morhontass

Jag kröp ned bredvid sambon i morse- eller förmiddags kanske, när han nyss vaknat och jag varit vaken i många timmar.

Jag klagade på mina händer! Jag brukar försöka låta bli att klaga men nu gjorde jag det iallafall!

"KOLLA PÅ MINA HÄNDER!"

Sambon kollade! Och kollade en gång till!

"Jamen du, de är ju helt svullna! Kolla på den där!" sade han och tog tag i min högerhand.

Ja, den är faktiskt värst, den ser ut som en "typ vattenmelon"!

Jag är glaaaaaad att någon annan än jag ser att det gör ont....fy tusan, jag önskar att någon enda människa på försäkringskassan ska få känna, hur smärta tar sig ut...

Jag märker nog att jag är den gnälligaste människan i världen! Men nu är det faktiskt riktigt illa!

Mitt ryggonda är illa- men faan att armarna är värre och fram för dem- händerna!

Ibland vaknar jag av att jag ligger med armar och händer rätt upp i luften, för att få bort blodet eller vad det är, ur dem. Det sticker, det idiotspränger, högerhandens långfinger finns inte ens, om jag rör på det får jag ström i hela kroppen.

När jag går upp på morgonen försöker jag att gymnastisera händerna för att få dem att leva. Fingrarna är så tjocka att de blänker i lampors sken. De går inte att knyta till mer än hälften, och försöker jag sätta ihop dem- liksom knäppa dem i morgonbön, så går inte det, det finns inte plats, de går inte ihop. VAD är det frågan om??

I höger armbåge har jag liksom en spik i ytterkanten, och i skulderbladen sitter en sån där järnvägsspik, flera dm lång. Min kiropraktor verkar ha lagt av, ingen hänvisning gavs på hans uppsagda telefonnummer, han kanske har dött, man kan göra det ibland.

Jag sätter min tro till Lilledotters kiropraktor i Sågmyra- Magsyra eller vad det heter...Måste be om numret....

Lilledotter har kört om mig på upploppet. Hon har fått jobb i lantbruksskolans nya flashiga ladugård, med robotmjölkning och allt datoriserat. Vi borde byta! Hon behöver bara gå omkring och peta runt lite gödsel i hallarna, så det hamnar på rätt plats för utgödsling, medan jag sliter livet ur mig med utgödsling a´la Ekeby-67 dvs skottkärra!

Och handmjölkar elva getter som mjölkar så in i h-e mycket- iallafall om mornarna! Misstänker att mina domnade händer kommer från dem. Och all annan mjölkning.

Datormusen sköter jag med vänsterhanden, den är iallafall lite bättre än den högra men det gör att jag inte sitter vid datorn mer än i nödfall. Som nu- lördag morgon, vaken sedan fem. Annars går jag upp fyra, så det var ganska bra ändå.

Nu ska jag släppa ut hästarna innan de sätter fart att riva stallet...

Fin dag till allesammans!

Egentligen vill jag inte vara det- jag tycker synd om korna, när Bonden ska sköta dem! De vet ingenting om vad som ska hända, när de får mat eller när de blir mjölkade nästa gång. Jag tar ledigt så lite som möjligt. Sist var jag ledig i Söndags, nu ska jag vara ledig en hel helg...

Det ösregnar ute! Hästarna som vanligtvis är tåliga håller på att frysa ihäl så vi har fått damma av stallet så de får komma in om natten. I trettio graders kyla frös de inte men när det är tio varmgrader och lite regn, då håller de på att frysa ihjäl....

Dagens boktips.

"Eskil- riddaren av syrénbersån" av Gunilla (tror jag) Linn Persson

Jag lyssnar på den som radioföljetong, och gör mig tjänsten, vänner- lyssna på den på P1:s hemsida- radioföljetongen, eller läs boken. Den är fullständigt underbar. Lille Eskil, som skulle varit en Birger men som blev en Mongoloid- som det hette på den tiden. Följ Karl-Astrid- som hette så för att alla hennes bröder började på Karl- genom hennes vedermödor och glädjeämnen under femtiotalet.

Ibland åker jag väldigt sakta hem från jobbet, för att jag ska hinna lyssna klart.

Grannen- Monica- har fått ett hingstföl! OHHH han är så fin och STOR!

...för det vill jag.

Men ingenting fungerar längre! Ingenting!

Jag äter, sover, går ibland på toa, men mesta tiden arbetar jag. Sedan är jag trött! Och har ont i mina armar, som jag inte haft sedan jag förr jobbade med kor, jag hade glömt hur det var.

Att sitta vid datorn och använda händerna är alldeles väldigt svårt. Jag har ingen känsel i fingrarna, armbågarna är utan ork, och hela tiden känns det som om jag får stötar. Så jag kan inte testa stängslen längre, för jag tror att där är ström även när kontakten är urdragen!

Jobbet hos bonden flyter på som vanligt. Igår fick jag tillkalla Lilledotter, för jag orkade bara inte med situationen. Bonden var  på något möte i Kålmården, säkerligen i Aphuset, och jag var ensam med hela rasket.

Två kor måste kalva på samma dygn, elaka som djävulen och hans anhang! En lyckades jag mjölka, men den andra gav jag upp, trots att Lilledotter assisterade.

Kossan hade två spenar i söder och två i norr. Vi hade behövt haft två mjölkmaskiner för att lyckas, fast det hade inte gått ändå, för kon hade så ont i sitt juver som var större och mera "ödemigt" än något jag sett tidigare under alla mina år med kossor. Hon var galen på riktigt! Vi skulle testa om kalven fick dia så vi slapp att mjölka henne men hon hotade att sparka kalven över hela ladugården, så vi gav upp.

Turligt nog fanns det en till ko, som fått sin unge på natten som jag kunde snatta råmjölk av. Hon var också galen, men inte lika galen, det gick att få på maskinen, även i mitt kravliga tillstånd.

Bonden blev arg på mig en dag, efter att jag blivit arg på honom! Jag skrek åt honom och när han skrek tillbaka klappade jag händerna för öronen och hojtade "bla bla bla bla" för att slippa höra vad han sade.

Då kastade han någonting i backen med kraft och skrek: "Dig kommer jag iallafall aldrig att gifta mig med...."

Nä, det var ju tur....

Häromdagen ville han att vi ska ha personalmöte snart, och planera sommarens aktiviteter....Personalmöte...han och jag och en box med vin! Och ost gjort på getmjölk....

Getmjölk ja! Jag avskyr getter!

Bonden har elva som ska mjölkas. Endel har inga spenar alls, man får sitta och pilla med fingertopparna och ska mjölken dessutom användas till mejeriprodukter är vikten av hygien alldeles förfärligt noggrann.

Men när man inte har vare sig kraft eller känsel i sina händer, då vet man inte om mjölken strilar genom handflatan innan den kommer ned i hinken, eller genom getternas skitiga pälsar...

Den dagen någon blir dödssjuk, ska jag tala om för hela världen, att jag sagt till Bonden att jag bara KAN inte finmjölka, händerna funkar inte till det. Jag kan mjölka till kalvar och höns, där det inte är så noga, men ska han ha fin mjölk, måste han fixa det själv. Men han är för lat, på tok för lat.

En gång hade jag kämpat med finmjölken i många dagar, silat den och kylt, tömt den på en tjugoliterskruka för att han skulle kunna använda den till ost och messmör. Krukan vart stående i sitt vattenbad utanför ladugården, det tog mig ca en och en halv timma varje gång, att mjölka getterna när man måste vara nogrann, i annat fall går det bra mycket fortare.

Mjölken stod kvar i sitt bad, och så stod den kvar ett tag till, sedan kom han och sade att "det får bli hönsmjölk, för den har surnat....

Jag undrar ofta vad jag håller på med.

Kära bloggvänner!

Jag mår inte värst bra. Inte psykiskt och definitivt inte fysiskt...

