån där kissen låg, huserade ett helt gäng dagisbarn, med vidhängande fröknar. De stimmade och lekte, grillade korv och tumlade i snön...nåja, inte fröknarna då, de såg mest frusna ut.
"Vi stannar inte" viskade jag till Monica och smackade på hästen som motvilligt ökade sina steg. "Gode Gud,måtte något djur varit och hämtat kissen redan" tänkte jag och hoppades på att den djupa snön i annat fall, skulle hindra barnen från att tumla ut, en liten bit till i skogen.
"Vad gör vi med hönan nu då?" frågade jag Monica. Det kändes som om alla människor skulle hitta det vi gjorde oss av med till skogs.
"Jag vet inte", svarade Monica, "men jag tycker att vi gör så här", sade hon och ställde sig upprätt i släden och hivade den gamla hönan långt ut i skogen.
Jag kunde inte låta bli att gapskratta.
Dagen efter for vi ut igen med släden. Inga barn var i skogen, jag hoppade ur släden och följde barnens spår, som inte ledde fram till kattens sista viloplats. Katten själv, var föresten borta redan, det hade han nog varit ganska snart efter att vi lämnat honom, skogen är full av både räv, rovfågel och varg...
Och hönan- efter sin sista flygtur mellan träden, blev nog inte heller hon liggande länge tillspillogiven, utan återgick även hon, till det eviga kretsloppet.
Så skulle också jag vilja sluta, den dagen jag ger upp, kanske inte hel och hållen, det verkar inte så trevligt om dagisbarnen återigen tänker grilla korv. Men som aska, skulle det vara fint, ut på en slädtur och flyg mellan träden....
bilden är tagen precis vi begravningsplatsen...
När det är så kallt....
...att man inte vill gå ut kan man ägna sig åt det här:
http://www.download-jigsaw-puzzles.com/gallerylist.html
Jag brukar ladda hem medium-varianten, den är lagom åt mig, easy är för easy och hard är very hard, iallafall för mig..
Ha det så kul!
http://www.download-jigsaw-puzzles.com/gallerylist.html
Jag brukar ladda hem medium-varianten, den är lagom åt mig, easy är för easy och hard är very hard, iallafall för mig..
Ha det så kul!
Jag är verkligen sjuk...alldels på riktigt!
Jag tror inte att jag egentligen brukar klassa förkylning som sjukdom, det är mest någonting som man får, vare sig man vill eller ej, men någon anledning att lägga omkull sig, det brukar jag inte se.
Bonden har varit förkyld en tid, och det bästa med det var att han tappade rösten. Inte bara så där, litegrann, utan helt och fullt, iallafall en dag. På både gott och ont! När han ville mig något kastade han saker på mig, istället för att skrika. Vi gör så ganska ofta, med eller utan röst- kastar saker på varandra....
Jag tyckte att han fånade sig! Vilken bonde i världen kan lägga omkull sig på grund av en förkylning? Ingen, såvida man inte har en Mor Hontass vid sin sida. Hon ställer upp, kliver i stövlarna, hur arg och trött hon än är. Hur plågad av smärta och förtvivlan hon än är...hon kliver i sina stövlar och sina skitkläder och kör iväg.
Nu när jag skriver så kommer jag på en sak: Det är nog för att jag nyss fått körkort! Det är så himla roligt att köra bil, kanske för att det nästan känns lite kriminellt fortfarande....
Men igårkväll däckade jag på sambons arm- han med helikoptern som ni kanske känner till. Jag var så sjuk, ojojoj, jag ville bli klappad på pannan och pussad på, och sambon gjorde allt det jag ropade efter, men inte blev jag frisk, så han somnade.
I morse var det en katastrof, men jag hade kvällen innan, varskott Bonden om att jag tänker stanna hemma! Det är en sak att vara tvärförkyld, med typ 50 graders feber, och det är en helt annan sak att ha ont i ryggen. Febern säger mig att jag måste stanna i sängen, för att om jag reser mig kommer jag ramla omkull i yran.
Men ryggen säger att jag måste upp ur sängen, fort som tusan innan den går sönder alldeles....vad gör man?
Jag låg kvar så länge jag kunde och höll yrseln på plats, men tillsist gick det inte för smärtan i ryggen fick mig att nästan döden döööö!
Jag kravlade mig upp, på alla fyra tog jag mig till köket och rev upp medicin och kaffe/the-skåpet. Stoppade i mig ett par Tramadol, som jag vanligtvis tar på morgonen för att klara dagen med mindre smärta. Dessutom tog jag två Treo, samt en C-vitamin brus.
