Är det någon som vet vad en arbetshäst är?
För ett par veckor sedan gick vår traktor sönder. Den bara brakade ihop, axeln som håller framhjulen på plats gick tvärs av!
Vi klarar det mesta utan traktor, förutom att köra ut rundbal till hästarna och ploga snö. Så det gör Tony- bästa Tony som kan allt.
En annan sak som vi har traktorn till är att köra in ved i pannrummet. Det går till så att man lastar skopan full, kör fram till källarfönstret och kastar ned veden där. Men vad gör man utan traktor- kör i skottkärran? Skulle inte tro det, jag har gjort det på sommaren och det var tillräckligt tufft utan snö!
Jo man spänner för hästen- han som inte gjort ett handtag på hur länge som helst, den lataste och suraste hästen som går på ett par skor....
Man kan knappt tro det- han tycker att det är så roligt att arbeta, det riktigt lyser om honom när han får ta i. Och att stå still och vänta medan man lastar och lastar ur, är inga problem, han rör sig inte ur fläcken förrän jag ber honom. Om det beror på att han är lydig eller bara lat och trött, vet jag inte, men för mig spelar det ingen roll!
Efter vedkörat tog vi en vända till skogs, med askbaljan. Sambon städade i källaren i morse, före jobbet, vet ej vad för slags fel han fick. Sotaren kommer imorgon, men för det behöver man väl inte städa klockan åtta, dagen före....
I ett energiskt hjärnsläpp förut, lovade jag svägerskan att åka spark runt Ockerån....det är långt, åtta kilometer. Det är ganska kallt, men okay, hundarna behöver springa, och på Lördag börjar vargjakten, då vill jag inte åka där. Om de nu ska jaga något, jag hörde glunkas om bojkott, eftersom tilldelningen var så kass.
De finns nära inpå byn, det syns spår efter dem i snön, ulvarna!
Tjingeling, nu går jag ut igen...
Bara en bebisbild till....
Som hund och katt!
Om man tittar lite till vänster i bild,i nederkanten av trasslet som är min hund, ser man Lille Gråben, han har bestämt hittat något att suga sig fast vid.
Det är svårt att tänka sig, att för bara några dagar sedan, tordes Kelly inte titta på den lille, hon gick stora omvägar.
För övrigt är jag inne i min årliga juldeppression, allt är värre i år än det brukar, jag har sagt upp mig från jobbet och är ekonomilös ett tag fram över, jag hoppas att barnen finner sig i att jula med mig, efter jul...
Massor av snö har hävt ned, som över hela landet vad det verkar. Sambon har plogat hela eftermiddagen, jag har flyttat hem hästarna, som bara rymmer ur den andra hagen, burit vatten till deras tunna, skottat källarnedfarten, plockat en massa ägg och sedan lagat mat på min alldeles nya spis. Har aldrig haft en ny spis någon gång, så det är en häftig upplevelse.
Med varmluftsugn- det ni- men jag vet inte hur den funkar riktigt, för bruksanvisningen är på norska....kanske inte så svårt om man ställer det i jämnförelse med finska, eller japanska, men jag fattar ändå inte riktigt.
Jag ringde affären, de skulle försöka ordna fram något svenskt åt mig, annars får de skicka en instruktör.
Nu ska jag koka te och gosa ned mig i sängen och försöka glömma att det är den sextonde december...
Sambons julklapp...
Hundarna är skräckslagna och försöker titta åt nåt annat håll när Gråben kommer, med svans lik en toaborste. Gammelkatten Sickan gav honom en hurvel och gick ut!
Undrar hur natten blir??
Mor Hontass skulle göra sig till-det blev pannkaka av alltsammans....(känsliga läsare varnas...)
Det blev tuppslakt igår, den gick som en dans. Fyra eller om det var fem, fick sätta livet till. Det är hemskt att man måste sålla bort endel, men det går inte att ha för många. Ett par av dem har fått mycket stryk, av de som är större, och var titt som tätt alldeles nedblodade. En ganska liten tupp som jag sparade, törs inte gå fram för att äta och dricka, för han har fått så mycket däng. Det verkar inte som han fattat än, att nu är det nya rutiner som gäller.
Jag har sparat tre vuxna tuppar, det behöver vara en tupp på ca sju höns, för längre än till sju kan inte en tupp räkna. De som var så tama i somras, är egentligen alldeles för stora, men jag hade inte mage att ta bort dem, utan tog två mindre ungtuppar istället, med befjädrade ben, för det vill jag inte ha. Den lilla stryktuppen har fullt med fjädrar på benen, och sådana ben drabbas gärna av kvalster, så man måste smörja med vaselin emellanåt.
Till min hjälp hade jag grannen, Angelica-hon ville lära sig hur man avlivar, eftersom hon själv har ett gäng som måste bort. Jag har ett mycket smidigt sätt att avliva dem på, jag tänker inte beskriva det här, någon kanske tar illa upp. Men hos oss är döden lika naturlig som födseln- det vet inte minst Lilledotter, som lekte nödslakt med sina små plastkreatur, och seminör med gunghästen när hon var liten.