Men jag sover otroligt gott om nätterna kan jag säga! Det gjorde jag inte innan jag började hos Bonden, då var det den grejen som nästan gjorde slut på mig, att jag inte sov. Jag sover så gott, vaknar bara ibland av att jag skriker av värken i armarna och fingrarna.

Hur kan det bli så här???

Måste ut och ge hästarna kvällsmat nu, och sedan smörja lille tuppen som har kvalster på sina ben.

Ska skriva några rader till LeiaMia också, jag tänker på henne varje dag liksom alla andra som finns nära mitt hjärta. Nu bränner långfingret så tårarna rinner av sig självt....

Hos Hontass kan man läsa om hur hon numera fördriver tiden, struttandes runt i mina långkallingar, som jag så sorgsamt glömde kvar hos dem. http://hontass.blogg.se/

Hon trodde först att det var Sambons helikopterkalsonger, som finns omnämnda hos mig, i ett tidigare inlägg. Men nej, om det hade varit hans helikopterkalsonger hade hon direkt märkt det!

Jag använder dem jämt, om inte Sambon hinner få fatt på dem först, efter tvättmaskinen. De har en mycket egendomlig form, själva fronten, där helikoptern kan tänkas vara, är formad precis så, att man kan förstå att det verkligen finns en helikopter där inne, med rotorblad och allt. Jag tror att de är sydda så, liksom väl tilltagna för eventulla frestelser som kan sätta helikoptern i rörelse.

Ibland  tänker jag mig inte för, jag går ju nästan jämt omkring i dessa kalsonger. Jag går ute på gården och skrotar i gummistövlar, går till postlådan, ibland en liten kissesväng med hundarna, och när jag möter folk minns jag inte alltid att jag har de spännande kalsongerna på mig. För om jag gjorde det, skulle jag försöka dölja själva den där snabelutstickaren mitt fram, hålla posten framför, eller vända mig mot diket.

Jag vet inte om det pratas om detta i byn...

Kalsongerna Hontass nu njuter av, är som hon berättade, från Bondens döda mor. Han och jag gick igenom hennes grejer för en tid sedan, och det fanns lite av varje som vi kunde använda. Han bekymrar sig inte, över att hans mor var kvinna om han hittar ett plagg som passar honom. Det går att använda, även om han ser rolig ut. Det som var för litet för honom, passade mig, däribland kallingarna.

Det var synd att de inte passade honom, för han hade behövt ett par nya. De han nu går omkring med, precis likt mig, struttande runt i byn, dock i träskor, inte gummistövlar, är inte särskilt hela. På vissa ställen hålls de ihop enbart av sömmarna, däremellan finns inget tyg.  Än så länge håller de iallafall ihop kring helikoptern, den dagen de inte gör det längre, ska jag köpa honom ett par nya, för det vill jag inte se.

Han har varit bortrest några dagar och korna och jag har rett oss själva, det har varit skönt. Igår morse, när det var lördag, tänkte jag mig att ha lite sovmorgon, ställde klockan på sex, istället för fem. Men det var då alldeles bortkastat, för den timman ägnade jag åt att titta på klockan var femte minut, så jag kunde lika gärna gått upp och tittat på tv och druckit kaffe.

När jag kom till lagårn, såg jag direkt när jag slängde en blick genom mjölkrumsfönstret, att något var på tok där inne. Det låg en skyffel slängd över gången, det var koskit där det inte skulle vara. "OH NEJ" tänkte jag som vet hur det brukar se ut om en ko har kommit lös.

Jag gick in för att bedöma vidden av förödelsen, och mitt på foderbordet, mellan några förvånade ko-skallar, stod en liten liten kalvsluring. Han är bara ett par veckor och av rasen fjällko, så han är verkligen liten, vit och riktigt söt med sina svarta öron och långa ögonfransar. Han har inget namn än, men han kanske heter Egon, eller något. Bonden är bra på att finna namn. En gång hade han en elak get, som hette Lena....

Hur som helst kunde jag inte begripa hur den lilla pojken kunde ställa till så galet, jag menar, skithögarna i gången var inte gjorda av den lille killen.

Då fick jag se Fjälla kika fram, nere i andra änden av foderbordet. En vidunderligt stor kossa, för att vara fjällras, hon hade kommit lös och det kan ju hända ibland, det kan t o m vara jag som missat att binda henne, kvällen före så det är inget att bråka om, även om det är trist att ta rätt på eländet efter henne. Men hur den lille knarveln kommit ut, det är för mig en gåta. Boxen var ordentligt låst, så han kan inte kommit ut den rätta vägen, och gallret framtill, där han sticker ut huvudet när han ska äta, är inte större än att just huvudet kommer ut.

Att klämma sig ut, med fyra ben och kropp tycks fullständigt omöjligt, då återstår bara att han hoppat över väggarna. Men de är så höga, att om han skulle nå upp med framklövarna, kan han aldrig få kraft att få med sig bakstället....

Alltså måste Fjälla lyft ur honom, eller låst upp och låst igen dörren...eller tomten.

Jag släppte ut Fjälla så hon fick äta frukost i balen framför lagårn, jag fångade den lille, och det var lättare sagt än gjort, för han tyckte det var roligt att vara ute och springa. Sedan gick jag vidare in i getlagårn, för att se vad Fjälla ställt till med där, ALLA lösa djur måste in och välta skottkärran, som turligt nog var tom. En gång hände det när bonden inte orkat tömma den på kvällen. Då smakar det svavel i munnen på den som måste ta rätt på det.

Fjälla hade inte proppat i sig all pellets som var¨åtkomlig, det var tur, för de blir så sjuka då. Däremot hade hon levt rullan i det lager med ensillage som jag hade staplat i gången framför getterna. Jag hade lagt en stor hög på golvet, staplat två fullknökade korgar på ena sidan, och två på den andra, bara för att jag skulle slippa hålla på att gå ut och hämta ensillage på hela dagen. Det är så besvärligt, eftersom den ligger gömd under många lager plast som är fastsatt med sj-pallar, sparken, snöskyfflar, spett och annat som hindrar fåren från att gräva fram och skita ned fodret.

Det tar en halv dag att klä av ensillaget och ännu längre tid att klä på. Därför är det bra att ta ordentligt, när man ändå är där!

Nu låg fodret utspritt över golvet, på något ställe hade hon pinkat i det, så det fick bli strö åt Tor och Piraten, två tonårsslynglar som är mer eller mindre tokiga, av testosteron!

Jag tänkte att det kunde varit värre, ibland skiter de ned kossornas foderbord, och då måste man börja dagen med att knäskura, annars äter de inte. Nu var det bara den lille pojken som hade skvättat lite på ett par ställen, det räckte med att slå på vatten, och sopa lite noga, så var det rent.

Igårkväll var jag så trött, att jag somnade före nio. Det har varit en lång vecka, var bara ledig förra söndagen, sedan började en ny likadan vecka.

Det är iallafall skönt att vara trött av arbete, och inte av något annat.

Ha en finfin dag, Ni som läser.

Min nattsömn kan man inte klaga på- inte heller på Sambons. Men ibland har han för sig saker när han sover! Det första halvåret när vi bodde tillsammans, väcktes jag ibland av att han skrek, och slog omkring sig, och när jag väckte honom, fick jag veta att han plågades av mardrömmar, med monster som bet sig fast och liknande. Det händer inte längre, det var flera år sedan sist.

Men ibland händer det att jag vaknar av att han ligger och klappar mig på rumpan, eller ryggen, eller någon annan åtkomlig kroppsdel. Jag märker att han gör det i sömnen, men efter en stund blir klappandet mer intensivt, så att jag undrar om han drömmer om att han står och klappar sin häst!

Snart börjar det likna smisk och då drar jag öronen åt mig och kravlar längre bort på min sida.

Jag konfronterade honom med detta när vi vaknade.

"Du smiskar faktiskt mig, när vi sover!"