Så förskräckligt lång tid gick det inte förrän jag blev människa igen och orkade leva.
Monica- min bästa granne- hade sms:at utan att jag sett det; Är du vaken?
Jag ringde upp henne, och vi tog en fika. Jag kom på att jag hade en hel del mycket viktigt skvaller, som jag måste förmedla till henne, så förmiddagen gled iväg fint.
Därefter var MorHontass som ny. Lite piller och skvaller, sedan fungerar hon nästan som hon ska, den gamla tanten....
Monica och jag drog till Rättvik, i min nya bil, med mitt nya körkort! Vi skulle egentligen bara på BECA, motsvarigheten till Lantmännen som nyss lade ned. Monica skulle köpa Luzern och jag skulle köpa Kraft, till hästarna. Där var tvärstängt! Det är ju den idiotiska trettondagen! Vem i hela världen firar en trettondag????????? Jo, en svensk, som tar alla tillfällen att få fira! För helvete, Svensson. Var glad att Du har ett jobb och se inte alla möjliheter till ledighet....
-----------------------------------------------------------------------
Började skriva detta igår, men förkylningen tog överhand och jag lade mig tidigt.
Innan sambon kom hem skulle jag göra mig märkvärdig och elda i den tidigare omtalade pannan i pannrummet! Det gick så fint och bra, men så kom jag till det där med spakarna! De som jag inte kunde koncentrera mig på när han undervisade mig i eldandets ädla konst, eftersom det stod en fåntratt intill mig och fladdrade med sin snopp.
Alltså- det där med spakarna blev fel! Så är det alltid när man ska göra sig till, det blir pannkaka av alltsammans. Jag fick panik, röken vällde ur pannan och spred sig runt i det stora huset. Jag spakade febrilt, på alla upptänkliga vis, och tillsist förstod jag än mindre än jag gjort tidigare, just då kom sambon- som en räddande ängel!
"Vad håller du på med" ropade han.
"Eldar" svarade jag och försökte låta cool.
"Jag märker det..."
Han kom ned och visade hur det ska vara men han trodde mig inte att det bara hade rökt in någon minut, han trodde att jag eldat på det viset, hela eftermiddagen.
Nåja, hellre röker jag ihjäl mig, än fryser ihjäl.
Skam den som ger sig. I morse gjorde jag ett nytt försök, lugnt och metodiskt och så fint det gick. Ingen rök, bara eld....Jag blev tvungen att gå ut och titta på skorstenen, så att det verkligen kom rök ur den. Det gjorde det och jag kände mig så stolt. Det där hade jag åstadkommit.
Efter någon timma blev jag iallafall tvingad att väcka gubben och fråga när och hur mycket mer ved jag skulle lägga i. Han talade om det för mig, sedan drog han täcket över huvudet, kramade sin hund där under, och mumlade:
"Nu du, Jack, nu kan vi sova hur länge som helst, för nu har vi en egen elderska!"
Bonden har varit förkyld en tid, och det bästa med det var att han tappade rösten. Inte bara så där, litegrann, utan helt och fullt, iallafall en dag. På både gott och ont! När han ville mig något kastade han saker på mig, istället för att skrika. Vi gör så ganska ofta, med eller utan röst- kastar saker på varandra....
Jag tyckte att han fånade sig! Vilken bonde i världen kan lägga omkull sig på grund av en förkylning? Ingen, såvida man inte har en Mor Hontass vid sin sida. Hon ställer upp, kliver i stövlarna, hur arg och trött hon än är. Hur plågad av smärta och förtvivlan hon än är...hon kliver i sina stövlar och sina skitkläder och kör iväg.
Nu när jag skriver så kommer jag på en sak: Det är nog för att jag nyss fått körkort! Det är så himla roligt att köra bil, kanske för att det nästan känns lite kriminellt fortfarande....
Men igårkväll däckade jag på sambons arm- han med helikoptern som ni kanske känner till. Jag var så sjuk, ojojoj, jag ville bli klappad på pannan och pussad på, och sambon gjorde allt det jag ropade efter, men inte blev jag frisk, så han somnade.
I morse var det en katastrof, men jag hade kvällen innan, varskott Bonden om att jag tänker stanna hemma! Det är en sak att vara tvärförkyld, med typ 50 graders feber, och det är en helt annan sak att ha ont i ryggen. Febern säger mig att jag måste stanna i sängen, för att om jag reser mig kommer jag ramla omkull i yran.