Ialla fall gick Angelica och jag ned till henne för att titta på hennes tuppar, de var lite för unga, risken fanns att vi skulle råka ha ihjäl en höna istället, och det vill man inte, för dem är det ont om när man får kycklingar. På golvet i hennes hönshus, hittade vi en nästan död kyckling, inte pytteliten, men inte så stor att den börjat kackla än. Den var iallafall fullfjädrad, men vi tänkte att den kanske förfrusit sig ändå. Jag stoppade kycklingen innanför jackan och tog hem den, för att se om den gick att tina upp.
Jag satt med den ganska länge innanför tröjan hemma, men efter ett tag började jag känna mig rastlös, jag hade en del att greja med utomhus, samt att jag lovat att leverera ägg till en i Boda. Jag rullade därför in kycklingen i en stor handduk och lade den på rumsbordet. Det var inte mycket liv i den, och jag hade väl inga större förhoppningar egentligen.
Jack- sambons ögonsten och ouppfostrade Jack Russel, var väldigt intresserad. Han är aldrig dum mot hönorna när de är lösa på gården, men han kan bli väldigt svartsjuk när man har dem i knät.
Jag tog ut hundarna ur vardagsrummet, puttade igen dörren- märk väl- puttade- inte stängde! Så gick jag ut och donade med det jag skulle utomhus. Bar ut vattentunnan till hästarna, efter att ha reparerat den lite runt elkontakten som värmer upp vattnet så det inte fryser. Turbo-sambons andra ögonsten och ouppfostrade häst- har en lång bokstavskombination och måste göra sönder allt som går. Är tunnan tom, ligger den illa till!
Jag var ute kanske tjugo minuter, smygtittade lite på han som kört av vägen i korsningen och hamnat med nosen i ett träd. Han hade fått hjälp att dra loss bilen, och sådant är ju alltid spännande, så här på landsbygden.
Det första jag gjorde när jag kom in, var att titta till kycklingen! Den låg utanför handduken, en bra bit från där den legat. Min första tanke var att den piggnat till och flyttat sig- men då fick jag se en mycket, mycket skamsen Jack Russel under bordet, med munnen full av fjädrar som spretade åt alla håll.
Naturligtvis blev jag galen och fotade med kraft ut jycken i hundrummet och stängde dörrn. Men jag blev också så himla full i skratt för han såg så rolig ut! Han visste verkligen, att nu var han illa ute! Han måste fått panik när han hörde mig öppna dörren, och försökte gömma sig!
Någon större katastrof var det ju inte, kycklingen hade nog iallafall inte vaknat till liv, för om de är nedkylda piggar de på sig så fort blodet börjar cirkulera igen, det tar bara några minuter. Kanske var den sjuk av något annat, eller hade varit nedkyld för länge, vad vet man? Nu fick den en snabb, och någorlunda ärofull död!
Byrackan hade iallafall inte gjort hål på den, så det hade kunnat vara värre- hela rummet hade kunnat vara fullt av blod och fjädrar. Nu var det bara lite fjädrar, de flesta i munnen på honom själv. Han står inte särskilt högt i kurs nu, för han har dessutom en period av rymningsfasoner, efter som tikarna i byn löper, en efter en. Det är bara jag och Monica som p- sprutar våra tikar, men mannen som äger tiken som nu ska löpa, ska höra med veterinären om det är okay att spruta en åttaåring, eller om de kan bli för gamla för sånt. Han tyckte att det var en väldigt bra idé.
Idag kommer en kattunge, Lilledotter har lyckats med sin kupp mot Sambon. Hon satt vid köksbordet igårkväll, och frågade: "Om du får en julklapp av mig, kommer du att panga den då"? Sambon svarade att det skullle han inte göra, först trodde han att det var en häst, och blev nog lättad av att det bara var en katt. "Är din mor involverad i det här?", undrade han men det var jag inte, svarade Lilledotter. En sanning med modifikation. "Nä hon berättade bara att ni har så mycket råttor, och att Sickan har låtit pesionera sig!" DET är sant, han är den tjockaste lata katt jag känner, han orkar inte ens hoppa upp på bänken längre, där maten står. Och råttor-ja dem tittar han inte åt. De är så snabba. Råttor och möss är sambons största skräck i livet, när en hade synts i källaren, ringde han till grannen när ingen annan var hemma här, så han fick komma och tända i pannan.
"Ta hit den då," var hans slutliga kommentar om kattungen.
Han är väldigt svag för sånt som är smått och sött, fast vi kommer säkert att vara trötta på den rätt snart, kattungar är egentligen inte kul alls!
Och var ska detta sluta...
Den lilla svartvita hönan- gammal som gatan- fick en liten blodpropp. Det är ganska vanligt hos höns, fast här har vi varit förskonade. Bara någon annan väldigt gammal har råkat ut.
Hon låg på golvet i det kalla hönshuset, kacklade förtvivlat, vingarna släpade och ena benet spretade rakt ut. Vän av ordning tänker att jag borde slå henne i huvudet, det var även vad Lilledotter tyckte, när jag kom in med den gamla hönan under armen.