"Oj då- blir du sexuellt upphetsad då?"

"Näää, vet du vad...."

"Vad gör du då?"

"Spelar död!"

"Öhh, jaha, kan du inte väcka mig istället?"

"Nä vet du vad.....!"

"Kommer du ihåg när jag klippte till dig med flugsmällaren en gång!"

"Det ska gudarna veta och det är jag arg för än..."

"Men det var en fluga på ditt huvud då..."

"Man slår inte till den man älskar med en flugsmällare i huvudet, och inte på stjärten heller!"


Oh vad han är gullig, min gubbe. Just nu är han ute och skjuter in en bössa, han hade gjort av med 50 skott, när jag tittade ut sist.

Skatorna börjar bli våryra, de stjäl hönsens mat, och allt annat de kommer åt. Under mig ligger Kelly, skräckslagen, för hon hör skotten utifrån, även om bössan är utrustad med ljuddämpare.

Hon är iallafall bäst på att hålla undan fåglarna, det lärde hon sig förra sommaren.

Nämen nu måste jag fortsätta med maten!
Nyss lade jag sillar i blöt, dem ska vi äta i morgon. Men när jag blötlagt dem, rullade jag en cig, utan att tvätta händerna; jag hade använt gaffel till fisken, och trodde i min enfald att fingrarna inte kommit i kontakt med dem.

Sedan gick jag ut och rökte- det smakade FISK på allra äckligaste vis....

De flesta av de som funnit min blogg, måste tro att jag inte längre lever. Jag lever, men inte så mycket! Har börjat jobba heltid på allvar- det innebär fyra timmar på förmiddagen och lika många på eftermiddagen/kvällen. Däremellan åker jag hem och gör inte så mycket! Det är nackdelen med kossor, de ska mjölkas två gånger om dagen.

Bondens kor har aldrig varit bortskämda med regelbundna mjölkningstider, senaste halvåret har de varit inställda på att jag kommer klockan sju på morgonen, men kvällen har varit som vanligt- de går hem till ladugården, men vet aldrig när bonden kommer ut för att mjölka.

Under bara några dagar har de lärt sig att även kvällarna är exakt i tiden, när de ser eller hör min bil, går de hem. I eftermiddags åkte jag i sambons picup, det var länge sedan de såg den, men ändå kände de igen den, och gick hem!

Jag har just duschat, sambon tycker att jag luktar konstigt! Jag tänker inte berätta det för honom, men jag har tvättat hela min skitiga lekamen med juversåpa- ärligt stulen ur en dunk under diskbänken i mjölkrummet. Vi hade slut på tvål hemma, och bättre att tvätta sig med än juversåpa, det finns inte! Mina spenar blev blanka och halkiga som aldrig förr!

Ska jobba i helgen också, nu går det på autopilot, det stör mig inte, det är bara några timmar, sedan är jag hemma igen, och så några timmar till och hemma.

Fast det är klart, att det borde ju finnas annat man kan göra....men inte just nu! Just nu mår jag så väl med kossorna, kossor har alltid varit det jag gillat mest i livet.

MEEEEEEN, jag borde läsa bloggar! Sanningen är den att det enda jag gör vid datorn, är att läsa Dalademokraten och en liten titt i Falukuriren! Jag bara orkar inte, och när jag inte gör det, skäms jag som tusan, och vågar inte läsa, precis som om någon sitter och kollar mig, och bannar mig när jag inte är där.

Det betyder inte att jag inte är intresserad- det betyder bara att jag har fullt upp att klara ut mitt liv! Var sak har sin tid, heter det ju.

För en liten tid sedan gick jag och lade mig klockan sju på kvällen, jag var totalt utmattad. Nu är det bättre, jag kan faktiskt vara uppe till 22.00, men jag har inte ork att engagera mig i saker och ting.

Ständig och idiotisk vansinnig värk gör inte saken lättare, men den får jag oavsett om jag jobbar eller ej, så det tjänar inget till att kämpa för en förtidspension. Bättre att jobba, ha ont och vara rätt så glad, än att ligga hemma, vara deppig och ha lika förbannat ont! Bra med ett jobb, där det inte gör något om man går omkring och ser ut som om man druckit ättika, det är bara Lola, en dum kossa, som blir förbannad när hon ser mig! Fast det beror inte på mig, vill jag tro iallafall.

Hon var ett psykfall innan hon fick sin kalv, fick stryk av alla andra kossor, stod skrämd i ett hörn av hagen och sket på sig av fasa.

Efter att hon kalvat slog hormonerna henne i frontalloben, eller någon annan lob, vad vet jag- det kanske var flera. Hon attackerar alla, med onda ögon siktar hon in sig på vad som helst, även mig och var gång jag ska sätta på henne- alltså sätta på mjölkmaskinen- måste jag ta av mig glasögonen, för att inte få dem söndersparkade! Mina ben är blå, och jag drömmer mardrömmar om nätterna.

Lola, denna försagda och förskräckta lilla kviga, som fick stryk av alla!

Sådan vill jag bli, problemet är bara att det var flera decennier sedan, jag var kviga, så min tid är nog ute. Jag får förbli ett förskrämt psykfall, som skiter på sig av fasa i ett hörn av hagen...

Nähä, kära vänner, om det nu finns någon kvar som tittar i min blogg, nu ska jag lägga mig för natten, klockan fem hoppar jag upp igen!

Ord på vägen, hört på P1 en dag:

"Det går ingenstans så underligt till, som i världen...."

Jag får bara inte till det där bloggandet, det blir inte av, fast att jag skulle vilja. Och det värsta är att jag knappt läser andras bloggar heller! Jag vet inte vad som händer. Och efter ett tag har jag kommit efter så mycket att det tar jättelång tid att läsa ikapp!

Här är iallafall härlig vinter fortfarande, som i resten av landet vad jag förstår. Vi selade hästen igår, knöt märren bakom släden och for iväg. Det var så underbart och stillsamt, hundarna sprang med, den lille terriern långt, långt före och collien mellan bakbenen på märren. Hunden tordes inte springa förbi Turbo, som drog släden, hon vet att han är livsfarlig för allt som är litet. Hennes förmåga att läsa av hästars humör verkar annars inte så väl utvecklat. Märren försökte att glo på henne, sitt allra hemskaste gloende, och med slickade öron, för att hunden skulle förstå att utrymmet mellan hennes bakben, inte var ämnat för henne.

Jag vet inte varför hunden ska springa där, hon gör det när man rider också, om hon blir trött eller ängslig! Oavsett hur hemsk märren ser ut, gör hon ingen skada på hunden, hon finner sig i att hon är där, även om det inte ser ut så. Det måste nog vara så att hunden känner sig trygg, för min Kelly är något av det känsligaste som finns! Där hon känner sig trygg, där är man verkligen trygg!

Nu är det en vecka sedan vi kom hem från Hontass-familjen! Det var så roligt att vara där, alla är så underbara där, inte minst den lilla lilla ApelsInez! Tänk vilken förmån att få växa upp bland så mycket ungar och hundar, hon kommer att bli en tuffing, den lilla fetknoppen!

Idag går Vasaloppet, vilken galen tillställning! Rättviks marknad är vanvettig, men Vasaloppet är värre! Jag har tv:n på, ska höra hur många som dör i starten!

Nyss har jag varit ute och släppt ut hästarna. Våra hästar- eller rättare sagt- sambons häst- rymmer hela tiden, så grannen får ringa klockan sex på morgonen och tala om att hästen är på deras ladugårdsplan. Nu är det dessutom så illa galet, att vår lilla promillestig mellan gårdarna, är avstängd av en snödriva som är många meter hög, det finns inte en chans att ta sig fram, inte ens utan häst, utan för att hämta hem hästen måste man gå runt halva byn, på den rätta vägen! Inte på den lätta vägen alltså! Och arg är jag då, hela tiden, och när jag väl hämtat hem hästen, har jag inte en aning om var han har gått igenom tråden, utan är tvungen att släppa honom ändå, och åka till jobbet.