Men ryggen säger att jag måste upp ur sängen, fort som tusan innan den går sönder alldeles....vad gör man?
Jag låg kvar så länge jag kunde och höll yrseln på plats, men tillsist gick det inte för smärtan i ryggen fick mig att nästan döden döööö!
Jag kravlade mig upp, på alla fyra tog jag mig till köket och rev upp medicin och kaffe/the-skåpet. Stoppade i mig ett par Tramadol, som jag vanligtvis tar på morgonen för att klara dagen med mindre smärta. Dessutom tog jag två Treo, samt en C-vitamin brus.
Så förskräckligt lång tid gick det inte förrän jag blev människa igen och orkade leva.
Monica- min bästa granne- hade sms:at utan att jag sett det; Är du vaken?
Jag ringde upp henne, och vi tog en fika. Jag kom på att jag hade en hel del mycket viktigt skvaller, som jag måste förmedla till henne, så förmiddagen gled iväg fint.
Därefter var MorHontass som ny. Lite piller och skvaller, sedan fungerar hon nästan som hon ska, den gamla tanten....
Monica och jag drog till Rättvik, i min nya bil, med mitt nya körkort! Vi skulle egentligen bara på BECA, motsvarigheten till Lantmännen som nyss lade ned. Monica skulle köpa Luzern och jag skulle köpa Kraft, till hästarna. Där var tvärstängt! Det är ju den idiotiska trettondagen! Vem i hela världen firar en trettondag????????? Jo, en svensk, som tar alla tillfällen att få fira! För helvete, Svensson. Var glad att Du har ett jobb och se inte alla möjliheter till ledighet....
-----------------------------------------------------------------------
Började skriva detta igår, men förkylningen tog överhand och jag lade mig tidigt.
Innan sambon kom hem skulle jag göra mig märkvärdig och elda i den tidigare omtalade pannan i pannrummet! Det gick så fint och bra, men så kom jag till det där med spakarna! De som jag inte kunde koncentrera mig på när han undervisade mig i eldandets ädla konst, eftersom det stod en fåntratt intill mig och fladdrade med sin snopp.
Alltså- det där med spakarna blev fel! Så är det alltid när man ska göra sig till, det blir pannkaka av alltsammans. Jag fick panik, röken vällde ur pannan och spred sig runt i det stora huset. Jag spakade febrilt, på alla upptänkliga vis, och tillsist förstod jag än mindre än jag gjort tidigare, just då kom sambon- som en räddande ängel!
"Vad håller du på med" ropade han.
"Eldar" svarade jag och försökte låta cool.
"Jag märker det..."
Han kom ned och visade hur det ska vara men han trodde mig inte att det bara hade rökt in någon minut, han trodde att jag eldat på det viset, hela eftermiddagen.
Nåja, hellre röker jag ihjäl mig, än fryser ihjäl.
Skam den som ger sig. I morse gjorde jag ett nytt försök, lugnt och metodiskt och så fint det gick. Ingen rök, bara eld....Jag blev tvungen att gå ut och titta på skorstenen, så att det verkligen kom rök ur den. Det gjorde det och jag kände mig så stolt. Det där hade jag åstadkommit.
Efter någon timma blev jag iallafall tvingad att väcka gubben och fråga när och hur mycket mer ved jag skulle lägga i. Han talade om det för mig, sedan drog han täcket över huvudet, kramade sin hund där under, och mumlade:
"Nu du, Jack, nu kan vi sova hur länge som helst, för nu har vi en egen elderska!"
När det tar sig i brasan...
Sambon kan sova som ingen annan! Han sover och sover, när han är ledig alltså, i övrigt är han nog den mest pliktrogne arbetare jag känner. Han har jobbat på samma arbete i över 30 år, han kör skogsmaskin. Dag ut och dag in, i treskift, aldrig någonsin att han stannar hemma från jobbet, han är ett mönsterexempar rent av!
Något som ibland får honom ur sängen, när han är ledig, är att han måste upp och elda i pannan, för att vi inte ska förfrysa oss. Jag har konsekvent vägrat att lära mig hur pannan fungerar, det är hans jobb, tycker jag, och ser en möjlighet att få honom vaken, före kvällen. Ibland llyckas det, men ibland säger han "Huuu, det är så fult väder, jag kryper ned en stund till..." Näst efter att arbeta, är sova det han är bäst på.
I förmiddags vet jag inte på vilken sida han vaknade på, kanske han rent av föll ur sängen. Han var störig och irriterande, gick och pickade på mig, nöp mig i skinkorna och kinderna och rätt som det var kom han på att nu ska jag lära mig elda.