Men så här är det, att ibland repar de sig, så det blev till att flytta in i hallen hos Lilla Kyckling. Hon var hungrig och törstig, och när hon fått i sig tillräckligt, med min hjälp, lade hon sig att vila.
Efter några timmar kunde hon stå på båda benen, och idag ser man bara att ena vingen hänger lite! Så hon lurade döden, för den här gången iallafall.
Hon är min äldsta höna, den enda av den rasen som finns kvar, och hon är ju så rar.
Men okay, händer det igen, tar jag bort henne!
Och NU ska jag ut och slakta ett gäng med tuppar!
Lite av varje, skön Söndag.
Jag har sovit borta, utan Sambon vid min sida, det är en ovan situation! Men det gick ganska bra. Jag har varit barnvakt åt Lilledotter-dotter, dvs Lilledotters bonusbarn, Melina! Det är så mysigt att ha ett bonusbarnbarn på nära håll, när de andra är så långt borta!
Sambon ringde vid 22.30! Det var strömavbrott hemma. Jag frågade om det bara var vårt hus, eller om hela byn var släkt, men det visste han inte, för han hade inte hittat ut ur sovrummet än. Han visste inte var ficklamporna var! Den närmaste hade han ju på telefonen, som han pratade i, de andra tre står på fläkten i köket, i städskrubben hänger fem pannlampor, alla fungerande och i byrån i hallen ligger ytterligare tre, samt en stor ficklampa. Så nog har vi ljus i stugan, även om det slocknar runt omkring oss.
Jodå, hela bygden, och grannbygden också, var släckt, så det var inte mycket att oroas för. Tur att vi hade klent med ved inne, när jag åkte på kvällen, annars hade jag startat en stor brasa, som inte hade haft någonstans att ta vägen, när strömmen försvann.
När jag kom hem i förmiddags efter barnvaktandet- som var väldigt enkelt- ungen är då förfärande snäll- så var här bara tretton grader i köket. Jag hade en omgång ved i källaren, som jag sparat just till denna morgonen, så det räckte precis att göra en härlig brasa. Sambon vägrade gå ut från täcket, förrän det blev lite varmare, det gjorde han rätt i, vad ska man upp och göra, när man är ledig, och har en egen elderska.
Men sedan blev det iallafall fart på gubben, och han fick på sig vinteroverall och allt därtill, kom sig ut och fick igång Ursusen, som stått med motorvärmare hela natten. Sedan lastade han traktorskopan full med ved, och tippade in genom källarfönstret, där jag stod med vantar och travade en fin stapel längs med väggen.
Tre skopor körde han in, det blev en trave som nästan räckte till taket, det klarar vi oss på i närmare två veckor, tror jag, eller iallafall en och en halv.
När han kört klart veden var han och hämtade en höbal och ställde ut i hagen vid vårt hus. Nu går hästarna på andra sidan vägen, de har en bal där också. När de ätit upp den, är det bara att flytta hem dom, för höt är på plats.
Vi har gjort iordning stallet hos min granne Angeliqa, som tidigare var mitt eget stall, när jag bodde i den gården. Det känns så roligt att stallet blir använt igen, det blir liksom mera levande. Fast de går inte in så mycket, bara för att dricka lite ibland och knapra på slickstenen kanske...
Annars är de rätt otacksamma att göra fint åt- de är helst ute, oavsett vilket skitväder det är. Stekande sol och insekter är det som lockar in dem, inte bitande kyla!
Nu vet jag inte vad jag ska ta mig för, kanske precis ingenting, eller städa akvariet och hönsburen i hallen....ja, det gör jag!
Gunnar vs Gunnar!
Min älskade älskade Gunnar, i sin krafts dagar!
...och min älskade, älskade Gunnar, inte fullt så kraftfull längre, men han värmer både rumpa och hjärta!
Snöstorm och innemys!
Årets första rejäla snöstorm drog in över oss igår eftermiddag. Jag gillar oväder, mysigt när man får vara inomhus. Fast det blev en vända till Rättvik för att besiktiga picupen, som gled snyggt igenom utan några skavanker. Sambon är glad.
Besök har vi fått idag, av Sambons äldsta dotter, som är jämngammal med min Lilledotter, de gick i samma klass ett tag, på högstadiet. Margita har med sig en väninna, Frida, som också hon är en trevlig och glad tjej.
I förmiddags var vi ute i stormen och klädde på min gamla märr ett täcke, som jag fått låna av Monica- bästa Monica som alltid har allt man behöver till hands. Föresten- hennes fårkorv är att rekommendera starkt, för den som inte är vegetarian. Fast för stunden är den slut- jag hann iallafall köpa två. Med vitlökssmak....mmmm! Hon har fårfiol också, om någon är sugen på det. Fast jag vet inte om den också är slut. Får förökar sig som bekant, så jag antar att det så småningom blir en ny omgång...Hoppas att Du inte tar illa upp Monica- beställningarna kanske strömmar in nu, så du måste skaffa flera tackor!