Första morgonen när jag släppte ut dem från stallet, var jag nogrann. Tog båda i grimma och gick med dem ned till hagen. Andra morgonen var jag mindre noga, jag tog en märren i grimma och den andre fick gå lös. Så har jag gjort några mornar nu, men i morse släppte jag dem båda och som jag gissade knatade märren iväg åt fel håll, hon är inte lika lättflörtad som Turbo, vad det gäller mat.

Hon struntade i mina lockrop och gick och tittade på skottkärran och traktorn, kollade lite på min bil, men då gick jag och hämtade en pelletshink och skramlade med. Turbo är irriterad på henne när hon gör så där, för han vet att det finns pellets i hagen, men har inte tillräckligt med självförtroende för att gå dit själv.

När jag skramlade kom hon som skjuten ur en kanon, sedan bar det av ned i hagen- frestelsen blev för stor.

De gillar verkligen inte att vara inomhus om natten. Stallet är öppet, så de ser världen utanför, klaustrofobin blir inte alltför hemsk. Märren finner sig i det mästa, men Turbo trivs inte så värst, det finns inte så mycket att hålla på med inomhus, inte så mycket att väsnas med! Han har ju en hel bokstavskombination, den killen, och gillar sånt som låter och skramlar, skulle gissa att vi snart kommer att få spika för hål i väggen!

Nu ska jag göra något av denna dagen, än vet jag inte vad! Sambon sover nog några timmar till, när han vaknar åker vi nog ut med hästarna igen, det är så mysigt!

Ha en finfin Söndag!

...ikväll!

Jag är barnvakt år Lilledotters bonusbarn, lilla skitungen Melina som är så go och rolig att det bara inte är sant. Hon är inte jättevan med barnvakt, så lite spänd var jag, och säkerligen hon också. En tjurig treåring är inte så bara att hantera om hon sätter vrångsidan till.

Men det blev ingen vrångsida. Vi tittade lite på film, jag hade tagit med mig en riklig mängd muta- popcorn och chokladkaka. Det var mest jag som åt, själv var hon mätt efter kvällsmaten. En och annan bit slank iallafall ned,vi hade ju iallafall lördagsmys.

När det blev läggdags, tog hon fram en lite sur och ledsen mun, men hon grät inte. Vi hade sjungit flera hundra sånger, de flesta kunde vi gemensamt, men en del hade hon aldrig hört och lyssnad andäktigt. Även jag fick ta del av texter jag aldrig hört, när hon framförde för ögonblicket hopkomna melodier. Någon handlade om en ballong som satt på toa och kissade, själva melodin var en blandning av lite av varje. Det var verkligen fint.

Hon ville att jag skulle ligga intill henne tills hon somnade, så det gjorde jag. Efter en stunds åmande och kråmande, på trötta ungars vis, blev andhämtningen mera långsam och tung och jag tänkte att nu sover hon.

"Lena, vet du en sak?"

Nä, det visste jag inte.

"Snart sover jag..."

Därefter sade hon inget mer, hon sov som en stock.

Nu har jag suttit och lagt lite pussel på datorn, kollat på tv en stund och så ringde sambon och undrade hur jag hade det. Själv gjorde han ingenting alls, mer än glodde på tv. Jag tänkte mig att han kunde passat på att gå till grannen och festa lite, men så blev det inte.

I eftermiddags resonerade vi om hemskheterna som hänt under natten. Det kom fram att karln hade halkat på en strumpa, dråsat baklänges in i lilla bokhyllan, och i fallet rivit med sig allt som fanns. En gång halkade han i köket och slet tag i kylskåpsdörren, i underkanten liksom. Dörren lossnade och flög genom hela köket!

Betänk nu, att allt detta hemska händer honom i alldeles och total nykterhet! Sådant skulle jag själv göra när jag är bra på arschlet.

Fast en gång vet jag att han gjort sig illa på fyllan. Det var före vår tid, han har berättat det själv. Han och svågern skulle beskåda en harv, och han stod på huvud mellan pinnarna så blodet sprutade!

Han kan, han.

Kanske somnar jag på soffan snart, kvällen är ju inte min tid, riktigt! Bonden ringde tidigare ikväll och var upprörd över något, jag vet inte riktigt vad, jag var upptagen med mitt och Melinas lördagsmys och Törnrosa. Melina höll en kudde framför mitt ansikte, för att jag inte skulle bli rädd för den onda feén. Vem klarar av att lyssna till Bondens förtretligheter då??

Nattinatt- jag tror jag lägger ett pussel till!

Eftersom jag är så dålig på att blogga, får jag försöka dra ihop lite olika händelser i ett. Föresten, det händer inte så mycket här, snön och kylan gör att livet blir totalt stillastående.

Iallafall har jag bestämt mig nu, för en livsavgörande grej: Jag blir kvar hos bonden, sedan min tid i arbetsprövning och sk introduktion, efter långtidssjukskrivning, tagit slut. När jag varit i kontakt med arbetsförmedlingen vid flera tillfällen, har både de och jag sagt att "aldrig i livet, vi måste hitta något nytt, innan både kropp och själ rasar samman"!

Häromdagen kom bonden och jag att prata om min fortsättning, vi har undvikit det i det längsta annars. Jag sade att jag kände lite panik, vad jag ska göra i framtiden, efter den sista mars.

"Men varför vill du inte bli kvar hos mig" undrade han, och såg så där allvarligt sorgsen ut, så att jag ville börja gråta i hans famn. Jag kände att det var faktiskt det som han allra mest i hela världen ville, just då.

"Joooo, det vill jag, det kommer att gå hål i mitt hjärta om jag slutar här", sade jag och så var det klart. Det får bli som det blir, det får gå som det går, jag kan alltid sluta sen, en annan gång när jag tröttnar.

Nu får jag iallafall vara med korna och getterna som jag älskar, det blir lite trassligt när de ska till fäboden, men nu har jag ju bil, så det går! Och jag har inget emot att övernatta, bland björn och varg. Har man en flock med tuffa rödkullor omkring sig, behöver ingen frukta vargen....eller björnen.

När jag kom till ladugården igår morse, låg det en lapp på mjölktanken, han brukar lämna kryptiska meddelande till mig, som han skrivit kvällen före, om det är något jag måste uppmärksamma med korna, eller annat. Jag brukar oftast inte förstå dem, iallafall inte de första fem gångerna jag läser, men efter en stund brukar det rätta till sig, bara jag tänker in lite "punkt och komman", och "och eller" i raderna, så blir det läsbart.

Detta meddelandet var fullt läsbart:

"Lenas Förmån"

och så var det en glad gubbe ritad och en pil som pekade på en påse med den största semla jag sett i hela mitt liv. Jag tänkte spara den till efter mjölkningen, jag skulle bara smaka lite! Jag satt på huk med bautasemlan och hela dess innehåll i ena handen, och försökte med andra handen diska en del detaljer till tanken, som blivit tömd kvällen innan. Det var inte enkelt och en stor mängd mandelmassblandad grädde, gav sig av, rakt ned i diskvattnet, så jag fick börja om. Men först åt jag upp semlan, och fick sedan ångest över att den inte skulle finnas kvar, efter mjölkningen.

Inatt fick jag en chock igen! Jag har tidigare berättat om hur jag skrämde slag på mig själv, när jag mitt i en dröm, vaknade av att jag gallskrek.

Inatt var det sambons tur att väsnas. Jag vaknade till av att han gick ur sängen, och på toa, men jag somnade om direkt. I nästa stund vaknade jag av ett våldsamt braaaaak! Kaffekoppen som stod på sängbordet, hörde jag hur den åkte i golvet, telefonen, snusdosor, tidningar och säkereligen även tallriken, som han sängätit middagen på, på kvällen. Det brakade även i den lilla bokhyllan som står mot väggen paralellt med sängen, och så hörde  jag små, små fräsande svordomar, jag tror att han ville undvika att väcka mig. Det var redan försent.