Jag ville inte men han motade ut mig för källartrappan, väl nere sade jag att jag måste mata kycklingarna först, så han kunde elda själv. Det gick han inte med på.
Han stod intill mig och dirigerade och domderade:
"Där är en hög med vedträn!" sade han som nummer ett på instruktionslistan.
Jag vågade påstå att jag kände till det.
Nr två var att öppna luckan upptill- och lägg i vedträna.
"Du får inte kasta i dem!" Det var troligtvis mycket viktigt, för han påpekade det var gång jag lade i ett nytt trä!
Några lager med ved skulle det vara, häll på lite diesel och några lager ved till, dra i en spak, tryck in en annan- jag har redan glömt vilken det var som var vilken men det vill jag inte säga till honom.
Sedan var det bara att tända på, med gasolbrännaren, i en lucka nertill.
"Men vad håller du på med??" sade jag när jag vände mig om från pannan.
Han stod i sina flaschiga, grå, yllerlångkalsonger och larvade sig med en kroppsdel, på ett vis som bara pojkar över femtio kan!
"Nu måste man vänta några minuter, så att man ser att det tar sig ordentligt, undertiden kan man göra så här!"
Jag tog mig för pannan åt "helikoptern".
"Fast så kan inte du göra", sade han begåvat, "så du kan mata och prata med kycklingarna medan du väntar."
Det var ju skönt att jag inte behövde uppfinna en feminim variant av helikoptern, den verkade annars viktig i proceduren. Jag kan inte låta bli att undra, om det verkligen är så att han gör den varenda gång han väntar på att det ska ta sig i brasan.
Ibland är han knäppare än lovligt, men det gör inget!
Något som ibland får honom ur sängen, när han är ledig, är att han måste upp och elda i pannan, för att vi inte ska förfrysa oss. Jag har konsekvent vägrat att lära mig hur pannan fungerar, det är hans jobb, tycker jag, och ser en möjlighet att få honom vaken, före kvällen. Ibland llyckas det, men ibland säger han "Huuu, det är så fult väder, jag kryper ned en stund till..." Näst efter att arbeta, är sova det han är bäst på.
I förmiddags vet jag inte på vilken sida han vaknade på, kanske han rent av föll ur sängen. Han var störig och irriterande, gick och pickade på mig, nöp mig i skinkorna och kinderna och rätt som det var kom han på att nu ska jag lära mig elda.
Jag ville inte men han motade ut mig för källartrappan, väl nere sade jag att jag måste mata kycklingarna först, så han kunde elda själv. Det gick han inte med på.
Han stod intill mig och dirigerade och domderade:
"Där är en hög med vedträn!" sade han som nummer ett på instruktionslistan.
Jag vågade påstå att jag kände till det.
Nr två var att öppna luckan upptill- och lägg i vedträna.
"Du får inte kasta i dem!" Det var troligtvis mycket viktigt, för han påpekade det var gång jag lade i ett nytt trä!
Några lager med ved skulle det vara, häll på lite diesel och några lager ved till, dra i en spak, tryck in en annan- jag har redan glömt vilken det var som var vilken men det vill jag inte säga till honom.
Sedan var det bara att tända på, med gasolbrännaren, i en lucka nertill.
"Men vad håller du på med??" sade jag när jag vände mig om från pannan.
Han stod i sina flaschiga, grå, yllerlångkalsonger och larvade sig med en kroppsdel, på ett vis som bara pojkar över femtio kan!
"Nu måste man vänta några minuter, så att man ser att det tar sig ordentligt, undertiden kan man göra så här!"
Jag tog mig för pannan åt "helikoptern".
"Fast så kan inte du göra", sade han begåvat, "så du kan mata och prata med kycklingarna medan du väntar."
Det var ju skönt att jag inte behövde uppfinna en feminim variant av helikoptern, den verkade annars viktig i proceduren. Jag kan inte låta bli att undra, om det verkligen är så att han gör den varenda gång han väntar på att det ska ta sig i brasan.
Ibland är han knäppare än lovligt, men det gör inget!
Här är en som jag är grymt impad av:
http://www.tvarsla.blogspot.com/
En människa som kan göra så mycket med sina egna händer, trots att de bråkar och gör ont emellanåt.
Förra vintern frös den av våra hundar som inte har så mycket egen päls att värma sig med. Jag tog telefonen och ringde upp Tvärslå, och frågade vad hon trodde om att göra ett täcke till jycken, av fårull som jag fått av grannen Monica.