Jag har kommit på att vi verkligen äter närproducerat i vår familj! Monicas korv, egna ägg, potatis ifrån byn (som även Monica fixat, Sveriges finaste och godaste potatis!) Och i nästa vecka kommer tjuren som vi får vid denna tiden varje år, den blev lite försenad i år, vet inte om den var svår att fånga....De har gått i en hage bakom Sambons syster, och levt ett skönt tjurliv, så länge de nu fick vara med.
Lilla Kyckling har fått en egen sittpinne, för det vill Lilla Kyckling ha, även om hon är blind. Jag har fått hjälpa henne upp, för hon har inte hittat den, vi har tränat några gånger om dagen. Pinnen är inte högt upp, hon kan känna den med näbben, har jag demonstrerat för henne. Också lyfter jag försiktigt upp henne och säger "Hopp Hopp".
Det står en trälåda också, som hon kan hoppa upp på själv, från den kan hon kliva upp på pinnen utan något "Hopp Hopp".
Och faktiskt- höns är inte så dumma som skrönan skvallrar- nu kommer hon upp alldeles själv på sin fina pinne, och kan sova på samma sätt som sina kollegor där ute i stallet! Som blev hönshus.
Jag har kommit på att Lilla Kyckling är faktiskt den Lilla Kyckling, som vi hittade nyfödd och död utanför boet. Hon hade ramlat ut, och frysit ihjäl- iallafall trodde vi det, för hon var alldeles stel och med en sådan liten går det fort. Men så såg jag att en tå rörde sig, så hon blev uppvärmd i händerna och med varm andningsluft- lite konstgjord andning kan man säga.
Det tog några minuter, sedan började hon pipa, och röra sig. Då åkte hon med ilfart ned i Monicas äggkläckningsmaskin, som var i full gång att poppa ut hennes egna kycklingar, så den var uppvärmd och klar-jag sade ju det- Monica har verkligen allt man behöver, till hands.
Kanske är Lilla Kycklings blinda ögon, ett resultat av en tuff start i livet, kanske att hon skadade sig i fallet, slog i skallen....Jag kan inget sånt, men det är ju inte otänkbart.
Här är hon och Frida, som tyckte det var lite läskigt med en höna på armen.
...och så Livet På en Pinne:
TraumaTrauma!
Ikväll går tankarna till familjen som blev kvar, sedan maken körde ihjäl sig på travbanan i Rättvik i eftermiddags!
Lilledotter och hennes väninna var på banan med varsin häst när det hände. Tack himmelens änglar för vakt över dem, det kunde slutat illa för dem allesammans!
Lilledotter mår nog inte så bra just nu. Jag undrar om de får någon krishantering, det stod i tidningen att de rutinerna ska ses över...
Att se någon bli ihjälsparkad, mitt framför ögonen...jag kan inte föreställa mig känslan. Inte heller känslan, när hästen som sparkat och sprang lös och hysterisk på banan, kommer i full sken rakt emot lilledotters hingst, där hon sitter i sulkyn. Hon satt i telefon med SOS, men blev tvingad att avbryta samtalet, men ambulansen var redan på väg.
Hennes häst vek bara åt sidan,helt cool, trots att han är en ung och testosteronstinn hingst, när den andra hästen kom emot dem....vilken fruktansvärd skräck att se den komma och inte veta om man ska överleva eller inte...
Ambulansen gick sin väg, utan de blåa ljusen påslagna, de som ändå inger ett visst hopp.
Så fort ett liv kan förändras, så fort en tillvaro kan gå i tusen bitar. I morse när mannen och hans fru åkte hemifrån, visste de inte att det var sista gången, de var tillsammans i sitt hus....
Så låt oss då ta vara på dagen, för ingen vet om det är den sista.
Drulle!
Med största allvar sköter jag mina fjäderfän, berättade jag i mitt förra inlägg. Och det är sant. Jag tycker så mycket om dem, och jag tror att det är en kvarleva från min lyckliga barndomstid, med http://leiamia.blogg.se/
Någonstans bland mina inlägg finns det berättat om hur vi bar runt på våra hönor, på byn, dresserade dem lite, och hur vi bar oss åt när vi namngav dem. Om Leia-Mia vore här, skulle vi ta varsin under armen och gå runt byn, bara för att känna efter hur det känns.
Igår var sambon och jag till Anders på berget och hämtade mera korn i våra stora bruna jutesäckar, som mössen har börjat ta hål på, så jag får lappa. När vi kom hem skulle jag krossa kornet, till ätligt format. Jag tänkte att jag skulle krossa mycket, medan jag ändå var igång, så jag öste fullan kvarnen och drog igång "götapetter"!
Kvarnen skramlar och väsnas bra, och den gör ett gott jobb. Av en hink okrossat korn, blir det ca två hinkar krossat. Det är mera lättsmält för hönsen. Jag klättrade upp för trappen för att kika ned i tratten, skulle kolla hur mycket det var kvar, för efter kornet skulle jag krossa havre, och då måste man ändra styrkan på kvarnen, eftersom havren är mycket mjukare och mera lättkrossad.
Det är lagom dunkelt på logen, trots att taklamporna är tända. Jag lutade mig fram över luckan, tog den långa pinnen som låg tvärs över hålet. Jag tänkte inte på att pinnen är den som håller den stora,tunga luckan stående. PANG, sade det över näsan på mig, och mina glasögon störtade med fasans fart, rakt ned i kornet.