"Men vad håller du på med, människa"!

".....jag tappade täcket...."

Jag vet inte om han inte riktigt var vaken, det var ungefär det dummaste jag hört i mitt liv, näst efter sådant som bonden brukar häva ur sig, när han tänker klart.

"Säkert! Du ramlar på sänbordet!"

"Nä, det gjorde jag inte, jag bommade sängen"!

"Du tappade kroppen alltså?"

"Det kan man säga, kom hit och sov nu"!

Jag krälade bort till hans sida, så somnade vi om, så gott.

Jag vaknade vid min vanliga tid, vid fem, men för en gångs skull lyckades jag somna om, det är skönt, men då blir ryggen värre än värst. Den är verkligen tidsinställd! Upp klockan fem, eller liiiiiid hela dagen!

Idag ska sambon fixa vårt strömlösa staket, han ska jorda det på ett annat vis, eftersom våra hästar bara rymmer. Tack, himmelriket, för Monica! Nu går de innanför hennes utbrytessäkra staket! Lyckas han inte få ström i staketet, finns det bara ett alternativ, som ingen människa vill veta av, iallafall inte på denna gården. Ställa in dem om nätterna!

Det medför en massa otrevligheter båder för människor och hästar. Turbo kommer garanterat att äta upp inredningen, Mega finner sig säkert bättre, hon är en mera mogen natur och tar livet som det kommer. Han kommer att sparka hål i väggarna och bryta sönder gallret. Jag vet inte varför stallet överhuvud taget finns, men nu gör det det, och i vissa fall kan det vara bra. Iallafall när man ska sko i snöstorm. Många gånger har vi använt Monicas stall vid dåligt väder, ända tills vi kom på att vi har ju ett eget! Så snabbt man tänker ibland.

Hästar i stall medför även mockning! Sånt ska stadsbor och turister hålla på med, det tycker de är roligt...

Nä jag skojar bara, det är inte alla som vill ha sina hästar ute på det viset som vi har, men de har en stor och fin ligghall, att gå in i när de vill, vilket de mest gör på sommaren, till skydd för insekter och sol. Vintertid ställer de sig vid väggen utanför, med rumpan mot vinden!

Nu ska jag göra något av denna dagen, gå och svära lite över ryggen, det går inte bra att vare sig sitta, stå eller ligga. Kanske gå, men vem vill gå ut i detta vädret.

Tar en kopp kaffe till. I kväll ska jag vara barnvakt åt älsklingsungen Melina, lilledotters bonusbarn och mitt bonusbarnbarn, det ska bli roligt, jag hoppas att hon är vaken när jag kommer.

Ha en finfin dag, alla som läser!

...en boll med formuleringar om mina barns fäder! Det kommer snart ett, två, tre, fyra inlägg om dem!

I väntan på att bollen är färdigtuggad och svald igen, ska jag berätta något roligt, som hände inatt!
 
Jag drömde en dröm, man gör ju gärna det ibland. Det var inte vilken dröm som helst; jag drömde att jag var hos Bonden. Det är ju egentligen rätt så hemskt, att man inte ens under nattens timmar kan få känna sig hemma och vilande.

Jag drömde att det var några ungdomar bakom ladugården och smög. Att de hade någon ogärningstanke för sig, var helt klart. Jag hörde också Vitgås' mässings-skälla, som hon har runt halsen! Flera kor har skällor, det är de som är lite mera ledartyper, och man lär sig att höra skillnad på klangen.

Ibland, särskilt om man har huvudvärk, blir man galen på ljudet inne i ladugården, då stoppar jag hö i dem, så de tiger. Skällorna alltså, ja, även korna förstås, tiger om de får hö stoppat i sig!

Hur som helst, i drömmen smög jag bakom några buskar, och oroade mig för Vitgås, att de skulle göra något med henne, hon som är så snäll och kontaktsökande. Jag tänkte att nu ska jag skrämma livet ur ungdomarna, jävlar anamma att de ska dö av skräck!

Och så vrålade jag mitt allra, allra hemskaste! För allt vad jag kunde, ett avgrundsvrål som fick blodet att stelna på var och en som hörde det. Jag vet inte vad jag försökte efterlikna; en björn, en galen ko, en dinosaur eller bulldozer- jag vet faktiskt inte, men sant är det att blodet verkligen stelnade! Inte minst på mig själv, som skräckslagen vaknade av att jag låg med vidöppen mun och gallskrek! Det tog flera sekunder innan jag hittade tillbaka till mig själv, och slog igen käften med en smäll!

Jag hörde sambon röra sig i andra änden av sängen, oh hjälp, tänkte jag, han som är så mörkrädd, han kommer att tro att det är demoner i sängen! Men han vaknade nog inte riktigt, kanske vävde han in vrålet i någon egen dröm, jag ska intervjua honom om det, när han kommer hem!

Hela dagen har jag gått och småskrattat för mig själv åt den makabra händelsen....

Man säger att ingen dag är den andra lik- det är sant, men en dag hände något som gjorde just den dagen lite mer olik än vanligt!

Jag hade kommit hem från jobbet, och var som vanligt, rasande hungrig! Man bränner en hel mängd energi hos bonden, och jag brukar bara ha med mig lite kaffe, och i bästa fall ett par mackor och en frukt. Jag äter förstås stadigt innan jag far, på morgonen.

Jag kom iallafall hem och slängde mig in i kylskåpet och fick fram alla grönsaker som gick att finna. Jag hackade tomater, gurka, paprika och lite rå morot i fånigt små bitar, jag vet inte varför! Undertiden värmde sig en Billys Panpizza i micron, själva den delen kanske inte är så nyttig, men det fick de små grönsaksbitarna jämna ut! Här gällde det bara att bli mätt fort!

Jag bredde en hårdmacka med ost, tillverkade ett glas svartvinbärssaft och sedan bar det då av, in i vardagsrummet, jag skulle slå mig till ro, med all min mat framför något tv-program- eller varför inte text-tv?

Jag balanserade tallriken på ena handen, eller inte balanserade jag höll den mellan tummen och de anrdra fingrarna, med handflatan vänd liksom uppåt, mot tallrikens botten. Nästan balanserade, gjorde jag iallafall. I andra handen höll jag glaset, med hårdmackan liggande uppepå, som ett lock.

Jag skulle just ta steget ut i hallen, när jag kände att "nu jävlar, bär det iväg"! Tallriken började glida, mellan mina fingrar. Säkert hade jag i min iver, glömt att skölja av dem, efter hantering av både grönsaker och pizza. Jag fick panik, min pizza, min pizza, jag ville inte på några villkors vis, förlora den till det hundhåriga golvet! På något vis gjorde jag ett balettsprång, för att hinna ikapp den flyende maten, glaset brydde jag mig inte om, det fick fara och flyga med sin smörgås om det ville, och det ville det, långt ut i hallen!

Jag fann mig ingen råd, inom några få sekunder skulle jag vara tomhänt, pizzan skulle ligga på golvet, omhöljd av en massa små röda, gula och gröna och håriga grönsaker. Hundarna skulle hoppa jämnfota av förtjusning, och jag skulle få nöja mig med ett nytt knäckebröd!

Då gjorde jag det; en ryggmärgsreaktion, en slags överlevnadsstrategisk grej, hämtat direkt från apstadiet!

Jag smackade tallriken med pizzan på, rätt in i väggen!

Sedan blev det alldeles tyst! Jag stod där och tittade på förödelsen, med handen tryckt mot tallriken, krampaktigt! Tallriken sprack, pizzan rann lite förtretligt söderut, men den levde! Sannerligen att den höll ihop. Även de flesta grönsaker hängde kvar, en del med våldsam kraft inpressade i Billys innanmäte!