Som vanligt var hon uppbokad med både ett och annat, men lovade att göra vad hon kunde.
Jag skickade ned ett paket med ull och Jacks gamla thermotäcke, att ha som mall.
Inte många dagar därefter kom ett paket tillbaka- jag blev så rörd att nästan tårarna kom när jag fick se vad hon gjort. Det var så mycket omsorg i hundens kläder, ulltäcket var broderat på ett fantastiskt vis, mellan frambenen gömde sig en liten, liten döskalle.
En stickad bonuströja följde också med, och han är verkligen glad för sina kläder, även om han i början var tveksam.
Tummen högt i luften för Tvärslå!
En människa som kan göra så mycket med sina egna händer, trots att de bråkar och gör ont emellanåt.
Förra vintern frös den av våra hundar som inte har så mycket egen päls att värma sig med. Jag tog telefonen och ringde upp Tvärslå, och frågade vad hon trodde om att göra ett täcke till jycken, av fårull som jag fått av grannen Monica.
Som vanligt var hon uppbokad med både ett och annat, men lovade att göra vad hon kunde.
Jag skickade ned ett paket med ull och Jacks gamla thermotäcke, att ha som mall.
Inte många dagar därefter kom ett paket tillbaka- jag blev så rörd att nästan tårarna kom när jag fick se vad hon gjort. Det var så mycket omsorg i hundens kläder, ulltäcket var broderat på ett fantastiskt vis, mellan frambenen gömde sig en liten, liten döskalle.
En stickad bonuströja följde också med, och han är verkligen glad för sina kläder, även om han i början var tveksam.
Tummen högt i luften för Tvärslå!
Ett mat-tips från en riktig Dalkarl....
Hittade följande recept i lådan:
1/2 liter vatten
1/2 liter granbarr
Kokas 20 minuter
(Tall går lika bra)
Det är min sambo som skrivit det, vilket han bestämt förnekar. Jag känner igen han oefterhärmliga handstil,sådetså!
Och med tanke på den skogsarbetare han är, och hans spensliga lekamen...var detta kanske vad han åt, under åren som änkeman, innan han och jag slog våra påsar ihop!?
Han är så go, min lille gubbe...
1/2 liter vatten
1/2 liter granbarr
Kokas 20 minuter
(Tall går lika bra)
Det är min sambo som skrivit det, vilket han bestämt förnekar. Jag känner igen han oefterhärmliga handstil,sådetså!
Och med tanke på den skogsarbetare han är, och hans spensliga lekamen...var detta kanske vad han åt, under åren som änkeman, innan han och jag slog våra påsar ihop!?
Han är så go, min lille gubbe...
Släktkalas och förkylning!
Det känns inte så kul att vara vaken idag! En hiskelig förkylning har slagit klorna i mig, det var väldigt länge sedan sist,så jag ska väl inte klaga ändå! På riktigt kan jag inte minnas när jag var förkyld sist, tre, kanske fyra år sedan...
Igårkväll var vi bjudna på ett föresenat 70-årskalas! Jubilaren jubilerade redan i Oktober,men det har inte varit tillfälle att samla syskonskaran förrän nu, då alla är utspridda i landet. Eller Stockholm mera bestämt!
Min sambo är ett riktigt sladdbarn, när han föddes var det närmsta syskonet 11 år, de andra var utflugna och stadgade. Syskonskaran är den mest fantastiska blandning av människor jag någonsin träffat. De är så totalt olika varandra, både till sätt och utseende. De är sex stycken,men den äldste ser vi aldrig, det skar sig någongång, och honom ser man bara vid absolut nödvändiga tillställningar, begravningar och sånt!
Hälften av dem har en rolig uppåtnäsa, hälften har en rolig nedåtnäsa, lite vass sådär. En av systrarna är den som bestämmer om allt, på ett härligt vis.
Exempelvis när vi kom till kalaset, då stod hon i hallen, hon hade just kommit, före oss, med ett knippe virkade tofflor i de mest makalösa färger. Skrikit brandgula, neongröna, lila, ja, hon har knåpat ihop av restgarner kan man tänka.
"Har du tofflor med dig?" frågade hon mig.
"Nä, det har jag inte" svarade jag och tog emot de brandgula tofflorna som hon med bestämdhet tryckte i min hand.
"Det är golvkallt här" sade hon.
Jag har snabbt lärt mig att när I-B säger att man ska göra något, så gör man det, för hon ger sig inte! Alltså trädde jag på mig tofflorna och de var sköna.