Jag slängde mig utför trappen, slog igen utsläppet där kornet rasar ned mot valsarna- skulle mina glasögon hamna där, bleve det inte mycket kvar av dem. Jag stängde av kvarnen helt, för att de inte skulle vibrera ned i kornhögen, men därefter började jag fundera på om jag verkligen haft glasögonen på mig, eller om jag bara inbillade mig att de for av. Jag kände på näsan men kunde inte avgöra huruvida de suttit där eller ej.
Går man i dunkel, så tänker man inte på om man ser klart eller inte. Jag kikade ned i tratten och nog tyckte jag att jag såg något därnere, som inte liknade korn. Jag var och fick fatt på en lång ogräshacka, fiskade lite tafatt och drog upp. Vips så hade jag mina glasögon, fy tusan, jag är bättre än jag vet om.
Jag har märkt att min Lilla Kyckling i hundrummet, börjar bli smutsig. Hon har inte den möjligheten som höns måste ha för att hålla sig rena- att sandbada. Hönshuset har ingen sand, men det går lika bra att hålla sig ren i det som golvmaterialet utgör. En blandning av spån, torv och strö samt torkad hönsgödsel, det river bra i skitiga fjädrar, även om det låter motsägelsefullt.
Jag tog in en liten låda till Lilla Kyckling, med strö, och genast lade hon sig i den och började kasta materialet över sig, alldeles lycklig. Hon skräpar ned, javisst, men jag har en bra sop med tillhörande skyffel.
Till sommaren ska Lilla Kyckling få åka på min axel, när jag går ut med hundarna, Sambon är rädd att någon kommer och för bort mig då, till en klinik. Men det oroar jag mig inte för! Här är hon iallafall, om en månad börjar hon värpa, hon har redan gått ifrån pip-lätet till ett mera hönelikt kacklande. Väldigt tyst och försynt än så länge, men det tar sig.
Ja, då var jag här igen...
När jag startade telefonen i morse, pep det direkt ett sms. Jag tänkte att nu har jag sovit för länge och det är lilla grannen som ropar "KOM OCH DRA UPP MIG FRÅN GÅRN"!
Men det var det inte, det var lilledotter som ropade att jag måste skriva i min blogg. Jag vet inte hur det har blivit, jag som gillar så att skriva, jag skriver aldrig, knappt ens mail. Jag antar att saker och ting går i perioder.
Jag har haft endel besvär med min hand, men som jag ser det, är det inget större besvär. Den har gjort så att jag fått vara sjukskriven i sex veckor, och blir sjukskriven ett par veckor till, tack vare- INTE på grund av- alltså tack vare att det blivit lite förhårdnader kring ärret, och handflatan värker, så fort jag gör något som kostar lite kraft. Blev remmiterad till arbetsterapeuten i Rättvik, finemang det!
Sambon tycker att det är skönt att "jag är tillbaka"! Det vill säga i det skick som jag var innan jag började hos bonden, och livet gick sönder, ork och glädje försvann. Men tänk så mycket roligt och fint som jag fått vara med om, så mycket spännande människor som jag fått lära känna- synd är att allt det överskuggas av det grönsvarta giftmoln, som bonden utgör.
Jag kommer inte tillbaka dit, efter sjukskrivningen, så nu letar jag med ljus och lykta efter något att göra, som jag kan klara. Kanske hos lilledotter på travet, jag kan tömma papperskorgar, eller skottkärror. Och hälla upp kaffe. Och saft, och kraftfoder...
Jag har inga problem med att få dagarna att gå. Jag börjar morgonen med att gå ut till hästarna som står och studsar intill staketet och vill ha sitt luzernhö. De får bara lite grann, för det är kraftiga grejer, i övrigt får de äta vårt egenhändigt producerade pinnhö... De blir iallafall mätta av det, och tjocka, mest på undersidan av magen- bukfylla kallas det nog.
Sedan sköter jag om mina höns, och det gör jag med största allvar, för nu har jag många- och med det menar jag MÅNGA. Förutom de hemuppfödda som har sina mammor, finns det ett stort gäng som föddes i Monicas maskin, i källaren, de ser roliga ut allihop, och blandar upp sig bra, med mina tråkiga bonnhönor. Ännu har tuppar och höns inte gett sig till känna, även om jag börjar ana här och där, vilka som är vilka. Sedan kommer det hemska, oundvikliga...Att ha ihjäl dem... Tupparna alltså, dem kan man inte ha kvar, och ingen vill ha dem, annat än i grytan. Jag har redan en tupp som måste plockas bort, annars gör de andra tupparna det. Jag har sett att han är alldeles nedblodad ibland, och han sitter mest uppe i fönstret, för på golvet har han inget att hämta. Jag brukar hjälpa honom, så han får mat och vatten.