Jag var mycket nöjd med mig själv, när jag skrapade bort en del detaljer från väggen- inte ¨många smulor gick till spillo där, inte!

Hundarna var något besvikna, men en och annan paprika hittade de på golvet! De var skurna så smått, att de smet emellan där tallriken sprack!

Så kan det gå!

De som känner mig, vet att jag har fyra barn. De som känner mig lite till vet att de har fyra pappor. Alltså en pappa var! Men vad vet barnen om sina pappor? Vad var det jag såg den gången barnet blev till?

Mina barn är unikum, allihopa! Alla har blivit till med hjälp av preventivmedel! Tanken är hemsk, att jag skyddade mig för att de inte skulle bli till....men de ville födas, alla fyra, så de tog sig igenom barriären! Och inte bara i det, är de unikum; varenda unge lade sig med stjärten nedåt i magen, så de var tvugna att förlösas med kejsarsnitt.

Endast en pappa är i livet! Sten-Owe! Han är en pärla!

Nästa gång jag bloggar ska jag berätta om papporna, en efter en.

Ett gift par i 60-års åldern firade sin 40-åriga bröllopsdag
på en lugn, romantisk liten restaurang
...

Plötsligt dök en liten vacker fe upp på deras bord. Hon
sa:
"För att ni är ett exemplariskt gift par
och för att ni är kärleksfulla
mot varandra så
kommer jag ge er båda varsin önskan."
Hustrun
svarade "Åh, jag vill resa runt i världen med min älskade make."

Den lilla feén viftade med trollspöt och -
poof! - Två biljetter till Queen Mary II
dök upp i hennes händer.

Mannen tänkte efter en stund: "Ja, detta är väldigt
romantiskt, men ett
tillfälle som detta kommer aldrig igen. Jag är ledsen min kärlek, men min önskan
är att ha en hustru 30 år
yngre än jag."
Hustrun, och feén blev djupt besvikna, men en önskan är en
önskan.
Så feén viftade med trollspöt igen och poof! ... Mannen blev
93 år gammal.

Sensmoralen i denna historia: Män som är otacksamma
jävlar ska
komma ihåg att även feér är
kvinnor...

Igår fick bonden plötsligt bråttom! Han får det ganska ofta, eftersom telefonen håller honom fast, så att han inte hinner med att göra det han ska.

Bilen skulle ombesiktigas, det är drive in fram till kl 11.00 på bilprovningen i Rättvik. Han missade det häromdagen, förstås, med bara ett par minuter! Igår skulle det till ett nytt försök, och en kvart före elva, kom han utrusande på gården, slängde sig in i bilen, alltmedan han ropade: "Jag måste skynda mig som tusan, hoppas jag hinner, hej då, jag kommer snart..."

Jag tänkte att ska han verkligen inte sopa rent rutorna från all snö, men hann inte säga något, han försvann i ett moln av snörök! Strax var han borta!

Och strax var han tillbaka!

När jag tittade upp någon minut senare, efter att ha stått och lastat skottkärran med ensillage, fick jag se bonden komma borta på vägen, med stora kliv! Jag såg, trots att det var på avstånd, att han gick och sms:ade eller liknande. Jag tänkte att snart piper min telefon, och jag hade inte tänkt tanken klart, förrän det pep!

Sms:et var tomt, det verkar som om han tappar orden på vägen, för det händer rätt ofta!

Då ropade han istället: "Jag behöver din HJÄÄÄÄLP!"

"Vad har du ställt till med NU då!" undrade jag men gissade att bilen låg nedgrävd i något dike!

"Det flög upp en massa snö på rutan, och när jag skulle slå på torkarna, såg jag inte vägen"!

Sanningen var faktiskt den, att rutan redan från början var full med snö, men jag sade inte det, det tjänade ingenting till.

Traktorn startade inte, och inte de andra Volvosarna heller, han har faktiskt TRE nu. Två har han för att han ska slippa mellan sommar och vinterdäck. Dvs en sommar och en vinterbil! Smart va?! Den tredje, som nu låg i diket, har kommit till på senare tid, men det är tänkt att det är den som ska vara vinterbil när den andra skrotas.

Han ville att jag skulle ringa Lilledotters fästman, som bor alldeles nära, men han var upptagen med annat, och hade inget att dra med. Och vet ni vad det konstiga är? Jo, när bonden ringer efter hjälp, så verkar alla vara upptagna med annat, eller tappat det de kan dra med....Undrar vad det kan bero på!

Vi provade, utan att tro på det, att dra med min lilla bil, men det var dömt att misslyckas. Vi lyckade rubba den någon dm, men inte längre. Spåren som ledde ned i diket, var kollosalt långa, det började bära av tidigt, mer och mer utför. Om hastigheten varit gudfruktig, hade han nog känt att inte dikeskanten bär, men hastigheten är aldrig det, det finns bara två lägen, full gas, eller inte alls!

Det löste sig till sist, han kopplade värmare på traktorn, och batteriladdaren, sedan stånkade den gamla Samen igång! Hej och hå så bra det gick!

I morse klockan 5.30, ringde grannen. Våra hästar var på drift. Grannen hade sett dem en bra bit borta i byn, men när han kom och plogade, vände de och sprang hemåt. Jag gick ut med en hink och skramlade och ropade. Inga hästar och kolmörkt var det!

Efter ett tag gav jag upp, tänkte att de får väl komma när de blir hungriga. Jag var ju tvungen att åka till jobbet, men sambon var hemma, och fick klara ut situationen bäst han ville. Det gjorde han bäst med att krypa längre in under täcket, eftersom han fått sovmorgon och inte skulle börja jobba förrän 12.00.

Jag tänkte att jag skulle ta bilen runt byn, ifall de gått till grannarnas hästar längre bort, för hos Monica var de inte, dit brukar de annars leta sig, det är bra och enkelt!

Medan jag stod och sopade av bilen, kom de båda två! Vet inte var de varit, de stod i korsningen, utanför vår tomt och ville gärna följa med mig och skrammelhinken med pellets. Jag hade tidigare hittat var de gått ut, det var i ett grindhål i andra änden av hagen, grinden var helt öppen! I går morse var Turbo ute, men då brydde jag mig inte om att gå och leta hålet, och på eftermiddagen hade jag glömt av det, och det hade nog han också, ända tills i morse!

Kylan har gett med sig, nu är det sköna -9 grader, alldeles lagom. Jag ska klä på mig, och ta sparken och hundarna med runt Ockerån! Det är så skönt nu, när man märker att dagarna snabbt blir längre!

Jag har inte åkt några skidor i år, förra året gjorde jag det, och den historian är värld att blogga om, men det ska jag inte! Spark är säkrare kan jag säga...

Säg till om du behöver hjälp med att slå ihjäl några tuppar...! ;-)

Kunde bara inte låta bli Mia! Bilden är ju fullständigt vansinnig, men sådant är livet på landet. I mitt datoralbum, kallar jag bilden för "Lena och Mia botar Isaks tuppskräck"

Jag har sex kycklingar och en liten silkeshöna i källaren. Kycklingarna är födda i maskin, och vet inget om höns, så när de plötsligt fick till sig en gammal och- trodde jag- döende silkeshöna, förstod de ingenting. De var väldigt små då. Hönan repade på sig ganska snart, trots att hon fick en liten hjärnblödning, eller propp, så hon gick på snedden i några dagar.

När hon blev frisk, kom modersinstinkterna fram, och när det serverades mat, kucklade hon på det där speciella viset, som hönsmammor gör, när de visar ungarna maten. Men de här ungarna förstod inte hennes språk, enligt dem är det jag som är hönsmamman och jag kucklar också på ett speciellt vis, när jag är på väg nedför trappen, med mat! Då skriker de till svar.

De är så rasande roliga. Alla är sin egen personlighet! En som nästan är helvit har varit modig ända sedan start, de andra tog lite mera tid på sig. I förrgår sade jag Rolf att nu är det fyra som är heltama, två drog sig undan när jag öppnade buren. Men dagen efter, hade jag fem kycklingar i knät, när jag satt framför buren på huk. Den femte,som var blyg innan, måste övervunnit sin rädsla under natten.