"Rolf då, har du tofflor med dig?"
"Näää, jag har inga tofflor och jag vill inte ha några!"
Han svarar alltid sin storasyster med attack i rösten, tror att de ska ha effekt!
"Här! Ta på de här!" I-B försökte trycka in tofflorna i hans händer som han bestämt knöt ihop.
"Jag vill inte ha några tofflor,jag fryser inte!"
"Det kommer du att göra! Här-seså, ta på dem nu!"
Den lille brodern, som är 52 år, smiter in och slänger ned sig i en fotölj, utan tofflor.
I-B gick med dem i handen en lång stund,sedan la hon dem på armstödet, där han satt, utifall att han skulle ångra sig. Det gjorde han inte!
Vi blev bjudna på varm välkomstglögg vid brasan och på mig, som alltid är lite halvsjaskigt klädd, gjorde de brandgula tofflorna ingen skillnad. Men på svågern, en fin bilimportör och mångmiljonär, skar de neongröna tofflorna en aning till hans strikta kavaj!
Men så är det- när I-B talar är det bara att tiga och lyda.
Sedan blev det mat! Ärtsoppa med varm punch, hembakat bröd, och som efterätt en liten plätttårta till oss var med tre plättar, hjortronsylt och glass. Och vin förstås!
Det var en mycket trivsam kväll, det är alltid mycket skratt och stoj när syskonen med respektive är samlade. Ibland spelar vi spel tillsammans, men inte igår! Det är iallafall något av det roligaste jag vet. Aldrig får man skratta så mycket som när vi spelar spel!
Nu ringde lilledotter, hon är och jobbar på travet och ville ha hjälp. Men jag orkar bara inte idag, känns som om att kroppen har fullt upp att överleva här hemma. Annars har jag varit med henne några gånger, och jag förstår ju att hon vill ha hjälp, och jag skulle gärna hjälpa henne om jag klarade det.
Ungefär femton hästar ska hämtas hem på eftermiddagen. Det är långt, långt att gå och är man ensam kan man inte ta mer än två åt gången, är man två kan man ta fyra, dubbelt så många och hälften så lång tid...det gör stor skillnad. När jag tänker på det kanske jag blir tvungen ändå att åka ned och hjälpa henne, hon har hjälpt mig så mycket med annat.
Får se....ska ju bjuda grannarna, sambons storebror med fru, på middag idag, hade vi tänkt. De har en stuga på andra sidan vägen, annars bor de i Stockholm, i innerstan, och från April-September, på Tyresö! De kommer hit ibland, det är roligt, vi brukar spela kort med dem, och storebrodern är en hejare på att fuska, så det bryter ut krig runt bordet....
UUUU, jag måste gå ut nu, till hönsen, vattnet fryser så de vill ha nytt! Tur att jag bor som jag bor, jag kan gå ut i morgonrock och toppluva, utan att det stör någon. Och mina älskade skoterstövlar, som jag fick av sambon förra vintern. De är så varma att jag inte behöver ha strumpor på mig.
Ha en finfin dag!
Igårkväll var vi bjudna på ett föresenat 70-årskalas! Jubilaren jubilerade redan i Oktober,men det har inte varit tillfälle att samla syskonskaran förrän nu, då alla är utspridda i landet. Eller Stockholm mera bestämt!
Min sambo är ett riktigt sladdbarn, när han föddes var det närmsta syskonet 11 år, de andra var utflugna och stadgade. Syskonskaran är den mest fantastiska blandning av människor jag någonsin träffat. De är så totalt olika varandra, både till sätt och utseende. De är sex stycken,men den äldste ser vi aldrig, det skar sig någongång, och honom ser man bara vid absolut nödvändiga tillställningar, begravningar och sånt!
Hälften av dem har en rolig uppåtnäsa, hälften har en rolig nedåtnäsa, lite vass sådär. En av systrarna är den som bestämmer om allt, på ett härligt vis.
Exempelvis när vi kom till kalaset, då stod hon i hallen, hon hade just kommit, före oss, med ett knippe virkade tofflor i de mest makalösa färger. Skrikit brandgula, neongröna, lila, ja, hon har knåpat ihop av restgarner kan man tänka.
"Har du tofflor med dig?" frågade hon mig.
"Nä, det har jag inte" svarade jag och tog emot de brandgula tofflorna som hon med bestämdhet tryckte i min hand.
"Det är golvkallt här" sade hon.