Hjälpa ja....i hundrummet i hallen bor "Lilla Kyckling". Hon är en av sommarens tillskott, som jag visat tidigare på bild. Jag tog inne henne och matade, men det blev så drygt så hon fick flytta in i en gammal hundbur, och där trivs hon vill jag lova. Hon är glad och rolig nu, inte alls förfärad och hopkrupen som innan, när hon fick vakta sitt liv för barbarerna. Men man måste byta tidningar i ett, annars luktar hon. Det roliga är, att höns i mörker blir alldeles lama- de somnar och blir alldeles borta när man hanterar dem. Men Lilla Kyckling, som lever i konstant mörker, hon sitter och äter och kvittrar i mörkret- hon har inte börjat kackla på hönors vis än.
Jag tror att hon iallafall kan skilja på ljus och mörker litegrann, för när jag sätter henne i hundarnas soffa, när jag städar hos henne, klättrar hon utmed ryggstödet, upp på fönsterbrädan, och så sitter hon och tittar ut.
Det är råttår i år, det är invasion! Så en av mina sysslor är att vittja fällorna. Den fega Jack Russeln har lyckats fånga en, annars blir han rädd när de skriker och sparkar. Jag trodde inte mina ögon när han stod på gården, med en mus i munnen.
Av grannen har han fått en skinnväst med nitar och kedjor! Den passar perfekt på den lilla tönten, jag antar att den hjälper honom att morska till sig, iallafall såg det så ut, när han studsade runt i hallen och visade husse, som strålade av förtjusning!
Min lilla bil har gett upp! Vid besiktningen- 10 månader efter att jag köpt den, hade den stackaren gått 20.000 mil! Är det någon som förstår att jag är trött på att köra bil???
Någonting har hänt i bakänden på den, den har sjunkit så däcken blir skurna på utsidan, mycket mystiskt. Och detta hände dagen efter att jag besiktat den, mystiskt att ingen sett något. Man tror ju att de ska kolla efter att bilen är hel!
Men det går ingen nöd på mig, vi har bilar så det räcker på gården, även om de inte är våra. Sambons stockholmsbror har lämnat en Ford efter sig, som han inte vill ha i stan, eftersom han redan har en. Det enda han gör med DEN bilen är att han byter parkering en gång i veckan, för de bor innerstan, där måste man tydligen göra så.
Nä men nu måste jag gå och mata Lilla Kyckling, så att hon inte magrar, sedan ska jag plocka ägg. Sommarens kycklingar börjar värpa nu, det är som att bli mormor...jag blir alldeles lycklig när det första lilla mjuka, runda ägget ligger där så fint, i sitt rede. Hellepluttanedå.....
Ha en fin dag, gott folk!
Mor Hontass har för lite att göra....
....
..
..
Lilla Kyckling vilar på maten, visst är hon väl rar. Det lutar åt att hon snart flyttar in hos oss, för de andra är så elaka mot henne. Så här blir det när man har för lite att göra. Maten består av råmjölk, från frysen, smulat bröd, ost, gryn, och lite blodpudding, för järnets skull. Hon kommer att bli stor och stark, även om hon inte ser något.
Sedan den första oktober är jag sjukskriven, med min opererade hand. Det är skönt, det har slagit fullständigt slint i bondens huvud, nu går han inte längre att ha att göra med. Till och med den tolfte november är jag sjukskriven, och motionerar min hand så gott jag kan. Den är inte riktigt med än.
Idag var det närmare minus tio grader ute, och fem centimeter snö. En del smälte undan igår, under dagen, när solen sken. Trots det hade det frusit på, så allt var glashalt. Det är vinter nu, fast det bara är oktober.
Jag ska inte sitta och skriva med min sjuka hand, så det får bli stopp här. När jag använder datormusen använder jag vänster hand. Det går lika bra som den högra nu, man lär sig av att träna.
Ha en fin dag, om det finns någon läsare kvar!
När man är liten och blind...
...behöver man assistans ibland!
"Lilla Kyckling" kommer in två gånger om dagen och får äta på bordet. Hon blir så glad och kvittrar när hon hör min röst.
Hon ser just ingenting men är så glad ändå....
Pinnbröd och fäbodfia!
Jag har haft sällskap på fäboden i natt, av Lilledotter med sambon, Per! Samt Marie, bordercollien!
"Kolla, du fick en etta!"
Vi hade mat med oss, så att vi skulle klara oss ett halvår, trots att de bara skulle stanna en natt. Alltså får jag tillbringa kommande natt, alldeles ensam. Nåja, mörkret och ensamheten skrämmer mig inte, skulle någon ogärningsman komma, springer jag ut till korna, rödkullorna skulle skydda mig med sina liv, det vet jag och fjällkorna skulle hjälpa till med frejdiga tillrop.
Den som går i strid med en flock rödkullor, är inte riktigt smart!
Jag hade gjort pinnbröddeg när jag var hemma, den grillade vi i eldstaden. Och korv! Det var så sotigt och gott, iallafall min korv som jag lyckades peta ned i elden. Ungdomarna gapskrattade åt mig, när jag satt och åt, och hade sot och hamburgerdressing runt hela munnen.
Därefter sträckte Per ut sig på överslafen, medan Lilledotter och jag letade fram ett fia-spel! Det stod högt på en hylla, alldeles under taket och var fullt med muslortar. Jag dammade av det, och granskade den lilla asken på spelet, där toppar och tärningar ska ligga. Allt fanns, utom tärning.