 De flyger ut och upp i knät, och jag har fullt sjå att freda mig. När jag sätter in maten, hoppar de efter, ibland kommer någon vilse och blir så glad när jag räddar den hem igen.

Den vita som är tam sedan start, den ägnar sig åt att hoppa fram och tillbaka mellan buren och mig, hon-jag TROR och HOPPAS att det är en hon -struntar i maten en stund, trots att det är kycklingars bästa sysselsättning, de vill äta jämt. Att hoppa fram och tillbaka, är tydligen en ännu bättre syssla!

Tänk om det är sex tuppar.....de kan jag isåfall inte ha ihjäl! Om de inte blir elaka förstås, då är det enkelt!

25 minusgrader ute- det verkar som att kycklingarna får bo i källaren, länge än!

Hon var så där tre, kanske fyra år, när hon en dag kom ned till mig i ladugården, efter dagiset slut. Pappa brukade hämta henne där, och lämpa av henne hos mig, eller så åkte hon ibland med i traktorn. Hon hade en liten barnsits fastskruvad snett bakom pappas stol.

Hur som helst- hon var väldigt upprörd när hon kom! Hon grät och stampade i golvet, och sade att fröknarna var dumma allihop, de vet ingenting, sade hon, om de fröknar som hon annars tyckte så mycket om!

Till sist kröp det fram, det som rörde upp hennes inre! Man måste komma ihåg, att ungen var något av det lugnaste och snällaste man kan tänka sig, och om något rörde upp henne så till den milda grad, måste det vara mycket allvarligt!

Jo, det var det verkligen!

Fröknarna hade sagt att det inte heter  "ko-piss", det heter "ko-kiss!"

Ko-kiss hade Terry aldrig hört talas om, men ko-piss körde pappa ut på åkern, mamma tömde pissbrunnar och så vidare....

Men ko-kiss- nä, det fanns inte!

Sånt vet inte fröknar....

Det har varit en händelserik vecka, tillräckligt händelserik för att fylla många, många bloggsidor, men jag vet inte hur det är! Det blir bara inte av att jag sätter mig till ro, jag som annars tycker att det är så roligt att skriva. Jag känner mig annars bättre nu, i förkylningen eller vad det var, som sänkte mig så väldigt.

Piggast var jag på måndag morgonen, åtminstone kändes det så när jag vaknade. Jag hoppade upp ett par minuter innan klockan ringde klockan fem. Jag brukar alltid vakna strax före klockan, när jag är frisk iallafall. När jag varit krasslig har jag knappt kunnat vakna alls, även om jag varit uppe och sett nästan vaken ut.

Jag hoppar bara från sängen, ut i köket, knäpper på kaffebryggen, som är laddad sedan kvällen, hoppar vidare in på toa, sedan är kaffet klart. Då hoppar jag till soffan och kastar mig omkull på den och tittar på program som jag spelat in dagen före, eller på natten.

Jag säger bara- Jerry Springer!

Det måste vara tidernas sämsta program, men jag kan inte låta bli att kolla. Inte så mycket för själva innehållet, utan för att jag faschineras av alla egendomliga människor, som de lyckats fiska fram i programmet. När man tror att man sett precis allt, så dyker någon upp, som slår det andra! Och varför är så många tandlösa? Varför måste de visa brösten??

Sådant sjukt tittar jag på, på morgonen, när hjärnan inte vill arbeta, bara följa med.

I måndags iallafall, lade jag mig tillrätta på soffan, jag hade ingen kudde, så jag låg stödd på ena armbågen. I den andra handen hade jag min kaffekopp. Jerry Springer kanske inte var så spännande ändå, för jag kände hur tröttheten kom över mig igen...men nä, jag höll mig vaken, ända tills dess jag nickade till och hällde kaffekoppen över mig. Tur var iallafall att det svalnat såpass att jag inte brände mig. Blev bara lagom dyngsur om morgonrocken och tjocka fleece-skjortan!

Med svordomar- är jag nästan säker på- slängde jag mig ur soffan och kom i mina illaluktande ladugårdskläder. Nåja, de är hyfsat rena, jag har dem inte när jag jobbar, de hänger i skrubben i mjölkrummet, men även där luktar det förstås.

Jag har blivit tvungen i några dagar, att krypa runt hö och halmbalar, för att hitta grundbulten, den som gör att det går att repa skikt efter skikt med strå. De förbaskade fåren fördärvar balarna så att de liknar sådana där atombombssvampar där de står. Sedan finns ingen logik i dem längre. Man måste helt enkelt ta ett skikt i taget och innan jag hittade det, fick jag krypa bra många varv. När jag sedan kom på fötterna kände jag en egendomlig "matthet" i ryggen, man kan kalla det mjölksyra kanske, det är nog det närmsta känslan jag kan komma.

Efter några timmar kom värken! Men gode himmel, jag har inte haft så ont, sedan jag vet inte när. Benet som hör ihop med diskbråcket gick inte att lyfta, jag fick släpa det med mig. När jag körde hem, kunde jag knappt använda andra foten till koppingen, för när jag rörde foten gjorde det så ont i den andra sidan att jag skrek. Trodde att jag skulle bli tvungen att ringa efter hjälp, men på något vis tog jag mig hem.

Natten som följde var fruktansvärd, men jag kom iallafall på benen, och iväg, dagen gick, med smärta visserligen, men inte värre än att det gick att leva med. Allting tar bara lite längre tid!

I morse hade Bonden skrivit en egendomlig lapp. Han gör det varje kväll, som jag ska läsa på morgonen, när man iallafall har svårt att fatta. Så mycket förstod jag, att jag skulle väcka honom, när det var dags att börja mjölka korna, för han skulle mjölka någon ko, till ystning, han ska göra ost alltså, innan jag mjölkade resten.

Jag väckte honom och han sade att han skulle komma ut till ladugården. Jag mjölkade alla getter, men ingen bonde kom. Det hade jag heller inte väntat, så jag skickade ett sms.

"Jag går och ger alla utedjur, du får börja att mjölka nu"

Sedan gav jag mig iväg, med två hinkar hängande på sparken! Det är lite knöligt med utedjuren. För att komma ned till de hungriga sin-korna måste man gå igenom en stor hage, med flera skapliga tjurar, och sedan ett par dagar tillbaka, även en bagge, som ägaren sa, var elak, när man vänder ryggen till!

Jag har fullt upp att vara rädd för tjurarna, ju! Och inte har jag ögon i nacken så att jag kan se om han kommer i 100 km/h, för att krossa min stjärt!

Det går till så här: Jag hämtar två stora hinkar, alldeles för stora för antalet djur, med kross och pellets. Jag öser stora mängder ensillage över staktet, sedan går jag in med hinkarna, lägger ut foder på backen så att tjurarna och deras vänner + fåren håller sig sysselsatta medan jag går ned till sin-korna.

Jag har en stor hink till korna hängande på sparkens ena handtag, och en annan hink på reserven, ifall tjurarnas och fårens mat skulle ta slut. Om de kommer rusande i full fart, tippar jag bara ut lite mer på backe, så går jag säker en stund till.

En gång i tiden var jag väldigt modig och tuff, vad det gäller tjurar. Men det var bara tills dess jag upptäckte att den ene efter den andre fick sätta livet till, just därför att man trodde att tjuren var så snäll! Det säger jag bara, de är potentiella mördarmaskiner, den som säger något annat, får göra det, men jag vet att jag har rätt! Särskilt gäller det tjurar, som har kossor att bevaka. De vänder på en femöring, från att ha varit snäll som ett lamm!

Tjurar ska vara uppbundna, de ska inte gå lösa! Så säger lagen och profeten i det här huset iallafall.