Jag har snabbt lärt mig att när I-B säger att man ska göra något, så gör man det, för hon ger sig inte! Alltså trädde jag på mig tofflorna och de var sköna.
"Rolf då, har du tofflor med dig?"
"Näää, jag har inga tofflor och jag vill inte ha några!"
Han svarar alltid sin storasyster med attack i rösten, tror att de ska ha effekt!
"Här! Ta på de här!" I-B försökte trycka in tofflorna i hans händer som han bestämt knöt ihop.
"Jag vill inte ha några tofflor,jag fryser inte!"
"Det kommer du att göra! Här-seså, ta på dem nu!"
Den lille brodern, som är 52 år, smiter in och slänger ned sig i en fotölj, utan tofflor.
I-B gick med dem i handen en lång stund,sedan la hon dem på armstödet, där han satt, utifall att han skulle ångra sig. Det gjorde han inte!
Vi blev bjudna på varm välkomstglögg vid brasan och på mig, som alltid är lite halvsjaskigt klädd, gjorde de brandgula tofflorna ingen skillnad. Men på svågern, en fin bilimportör och mångmiljonär, skar de neongröna tofflorna en aning till hans strikta kavaj!
Men så är det- när I-B talar är det bara att tiga och lyda.
Sedan blev det mat! Ärtsoppa med varm punch, hembakat bröd, och som efterätt en liten plätttårta till oss var med tre plättar, hjortronsylt och glass. Och vin förstås!
Det var en mycket trivsam kväll, det är alltid mycket skratt och stoj när syskonen med respektive är samlade. Ibland spelar vi spel tillsammans, men inte igår! Det är iallafall något av det roligaste jag vet. Aldrig får man skratta så mycket som när vi spelar spel!
Nu ringde lilledotter, hon är och jobbar på travet och ville ha hjälp. Men jag orkar bara inte idag, känns som om att kroppen har fullt upp att överleva här hemma. Annars har jag varit med henne några gånger, och jag förstår ju att hon vill ha hjälp, och jag skulle gärna hjälpa henne om jag klarade det.
Ungefär femton hästar ska hämtas hem på eftermiddagen. Det är långt, långt att gå och är man ensam kan man inte ta mer än två åt gången, är man två kan man ta fyra, dubbelt så många och hälften så lång tid...det gör stor skillnad. När jag tänker på det kanske jag blir tvungen ändå att åka ned och hjälpa henne, hon har hjälpt mig så mycket med annat.
Får se....ska ju bjuda grannarna, sambons storebror med fru, på middag idag, hade vi tänkt. De har en stuga på andra sidan vägen, annars bor de i Stockholm, i innerstan, och från April-September, på Tyresö! De kommer hit ibland, det är roligt, vi brukar spela kort med dem, och storebrodern är en hejare på att fuska, så det bryter ut krig runt bordet....
UUUU, jag måste gå ut nu, till hönsen, vattnet fryser så de vill ha nytt! Tur att jag bor som jag bor, jag kan gå ut i morgonrock och toppluva, utan att det stör någon. Och mina älskade skoterstövlar, som jag fick av sambon förra vintern. De är så varma att jag inte behöver ha strumpor på mig.
Ha en finfin dag!
Gott nytt år önskar Korna och jag.
Det är bra att jobba hos Bonden! Man måste hålla sig nykter och sköta sin syssla, man slipper huvudvärk....
Bonden har lagt ned traktorn i gödselstacken. Gudars skymning, jag vet inte hur den mannen bär sig åt, men han gör allt sånt som man tror att ingen kan göra. Är bara ledsen för att jag inte har kamera på min antika mobil annars hade jag lagt ut för hela världen hur det ser ut bakom ladugården. Hela traktorns framdel ligger nedgrävd i dynga. Var fyrhjulsdriften är, vet jag inte....
Idag var det trögt att sköta jobbet. Jag gick omkring med någonting i handen hela tiden, för att jag skulle tro att jag gjorde något. Typ- gödselraka, hink, serviett, hö..... Jag började inte mjölka kossorna förrän 08.30.
Gåva- en svartvit fjällko med säckigt juver, har en mastodontjuverinflammation. På finare språk kallas det Mastit. Den som har ammat och haft mjölkstockning känner igen sig nu! Fast mastit är aningen värre! Hög feber-som lugnar sig när man mjölkat ur bakterierna, ilska- ja rent av FÖRBANNELSE- kossan är så himla arg så fort man vill röra hennes tuttar- undra på det....! Det gör ju skitont! Både på henne och mig, när hon ville sparka ihjäl mig!