Ingen skada skedd, jag klippte till små lappar med siffror på, från ett till sex. För säkerhets skull klippte jag två av varje, och lade i en termos-kopp. Man fick ruska på burken, stoppa ned fingrarna utan att tjuvkika och ta en lapp! Det blev av någon anledning mest samma siffror hela tiden.
På slutet skulle Lilledotter ha en etta, för att få bort sin topp, men aldrig att det kom någon sådan. Jag däremot, fick gott om den.
Vi började bli trötta på det segdragna spelet, och jag erbjöd Lilledotter att vinna på "walk-over" ungefär, alltså jag skulle lägga mig frivilligt, men det gick hon inte med på.
Då kom jag med den geniala idén, att vi skulle använda fingrarna som tärning istället. Man gömde händerna under bordet och så satte man upp så många fingrar som man ville att den andra skulle få. Lilledotter undrade först om man skulle sätta fingrarna åt sig själv, eller motspelaren, och jag sa att självklart kan man inte göra åt sig själv, det blir ju fusk!
"Då gör jag så här" sade hon och satte upp "fuck you fingret"!
Jag nonchalerade detta, gömde händerna och satte kvickt upp ett pekfinger:
"Kolla, du fick en etta!"
Lilledotter så misstänksam ut:
"Du måste ju blanda först" sade hon bestämt och höll upp händerna med fingrarna hängande nedåt, alldeles sladdriga. Och så ruskade hon omkring dem framför sig, tills hon ansåg dem vara blandade.
Jag gjorde så, och tänk, det vart en etta igen, men då ville Lilledotter återgå till lapp-muggen.
Vi höll på länge, alltemedan Per låg vilande i slafen och lyssnade på vårt-understundom- synnerligen intelligenta samtal.
Sedan vi gått och lagt oss, kom synen för mig, när vi satt och ruskade med våra fingrar, och jag började skratta för mig själv. Synen blev mer och mer levande och jag fick nära nog ett utbrott där i mörkret.
Nu är det snart dags att ge sig i väg igen- det tilltalar mig inte. Det var roligt och lättsamt att ha Lilledotter till mjölkhjälp hos getter och kalvar. Allt går ju dubbelt så fort.
Regnet bara öste ned, och inget kallare finns, än att jobba i regnvåta kläder.
Jag längtar efter en varm och skön ladugård, med ett uppvärmt mjölkrum. Inte ett kallt mjölkstall, och ett öppet mjölkrum....
Död år fäbodbruket!!!
Min egen lille snut...
Jag har inte frågat om han vill vara med i min blogg, jag tar mig rätten att själv bestämma- jag har ju iallafall gjort honom, nästan själv.
Visst är han väl snygg?!? Är det fel att känna ett stort styng av stolthet i sitt hjärta??
Det tar tag i mig, det där, att man kan som ung, kan få för sig att blir något visst- så riktar man sitt fokus, och lyckas behålla det, igenom lång militärtjänst, igenom Kosovo, och t o m Afgahnistan! Och sedan blir man det man VILL bli!!!
Imponerande, min lille gosse, som för bara lite sedan var 48 cm lång och vägde 2.7 kg. Apgarpoängen som nyfödd, var inte de bästa, narkosen gjorde muskler och andning lite sladdriga en stund.... och han såg så kinkig ut, tyckte inte det var så kul att bli född just då!
Men se så det blev....
Nu är jag här-snart tröttare än förut!
Om det var kämpigt på jobbet förut, så har den här händelsen inte förbättrat saken! Bonden är i sitt esse, och går inte att ha att göra med.
En välbehövlig vila...
Tog en reatreat hos http://hontass.blogg.se/
Tack Monique, Elin och Sandra samt alla glada och roliga barn för en härlig lördagsutflykt.
Nu gäller det att försöka hitta tillbaka till livet....gick i väggen för lite drygt en vecka sedan. Lämnade bonden och bara grät i många dagar. Plötsligt blev allt för mycket. Orken tog slut, liksom liv och glädje.
Rustar för att komma igen på något vis, vet inte hur.
Bonden vet ingenting om vad jag vill, eller vart jag tagit vägen, för jag svarar inte i telefonen, om ens den är påslagen.
Jag vet vad den berömda "VÄGGEN" är nu. Jag har just kraschat in i den.
Är så glad för barn och barnbarn. De gör att livet fortfarande behöver levas....
Utflykten i lördags finns att skåda i länken ovan.
Men ändå skönt att komma hem igen, till goa sambon, alla djuren och tystnaden i naturen. Dalarna är iallafall Dalarna. Det tycker Zack också...
Nattinatt alla vänner!
Tack Monique, Elin och Sandra samt alla glada och roliga barn för en härlig lördagsutflykt.
Nu gäller det att försöka hitta tillbaka till livet....gick i väggen för lite drygt en vecka sedan. Lämnade bonden och bara grät i många dagar. Plötsligt blev allt för mycket. Orken tog slut, liksom liv och glädje.