Hur som helst, när jag matat de djuren, gav jag mig av på sparken, till en annan ände av byn, där mjölkorna hade någon gammal bal liggande utanför staketet. Jag grävde fram de strån som fanns kvar, som de kunde äta av, när de kommit ut från mjölkningen.

Då kom ett litet sms från Bonden:
"Kan du tittin"

Jag var klar med stråna så jag sparkade hemöver, och till er som bor i delar av Sverige, där sparken tillhör det fornhistoriska, säger jag bara: Utan sparken stannar Sverige!

Här åker alla spark, borta vid busshållplatsen, där skolbarnen stiger på bussen om mornarna, står ibland en hel driva med sparkar... nåja iallafall flera stycken! Världens bästa färdmedel!

Jag antog att Bonden mjölkat sin ystningskossa, så jag gick in i stugan. I köket står Bonden iklädd sina vanliga långkalsonger och en ihålig t-shirt. Eftersom han nu stod mitt uppi en ost-tillverkning hade han stunden till ära, även iklätt sig en sådan där kockmössa! En sådan, som likt höbalarna liknar en atombombsexplosition, eller en svamp om man vill! Man ser dem oftast i tecknade filmer, inte i verkligheten. Men nu såg jag en i verkligheten! Han rörde i sin gryta och började med att säga. "Vilken tur att du finns, Lena!"

Jag tänkte att nu är det kört, men det var det inte, han ville bara berätta om en konstig gårdag. Varför det var tur att jag fanns, vet jag inte, det var nog bara något som kom över honom sådär.

Han skulle åka till en vän, långt bort från där vi bor, dagen före, alltså.

Plötsligt stannade bilen och var fullständigt död! Jag förstod det som att det var i närjeten av samma ställe, där Leia-Mia och hennes familj fick haveri, när de skulle åka till Sälen för några år sedan-kanske ligger det en slinga nedlagd i vägbanan, som havererar bilar, så att de lokala verkstäderna ska ha en chans att överleva, vad vet jag.

Hur som helst- Bondens bil dog vid ett trafikljus. Om det varit jag eller någon annan, hade vi snabbt försökt att få hjälp att skuffa bort bilen från vägbanan, men inte Bonden.

Han steg ur sin bil, och ringde till verkstaden/bilförsäljaren som han nyss köpt bilen av.

"Och kan du tänka dig,"sade han med förvånat huvud, "folk höll på att tuta som sjutton på bilen, fast det inte ens satt någon i!"

Av försäljaren fick han veta att batteriet säkert var slut och inte kunde ta laddning mera. Jag förstod inte hela händelseförloppet, för det går undan när Bonden berättar!

Så mycket förstod jag att han knatade till närmsta butik, Mekonomen, och köpte ett nytt batteri och startkablar! Startkablar- inte en skiftnyckel, vilket faktiskt jag skulle ha gjort. Nu hade de inte extra långa kablar, så att han kunde ansluta batteri till batteri, från passagerarsidan, de räckte bara om han hade det nya batteriet mellan fötterna...så med rutan nedvevad, med kablarna dragna utigenom till det andra batteriet, körde han vidare, de närmare åtta milen, dit han skulle.

"E du dum på riktigt" stönade jag, "varför bytte du inte bara batteriet???"
"Jag hade inga verktyg säger jag ju!"

Nä, de hade säkert inga verktyg till salu på Mekonomen heller, men startkablar hade de ju, och det var bra...

Senare denna dag, blev jag bjuden på lunch, av Bonden. Vi for på Sibylla, och åt sliskiga hamburgare, det var jättegott.

Med mig hem från jobbet idag, har jag fått med mig massor och massor av champinjoner. Det var sådant som Bonden fått från någon affär, som skulle kastas. Jag säger då det, Svenska Folk. Man kan inte kasta felfri mat! Svamparna var lite nötta i kanten, och småfläckiga, men fullständigt felfria! Inte sjutton tänker jag mata korna med dem, heller! Bonden, som inte brukar vara rädd för något som är gammalt, trodde att de var dåliga, på grund av fläckarna, men när jag vågade ta dem, så vågade även han! Jag har ätit flera stycken, råa, de är urgoda- och så goda att göra omelett på!

Nu ska jag göra en tur med hundarna och sparken! Sedan blir det lite kvällste, och jag måste kolla om Hontass fått in filmen på sin blogg, när Leo fått ett vykort av självaste Peter Pan! Jag skulle velat varit där och sett honom, han är visst så lycklig som en lite pojke bara kan vara....skruttungen!

I morgon är det fredag igen, fy vad veckorna ramlar undan! Snart är det vår, och sommar.....

Jag måste erkänna att jag numera inser att de som bloggar för jämnan, lägger ned otroligt mycket energi på det! Jag har inte den energin just nu- livet och hälsan är inte alldeles bra! En segdragen förkylning vägrar att lämna kroppen, och jag har drabbats av en sådan trötthet, som jag inte kännt förr, inte som jag kan minnas iallafall! Och ryggen- ja, den är så hemsk så jag vill inte prata om den, det hjälper iallafall inte!

Om man mår bra eller dåligt, det har ingen betydelse när man är utförsäkrad.

I förra veckan var det riktigt illa, och när jag kommer till Bondens gård, är det ofta så att det redan sänkta humöret, får sig en knuff, ända ned i avgrunden.

Under flera dagar ägnade jag den mesta av tiden till att samla ihop djur, som var på drift. När jag kom vid halvåtta tiden på morgonen, stod en vit kossa och mumsade av höbalen vid ingången till ladugården. Vi hade bestämt, att denna kossa inte skulle få vara ute med de andra, för hon går igenom staketen, och tar ibland med sig någon eller några vänner. Det hade Bonden glömt, eftersom han visste att han slapp ta hand om henne.

Kossan, vid namn Vitgås, blev glad när jag kom, jag öppnade dörren, och hon skuttade gladeligen in och hittade sin plats.

Så är det fåren...jag har aldrig varit särskilt förtjust i får, mer än i form av Monicas rökta fårkorv med vitlökssmak, eller grönpeppar. Där kommer fåret verkligen till sin rätt, kan jag säga!

Bonden har ett gäng huliganfår, som går lösa över hela byn. Stängsel vet de inte vad det är, därför river de ner dem så fort de kommer åt och släpper ut andra djur på byn. De går och demolerar rundbalarna, skiter och pinkar i det som faller på marken, så att ingen vill äta det. Det är ena riktiga as, tycker jag! De drar omkring, likt ett värstinggäng, som bara har för ögonen att meja ned och förstöra det de kan.

Det är Värmländska skogsfår, en gång hade bonden 30 stycken, men blixten slog ihjäl de flesta så nu återstår nio eller tio. En tragisk händelse, men jag tyckte nog att det var ganska bra! Jag vill inte ens tänka tanken färdigt, på hur byn skulle se ut med trettio värmlänningar på drift, rastlöst sökande efter någon sorts förändring i livet.

Varför kan inte bonden göra som andra som har får! Ha ett fårhägn! Så enkelt livet skulle bli om man slapp springa och knyta ihop eltrådar, som i nästa stund iallafall är nedrivna!

En liten get- Ester- brukar vara lös i ladugården ibland, det var något vajsing på hennes bindsle. När jag satt och mjölkade getterna en morgon, kom bonden in och bad mig laga det där bindslet.

"Ringarna har åkt isär" sade han, "men går nog att klämma ihop med en pillygrop"..."Vad sade jag nu? En pollygrip menar jag ju"!

När jag berättade detta för Lilledotter, kommenterade hon lite småfräckt att "det låter som något Bonden själv håller på med"!

Det blir inte mer bloggat än så här idag, hoppas att energin kommer tillbaka snart. Kanske måste jag ha något energitillskott...så är det i livet, ibland regnar det, ibland skiner solen, det är bara att gilla läget och komma ihåg, att det alltid blir en förändring, förr eller senare....

Ha det bra, alla!