Ett antal tusenlappar försvinner med mastiten. Det krävs oftast att man sprutar med penicillin i minst fyra dagar, och därefter är det minst en veckas karens på mjölken, som man bara får kasta bort. Om man inte är Bonden- som inte kan kasta något utan ger kalvar som varit avvanda i sex månader, mjölk, som deras magar inte klarar av.
Ett nöt har fyra magar! De är oerhört mer komplicerade än vår enda! Men bonden kan inte kasta ett enda dugg,hellre dödar han djuren än att kasta mjölk.
Nu är jag trött. Har gått omkring i byn och motat in kor som var på drift halva dagen, bonden har inga staket som fungerar! Bättre att alla de som bor i byn hägnade in sin tomt så fick korna gå fria.
Jag ska njuta av att vara ledig i morgon. Det är inte så ofta jag är ledig och för mig är det bra. Jag gillar att arbeta, jag mår bäst när jag är igång, då sover jag som en prinsessa och vaknar piggelin kl fem.
ÄHHH det här vart ju ett dumt blogginlägg- ingenting viktigt hände för den som läser, helst borde man ju vara lite sexuell om den som läser ska vara intressenad.....Nåja....Tjuren Sorken, en viltfärgad ungtjur som jag är livrädd för, rymde tillsammans med Sommarlind. Hon har nästan samma egendomliga färg som honom, så det måste vara det, som drar dem tillsammans. De hade varit ute på lite turné i byn, ätit av förbjudna balar o.d! Hur rädd jag än är för Sorken lyckades jag mota in dem i varsinn fålla, men i helvete heller att jag tänkte laga stakteten...någonting kan bonden göra själv....
Bonden har lagt ned traktorn i gödselstacken. Gudars skymning, jag vet inte hur den mannen bär sig åt, men han gör allt sånt som man tror att ingen kan göra. Är bara ledsen för att jag inte har kamera på min antika mobil annars hade jag lagt ut för hela världen hur det ser ut bakom ladugården. Hela traktorns framdel ligger nedgrävd i dynga. Var fyrhjulsdriften är, vet jag inte....
Idag var det trögt att sköta jobbet. Jag gick omkring med någonting i handen hela tiden, för att jag skulle tro att jag gjorde något. Typ- gödselraka, hink, serviett, hö..... Jag började inte mjölka kossorna förrän 08.30.
Gåva- en svartvit fjällko med säckigt juver, har en mastodontjuverinflammation. På finare språk kallas det Mastit. Den som har ammat och haft mjölkstockning känner igen sig nu! Fast mastit är aningen värre! Hög feber-som lugnar sig när man mjölkat ur bakterierna, ilska- ja rent av FÖRBANNELSE- kossan är så himla arg så fort man vill röra hennes tuttar- undra på det....! Det gör ju skitont! Både på henne och mig, när hon ville sparka ihjäl mig!
Ett antal tusenlappar försvinner med mastiten. Det krävs oftast att man sprutar med penicillin i minst fyra dagar, och därefter är det minst en veckas karens på mjölken, som man bara får kasta bort. Om man inte är Bonden- som inte kan kasta något utan ger kalvar som varit avvanda i sex månader, mjölk, som deras magar inte klarar av.
Ett nöt har fyra magar! De är oerhört mer komplicerade än vår enda! Men bonden kan inte kasta ett enda dugg,hellre dödar han djuren än att kasta mjölk.
Nu är jag trött. Har gått omkring i byn och motat in kor som var på drift halva dagen, bonden har inga staket som fungerar! Bättre att alla de som bor i byn hägnade in sin tomt så fick korna gå fria.
Jag ska njuta av att vara ledig i morgon. Det är inte så ofta jag är ledig och för mig är det bra. Jag gillar att arbeta, jag mår bäst när jag är igång, då sover jag som en prinsessa och vaknar piggelin kl fem.
ÄHHH det här vart ju ett dumt blogginlägg- ingenting viktigt hände för den som läser, helst borde man ju vara lite sexuell om den som läser ska vara intressenad.....Nåja....Tjuren Sorken, en viltfärgad ungtjur som jag är livrädd för, rymde tillsammans med Sommarlind. Hon har nästan samma egendomliga färg som honom, så det måste vara det, som drar dem tillsammans. De hade varit ute på lite turné i byn, ätit av förbjudna balar o.d! Hur rädd jag än är för Sorken lyckades jag mota in dem i varsinn fålla, men i helvete heller att jag tänkte laga stakteten...någonting kan bonden göra själv....