Rustar för att komma igen på något vis, vet inte hur.
Bonden vet ingenting om vad jag vill, eller vart jag tagit vägen, för jag svarar inte i telefonen, om ens den är påslagen.
Jag vet vad den berömda "VÄGGEN" är nu. Jag har just kraschat in i den.
Är så glad för barn och barnbarn. De gör att livet fortfarande behöver levas....
Utflykten i lördags finns att skåda i länken ovan.
Men ändå skönt att komma hem igen, till goa sambon, alla djuren och tystnaden i naturen. Dalarna är iallafall Dalarna. Det tycker Zack också...
Nattinatt alla vänner!
Jämnställdhetsdebatten!
Jag har inte mycket till övers för så kallad jämnställdhet! Eller vad man kallar det!
Låt mig vara hemma med småbarnen, så kan gubben klippa gräs och laga bil. Ve den man som försöker inkräkta på mitt område.
Eller som när sambon försöker sköta diskmaskinen. Han gör sitt bästa- annat kan ingen säga! Men sedan måste jag plocka ur skåp och lådor från disk, som ej hunnit bli diskat! Har hundarna diskat det är det rent, anser han tydligen.
Jag kan inte ens släppa honom på att göra micropopcorn- han glömmer att ta av plasten av paketet.
Jag klandrar honom inte, han är bäst på så mycket annat!
Igår kväll, när jag kom från jobbet var han lite upprörd!
"Hur tvättar du egentligen, kvinna?"
Han höll upp ett par kalsonger, en och en halv meter breda över midjan.
"Jag skulle ta dem på mig, och det sade bara "kraaaash" i resåren! Jag har haft dem i tjugo år och de har aldrig gått sönder förr!"
"Älskling, du kan lämna in dem på "Nalletyg" bredvid Konsum i Rättvik, det brukar jag göra med trasiga kläder!"
Han hörde inte vad jag sade!
"Det var likadant med mina bruna, jag var i Rättvik och de ramlade ned på knäna hela tiden när jag var på affären, så jag fick gå och dra upp dem som ett fån! När jag kom hem sade det bara "kraaaash" i dem också! Du tvättar FEEEEL"!
Sambon är med i någon sorts kalsongklubb, tror jag. Men de kalsongerna vill han inte öppna! De måste ligga till sig i tio år till!
Han är iallfall lite gullig, min egen gubbe!
Jag gjorde en generalmiss.....
...och det kunde kostat mig livet!
Sambons häst är lite sjuk, han har en stor hovböld och måste stå i stall, och när han väl får komma ut, ska gipset skyddas så att det inte blir blött.
Jag gick ut på morgonen, lindade in den onda foten i silvertejp, och så gick jag ut med dem i hagen. Min egen häst skuttade glatt iväg, som hon brukar. Så skulle jag släppa sambons häst. Jag frångick regeln, att alltid ha hästens huvud emot mig när jag släpper. Jag släppte honom bara vid min sida- och PANG sade det. Han brallade av glädje att komma lös, inte av elakhet, hoppas jag.
Men hans bakhovar träffade mig rakt i bröstet- mitt emellan tuttarna, och lite högre upp!
Jag tappade fullständigt andan. Fick inte luft alls, kunde dra in, men inte andas ut, ungefär som krupp!
Jag lyckades iallafall stappla in och väcka sambon, han blev rädd och tvingade mig vara på benen en stund. Andningskrampen släppte efter några minuter, kanske berodde den på att jag vart så skräckslagen.
Bröstet är rött, och hade hästen haft skor på sig, hade hovavtrycket varit markant, nu är det bara lite rött. Men det värker bakåt ryggen...
Hade han träffat bara lite högre upp, hade huvudet farit av, lite längre ned, varenda revben knäckts....
Tackar Gud att jag iallafall lever...
Sambons häst är lite sjuk, han har en stor hovböld och måste stå i stall, och när han väl får komma ut, ska gipset skyddas så att det inte blir blött.
Jag gick ut på morgonen, lindade in den onda foten i silvertejp, och så gick jag ut med dem i hagen. Min egen häst skuttade glatt iväg, som hon brukar. Så skulle jag släppa sambons häst. Jag frångick regeln, att alltid ha hästens huvud emot mig när jag släpper. Jag släppte honom bara vid min sida- och PANG sade det. Han brallade av glädje att komma lös, inte av elakhet, hoppas jag.
Men hans bakhovar träffade mig rakt i bröstet- mitt emellan tuttarna, och lite högre upp!
Jag tappade fullständigt andan. Fick inte luft alls, kunde dra in, men inte andas ut, ungefär som krupp!
Jag lyckades iallafall stappla in och väcka sambon, han blev rädd och tvingade mig vara på benen en stund. Andningskrampen släppte efter några minuter, kanske berodde den på att jag vart så skräckslagen.
Bröstet är rött, och hade hästen haft skor på sig, hade hovavtrycket varit markant, nu är det bara lite rött. Men det värker bakåt ryggen...
Hade han träffat bara lite högre upp, hade huvudet farit av, lite längre ned, varenda revben knäckts....
Tackar Gud att jag iallafall lever...
